Det verkar som att en cirkel håller på att sluta sig, då jag ser ut att landa i att jobba en del med digitalt kulturarv igen. Det är på ett sätt en kär hemkomst. En del saker har ändrats medan andra saker känns som förr. Framför allt slås jag av hur kontexten och diskursen har skiftat och mognat. I dag här det, i motsats till för 15 år sedan, alldeles självklart att kontaktytan till kunderna och allmänheten är helt eller delvis digital. Man betjänar, informerar och producerar tjänster för webben, och vad som är finast är, att man gör det på ett användarfokuserat sätt och tillsammans. Det är som skillnaden mellan en godisbutik på 1950-talet och en supermarket.
Det har varit en enorm, fantastisk omställning. Man har inte bara digitaliserat samlingar, öppnat dem på webben utan också gjort utställningar, tjänster och låtit vårt kulturarv ta plats i den digitala kontext där vi idag tillbringar en så stor del av vår tid, där kultur föds och kommunikationen äger rum. Våra bibliotek, museer och arkiv har genomgått ett stor omvälvning och helt enkelt erövrat nya domäner. Jag har inte kunnat låta bli att fundera över vad framtiden för med sig. Och det roliga är ju att kulturarvet blivit allmängods på ett nytt sätt. I dag ser man till exempel gamla fotografier pryda så väl byggplatsers staket som butikshyllor. Webben är full av historiska material. Någon lika stor omvälvning står dessa minnesorganisationer knappast inför på länge.
Samtidigt har jag insett att transformationen inte är riktigt färdig ännu. Den digitala domänen har nämligen gått vidare och läget påminner idag mera om en loppmarknad. Det blir speciellt tydligt då man tänker på forskningen, en domän kulturarvsorganisationerna särskilt är satta att betjäna. Liksom alla andra konsumenter av kulturarvsmaterial producerar nämligen också forskarna nya versioner, ny kunskap och nya digitala produkter som har ett stort värde som kontext, som samlar, organiserar och förklarar informationen.
Så utanför supermarketarna pågår idag en livlig verksamhet där man av ingredienserna från marketarna säljer tillredda tårtor, paellor och fruktkorgar gjorda med den vildaste fantasi och ibland enastående skicklighet. Men varifrån kom ingredienserna, vilket var receptet och vad händer egentligen med dessa produkter när kvällen kommer och alla går hem?
Supermarketarna tar tillbaka dessa nya produkter extremt selektivt, om alls. Man kan ju inte precis ställa dem i hyllorna så där bara. Man vet ju inte vad som ingår i dem. Dessutom är en fruktkorg lite besvärlig att ta hand om och det är kanske oklart vem som egentligen har ansvaret för att hålla den fräsch. Det finns inga processer och ingen som är färdig att betala för kostnaderna för att ta hand om de oändliga olika produkterna. Om man tagit tårtan i sitt sortiment, måste man ju dessutom baka om den regelbundet, man kan inte bara ha den och stå hur länge som helst. (Så här funkar IT i praktiken.) Ändå skulle denna grad av öppenhet och engagemang vara nödvändig.
Det finns förstås en dimension som inte är synlig, och det är den till stora delar dolda infrastrukturen som möjliggör hela systemet. De osynliga vatten- och elsystemen, betalningssystemen och de mobila nätverken. De är ofta ägda av stora bolag som kan påverka hur hela systemet fungerar. Vi talar förstås om bolagen som äger plattformar och medier, som har inflytande över hur man interagerar, vem som har resurser och möjligheter att fungera. Dessa är idag endast delvis reglerade, även om EU gör goda försök att sätt upp spelregler, öka transparensen och skydda samhället och individerna.
De två första decennierna av Webb 2.0 har lärt oss hur det kan gå galet. Hur enögt kommersiella intressen och naiv tilltro till oreglerade marknader kan åstadkomma monopol och missbruk som har negativa effekter som slår tillbaka på samhället och människor.
Anmärkningsvärt nog har man lärt sig av misstagen, åtminstone i viss mån. När den artificiella intelligensen nu tar stora steg mot möjligheter att skapa material som efterliknar verkligheten är man medveten om riskerna på ett nytt sätt. OpenAI lanserade i veckan sin nya tjänst GPT4.o (omni), som fungerar multimodalt. Det innebär att man kan föra en konversation med den. Man har nu omfattande funktioner för att förhindra illvillig användning. Till exempel går det inte att använda mer än ett antal förvalda röster för produktionen av innehåll. Man har ändå valt att tillämpa en rätt hög grad av öppenhet, vilket bidrar till att utvecklingen är häpnadsväckande snabb.
Aza Raskin är en av dem som går i spetsen för den etiska öppenheten. Mannen, som är en andra generationens föregångare inom utveckling av teknologi och upphovsman till bl a den ändlösa scroll-funktionen, har med olust följt med utvecklingen. Numera förhåller han sig med försiktighet till öppenhet och har valt en ansvarsfull öppenhet i hur han delar med sig av teknologier han utvecklar.
Så vad är etisk utveckling inom utvecklingen digitalt kulturarv? Frågan har många dimensioner och har förstås varit på agendan länge, även i Finland. I synnerhet finns det frågor kring personuppgifter och öppenhet där man måste väga olika rättigheter och risker mot varandra. Man gör t ex knappast minoriteter en tjänst genom att göra dem osynliga, men det handlar förstår om erkännande, tolkningsföreträde och inklusivitet. Inom forskningen finns också en etisk kod och den bör resultera i en större frihet i paritet med det större ansvar en forskare förbinder sig vid. Hur öppenheten fungerar måste därför ta hänsyn till forskningen.
Hur vi sedan löser det bristfälliga samspelet mellan forskningen och kulturarvets "marknadsposition" är en intressant och spännande fråga. Min tilltro är dock stor till organisationernas förmåga till utveckling. Alla bevis talar för att viljan och kompetensen finns. Vad som oroar mig är resurserna. Det ser nu ut som att nedskärningsprocessen riskerar bli godtycklig och kaotisk och därför paralyserar alla och rent ut sagt förhindrar strategisk utveckling över hela den offentliga sektorn.
För att uppnå äkta skalfördelar och större effektivitet och nytta behövs nämligen mycket långsiktig och målmedveten planering. Arbetet med den digitala transformeringen har tagit decennier. Snabba schablonmässiga nedskärningar leder ofelbart till ökade kostnader i längden. Man utlokaliserar förutom arbete lätt också kunnande och minskar på skalfördelarna. Det kräver en hel del kompetens att kunna göra rätt investeringar. Det är nämligen investeringar vi behöver först, för att spara, på många håll. Inte nedskärningar.
Vi borde inte låta snålheten bedra visheten, utan se var och hur mervärde kan bli till.
Bilder:
nielle_blue, flickr CC BY-SA 2.0.
Helsingfors stadsmuseum CC-BY 4.0.
decade_null flickr CC BY 2.0.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar