 |
Nationalbiblioteket. |
För hundra år sedan inväntade man ivrigt författaren till Der Untergang des Abenlandes till Helsingfors. Han skulle hålla två föreläsningar i Solennitetssalen, en den 12 och en den 14 november. Båda föreläsningarna var överfyllda och den första åhördes av bland andra senator Paasikivi. Dagen där emellan uppträdde Spengler på Societetshuset. Kvällarna var fyllda av middagar med akademisk sång, tal och initierade akademiska diskussioner. Waldemar Ruin verkar ha agerat arrangör och värd för åtminstone en del av programmet.
De två första föreläsningarna berörde mest antiken, medan den sista behandlade begreppen ras, folk och språk. Spengler var visserligen en förespråkare av tysk nationalism, men han kritiserade starkt de tyska nationalsocialisternas emotionella stuk och framförde också ideologisk kritik. Den sista föreläsningen i Helsingfors verkar ändå antingen ha varit en salig röra av retorisk akrobatik, eller så gick den bara över reporterns horisont (eller min egen). I vart fall försågs nyheten med den diplomatiska underrubriken "ett otal nya och fängslade synpunkter".
 |
Att den bildade klassen var stark i sin språkkunskap kan säkert förklara att Västerlandets undergång utkom på svenska först på 1990-talet, även om dess bärande idéer förmedlades, analyserades och kritiserades på svenska redan tidigt. Spenglers verk åstadkom också i Finland kommentarer till och med i dagstidningar. Medan man från vänster ansåg att han var pessimist, en inte helt ologisk slutsats, menade man i Nya Argus analys att han nog i själva verket var optimist. Spenglers idéer om kulturernas dramatiska levnadslopp och svepande tolkningar av historiens stora linjer kan väl förstås som i sin samtid relevanta försök att förstå vad som skett under 1900-talets två första decennier. Liksom senare, även som historiker mer meriterade kolleger fått erfara, leder ambitiösa makrohistoriska framställningar alltid till att det går att framföra kritik mot missar i detaljer men också i de grovt generaliserande tolkningar som ofrånkomligt ingår. Onekligen blir man lite matt av påståenden som "bonden är historielös", "staden är intelligens" eller "ras är något kosmiskt och ursprungligt".
Det sägs att Mark Twain sagt, att historien inte upprepar sig, men att den ofta rimmar. En lite spenglersk tanke i sig, Kulturens undergång föregås enligt Spengler av en auktoritär fas. Problemet i dag är att stödet för auktoritära system växer globalt, trenden hänger inte tydligt ihop med någon kultur, "ras", "folk" eller ens samhällsskick eller ekonomi. Stödet är på många håll 30%, eller mer, också i välbärgade länder, vilket vi vet att kan räcka till för att nedmontera en demokrati. Ibland verkar det handla mer om missnöje än om att man egentligen tycker att demokrati i sig är dåligt. Den bara fungerar inte känns det som och man kanske tänker sig att en stark ledare kan ställa saker tillrätta.
Den ekonomiska liberalismen har fungerat som en trojansk häst för auktoritär ideologi, en kultur där starka företagsledare ska skyddas från kritik av sina anställda och till och med av besvärliga aktieägare. Som tyranner och halvgudar kan de övervaka och kontrollera sina anställda och sina kunder. Deras infall får inte kritiseras eller ifrågasättas. En Zuckerberg eller en Musk är en hjälte och enväldig i sitt företag. De är hjältarna, som samhället ska buga för och rätta sig efter. Det är alltså helt följdriktigt att ett helt land ska styras på samma sätt. Det är framgångsreceptet, det enklaste enkla i en alltför komplex värld.
Å andra sidan har vi en växande evidens för hur inklusivitet och diversitet ofta gynnar positiv utveckling. Hela tanken om att all visdom skulle sitta i en skalle är absurd. Vi vet vad som måste göras för att rädda vår planet. Vi vet vad som måste göras för att undvika stora epidemier av smittsamma sjukdomar som redan nästan utrotats. Vi vet också att det är, redan idag, ekonomiskt lönsamt att övergå till förnybar energi.
Just nu kan det vara svårt, men det är viktigt, att inte bli cynisk. Som nån fransk president sade här om dagen, vi måste skriva vår egen historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar