Essetter

Att öppna och länka data

2012-01-27T06:41:00.000-08:00

Vårt projekt för finlandssvensk länkad data, Pondus, har kört i gång. Bloggade lite om det i Brages Pressarkivs blogg.

Kulturteori

2012-01-23T11:04:00.000-08:00

Digitalkultur i humaniora 2012 Kulturteori on Prezi

I dag föreläste jag om kulturteori. Vi började med att fundera över vad kultur egentligen är. Begreppet har många betydelser beroende på kontexten: det kan betyda i stort sett allt, för kulturen påverkar hur vi uppfattar och kommunicerar med omvärlden, till exempel vad vi uppfattar som fult eller vackert, vad som är acceptabelt beteende eller inte.

Under 1800-talet uppstod en användning av ordet som den humana verksamheten i motsats till det mekaniska. Kulturen, odlingen, kom att avse utvecklingen av människans andliga förmågor. Ordet används ofta om fin- eller högkultur, om det finaste man kan skapa i kulturen.

Men kultur kan också förstås mer antropologiskt, som folkkultur eller lågkultur. Under inverkan av poststrukturalismen har man också börjat studera denna "vanliga" kultur på liknande sätt som antropologerna under 1800-talet började forska i främmande kulturer. I dag använder man verktyg lånade från språkfilosofin och lingvistiken. Allt som människor gör och skapar är uttryck för kultur, och inbakat i alltsammans finns mängder av regler och betydelser, som ofta är outtalade eller till och med omedvetna.

De regelverk och strukturer som styr oss är viktig del av kulturen, kulturens grammatik. Kulturen är vårt redskap då vi kommunicerar, men sätter också gränser för vad vi exempelvis kan eller får säga i olika situationer. Ibland saknas helt enkelt ord. Därför sker mycket intressant kulturell utveckling inom konsten, för där söker man nya sätt att säga saker. Ofta sker det genom att skapa nya betydelser genom att låna in tecken från oväntade sammanhang. Då berikas kulturen.

I den postmoderna kulturen är betydelserna föränderliga och undflyende. Vi har lämnat den enkla och stora berättelsernas kultur, och lever i stället i ett snabbt virrvarr av olika sorters kommunikation och språk. Reglerna kan vara svåra att få syn på och förstå. Inom den moderna forskningen är man inte heller mer så tvärsäker på den enda sanningen och dess eviga karaktär, utan är medveten om att kunskapen hela tiden förändras och att världen kan tolkas och beskrivas på många sätt.

En del människor upplever detta som mycket ångestfyllt och önskar kanske tillbaka till en entydig, stabil och enkel tillvaro - om den nu någonsin funnits. Men "att allt var bättre förr" är kanske bara ett mem, en tankefigur eller idé, som lever vidare i vår kultur där tempot onekligen blivit högre och informationsmängderna ibland tunga att hantera.

Gemensamt för de olika användningarna av begreppet kultur är att de har något att göra med grupper av människor. En kultur kan inte upprätthållas av en enda individ. Den kräver kommunikation, att information rör sig. Trots att det är omöjligt att dra gränser mellan kulturer, resonerar människor gärna i termer av vi och de. Det är ett sätt skapa sig en identitet, en bild av sig själv.

Vi kom naturligtvis in på informationsteori och språkfilosofi, stora och komplicerade områden, vars metoder kan ge oss en del redskap att granska digital information och kultur. De för oss viktigaste teorierna är de semiotiska, som handlar just om hur teckensystem och hur betydelser fungerar.

Hur kommer man in på Twitter?

2012-01-18T00:20:00.000-08:00

Twitter är ett annorlunda medium. Mycket annorlunda, och därför lite svårt att komma in i. Med komma in menar jag här lära sig att använda. För Twitter finns helt öppet på internet och de allra flesta twittrar offentligt. Problemet är att det i början är svårt att orientera sig i flödeskaoset.

Twitter är en tjänst med hjälp av vilken man kan publicera korta meddelanden på 140 tecken. På Twitter följer man varandra på samma sätt som man kan följa kändisar på Facebook, dvs man prenumererar på meddelandena från valda personer. Följandet är inte automatiskt ömsesidigt såsom Facebookvänskap, men till god ton hör nog i allmänhet att man följer tillbaka - om man har ett eget twitterkonto och följer via Twitters egen tjänst.

Det är rätt enkelt att hitta enskilda twittrare via Google vars sökningar väl täcker Twitteranvändarna. Det gäller alltså bara att googla på namn och ordet Twitter. Fast alla har ju inte uppgett sitt riktiga namn och då kan det vara klurigare. Försök då hitta andra liknande personer och gå igenom deras "följare".

Det finns i huvudsak två sätt att följa en twittrare. Om du vill följa någon enstaka person eller instans som twittrar sällan kan du använda dig av flödesläsaren Google Reader. Idén med dessa nya medier är nämligen att de "puffar" dig automatiskt då nytt material publicerats, så att du blir uppmärksamgjord på det. Då slipper du komma ihåg att gå och kolla på olika ställen för säkerhets skull. Men det kräver att du registrerar dig, så att puffarna hittar fram till dig! Man kan antingen göra det på Google (googla iGoogle) eller på Twitter. Det senare räcker om man bara vill följa twitterflöden. Själv använder jag båda tjänsterna.

Med Googles Reader-tjänst kan du dessutom prenumerera på bloggar och nyheter från många olika sajter. Det rekommenderar jag verkligen varmt. Det underlättar nämligen hantering av nyhetsflödet oerhört. Det är enkelt att bara kopiera vilken som helst webbadress in i prenumerationsfältet på Readern - den meddelar nog om flöde inte finns, så det är lätt att testa.

På Twitter kan man bara följa andra twittrare. Om du vill följa flera twitteranvändare eller sådana twittrare som twittrar mycket, som till exempel följa med nyheter (i stort sett alla inhemska och utländska medier twittrar nyhetsrubriker i en rasande takt), lönar det sig att använda Twitters egna tjänster. Då ska du registrera dig på Twitter och hitta på ett användarnamn och lösenord åt dig. Har du smarttelefon är det dessutom jättebehändigt att ladda ner en app för Twitter. Det lönar sig att testa i vilket fall som helst. Ingen skada skedd om du inte gillar det!

Twitter har också egna sökfunktioner. Man använder @ framför användarnamn och # framför nyckelord (sk hashtag) - dom är bra att söka med hjälp av. Du kan bara klicka på ett intressant nyckelord om du vill, så sker en sökning. En just nu populär och intressant hashtag just nu är förstås #valet2012.

När du är inloggad på Twitter ser du flödena från de personer eller institutioner som du valt att följa. Uppe till höger finns en liten fyrkant med en fjäder på, klickar du på den får du fram en blankett du själv kan twittra med hjälp av. Kom ihåg: endast 140 tecken! Till vänster finns också ett fält du kan använda för att twittra själv.

När du själv är registrerad på Twitter kan det också hända att någon skickar meddelanden specifikt till dig eller att du själv vill ta kontakt med en annan twittrare. Då kan du antingen göra det offentligt eller privat. För ett offentligt meddelande räcker det med att lägga in "adressen" i meddelandet, alltså den andras användarnamn med @-tecknet. Om du själv fått ett meddelande på detta sätt, syns en liten vit plupp under "Connect"-texten uppe till vänster. Klicka på den - då ser du meddelandet! Om det ser väldigt konstigt ut, exempelvis innehåller bara en länk, lönar det sig inte att klicka på länken. Det rör sig en del skräppost och virus också på Twitter.

Man kan också skicka helt privata meddelanden på Twitter, s k DM eller direct messages. De funktionerna hittar du om du klickar på den lilla gubben uppe till höger. Där kan du också skapa listor på twittrare för att sortera de inkommande flödena om du tycker de är röriga. Om du du följer många, kan det vara en bra idé att göra det. Bara att testa!

Det kan ta ett tags prövande att komma underfund med Twitter. Samtidigt låter det hela mer komplicerat än det är när man försöker förklara funktionerna verbalt.

Kursstart

2012-01-16T05:58:00.000-08:00

I dag körde kursen Digitalkultur i humaniora igång på Topelia. Jag gick igenom kursens målsättningar och innehåll och så talade jag lite om bokens betydelse för vår kultur, om den Gutenbergska parentesen. Med racerfart gick jag också igenom Robert Darntons schema över bokens kretslopp. Som en liten illustration på hur en digital publikation kan skilja sig från en traditionell bok hänvisade jag till Sirkka Havus verk Kiehtova kirja. Det kändes som att e-böcker är något vi kan behöva fundera mera på. Många deltagare är det, jätteroligt!

Lätt chockade blev nog en del av studenterna över uppdraget att blogga under kursen. Jag tror och hoppas ändå att de flesta sist och slutligen kommer att tycka att bloggande är en helt trevlig syssla. De som är intresserade av historia brukar ju inte ha så svårt för att skriva, i allmänhet.

Digitalisering skapar inte upphovsrätt

2012-01-11T23:48:00.000-08:00

Material som tillhör kulturell allmänning blir inte plötsligt belagt med ny upphovsrätt bara för att det digitaliserats. Så kunde vi ju inte ha det: det handlar om en nyutgåva, må vara i ett annat format. Men inte kunde det ju vara så att den som ger ut Divina Commedia i dag, plötsligt får copyright på verket?

Det här verkar ändå vara svårt att gestalta ibland. I Storbritannien har man av något outgrundligt skäl, kanske delvis beroende på en överlag annorlunda tradition på området, valt att gå emot denna rätt självklara och logiska princip. Den smått absurda logiken har ändå inte testats i domstol ännu. Dessutom finns en tradition av fair use i de anglosaxiska länderna. I Storbritannien finns också mycket tunga röster för öppen data.

Bilden här intill finns i RAÄs fotogalleri på Flickr och är markerad som public domain.

Men lagen är sådan att upphovsrätt uppstår om man behandlar materialet så att verkshöjd uppnås. Dessutom är man då fri att utgå från vilket material som helst - oberoende av upphovsrätt.

Ett exempel på detta är signaturen (?) Jed Fish bild som baserar sig på fotot ur Svenska Riksantikvarieämbetets samlingar. Jed har gjort bra, då han uppger ursprunget på fotot och länkat till det. Förutom att det ju är en del av hela poängen med verket, ger han credits åt den som tillgängliggjort materialet. Men här avslöjar igen Flickr ett problem: Det är svårt att identifiera upphovsrättsinnehavarna och ta kontakt med dem! Jag publicerar ändå här en liten kopia av bilden, som citat, för att illustrera vad Jed gjort. Visst är det ett nytt verk? Jag hoppas att ni i gengäld tar er tid att titta på originalet och bekanta er med hans andra bilder om ni gillar dem. Och så hoppas jag att Jed har förståelse för denna ofrivilliga marknadsföring.

Jag vill tacka Kaisa Kyläkoski och Anna Boman för tipsen! Idén till detta inlägg kom än en gång från twitter.

-- Uppdatering: Nu har Jed Fish gett sitt gillande och medgivande till citeringen - via Flickr. Trevligt.

Granskning av digitala resurser

2012-01-09T23:02:00.000-08:00

Inför min kurs Digital kultur i humaniora har jag förberett den tillhörande essäuppgiften. Jag tänkte dela med mig av uppdraget redan nu eftersom jag är lite nyfiken på respons. Dessutom antar jag att de allra flesta som skriver om en digital resurs kommer att vara tvungna att ta kontakt med den som producerat materialet - och jag tänkte detta kan fungera som en liten förvarning. Och ännu mer: i fall någon är intresserad av att få dylik respons på sina digitala material, ta gärna kontakt med mig, så kan jag försöka bussa någon duktig student på era material!

På något sätt kanske detta också kunde fungera som en liten checklist för både forskare och kulturarvsorganisationer gällande digitala material. Så här lyder uppdraget:

- leta reda på ett digitalt material på webben som kunde användas vid historisk forskning

- presentera materialet: hur har det producerats? Av vem? När? Under ett hurdant projekt? För vilket syfte? Avgränsningar som gjorts (vad kunde vara med, men är inte)? Växer materialet ännu? På vilket sätt?

- Teknik: är materialet digitaliserat eller digitalbaserat? Vilken är den underliggande tekniken? Databas? Vilka format har använts? Hur är processen och systemet dokumenterade? Är dessa uppgifter tillgängliga? Är programkoden öppen? Hurdan licens har koden?

- Sökbarhet och metadata? Vilka metadatastandarder har använts: presentera dem! Kolla dem lite närmare om möjligt. Vem har skapat metadata? Används kontrollerade vokabulärer: i så fall hurdana och vilka (vem upprätthåller)? Finns länkningar? Hurdana sökningar kan man göra? Andra funktioner som finns? Finns API?

- Hur skulle du hänvisa till materialet? Finns PI? Funkar detta? Har du lätt att följa dina egna stigar framåt och bakåt i systemet? Kan du spara enskilda vyer? Går det att hänvisa till dessa om det behövs?

- Finns det en bevaringsplan för materialet? Bedöm hållbarheten hos projektet/resursen? Kommer den att finnas tillgänglig om fem år? Om tjugo? Varför?

- Hitta på en forskningsfråga eller projekt där du kunde använda resursen på ett meningsfullt sätt. Hur skulle det gå till? Vilka källkritiska frågor borde du i så fall behandla?

- Gör en sammanfattning med allmän respons: Vad är bra med resursen och vad borde man åtgärda för en bättre användbarhet för forskare? Andra förslag på utveckling eller förbättringar.

Ord och betydelser

2012-01-08T09:10:00.000-08:00

Jag har med ett halvt öga följt twitter från den stora amerikanska historikerkonferensen där digitala material och metoder verkar fylla en stor del av programmet - eller åtminstone twittret. Flera inlägg har tydligen handlat om text mining, en riktig modefluga sedan digitaliseringen av tryckta böcker och tidningar kommit i gång på allvar. Otaliga spännande och intressanta genomgångar av olika material verkar ha gjorts. Plötsligt är det lätt och snabbt att göra kvantitativ forskning inom humaniora. Frekvenser av olika ord under olika tider öppnar helt fantastiska möjligheter att bolla med olika teorier och "bevis" på hur kulturen förändrats. Ett exempel - med glimten i ögat - finns bland TED videona. Lyckligtvis gör ju de flesta detta just lite på lek, eller som extra illustration för något man vill ha sagt (som jag själv precis här ovanför, i fall någon råkade klicka på länken bakom ordet modefluga).

Lite oroar mig ändå hela denna skojiga trend. Inför min undervisning har jag läst om Luke Tredinnick och han säger bland annat så här (i den utmärkta boken Digital information contexts, s. 12):

Information is meaningful because it represents something, standing in place for something that is known, assumed, postulated and that exists independently of information either in the world or in the mind.

Det vill säga: det som räknas är ju betydelsen, ordens innebörd, som dessutom är beroende av både kontext, medium och kod. Då vi räknar förekomsten av ord forskar vi i språket, inte i kulturen. Tro inget annat.

Paavonas problem

2012-01-06T04:01:00.000-08:00

Det går inte så jättebra för våra Paavon i galluparna just nu. Väyrynen har med sin totalt omoderna och snudd på anakronistiska kampanj lett Paavonas kamp på senare tid. Hans surrealistiska optimism har gjort honom till en underligt positiv figur, som verkar vara just så frikopplad från verkligheten och realpolitiken som en president kunde tänkas vara avklädd sin politiska makt. Bristen på omdöme han ofta visat under sin långa karriär överskuggas av den humoristiska och lätt självironiska inställningen till hela kampanjen.

Arhinmäki har å sin sida drabbats hårt av sin nya makt. Ministerarbetet har kastat honom in i beslut som kanske kunde ha krävt lite större pondus, mer livserfarenhet och bildning och därmed följande auktoritet och respekt av fältet. Större och mindre katastrofer, som stohejet kring införandet av nya upphovsrättsersättningar, har präglat hans korta ministerkarriär. Ännu värre är den oersättliga skada man åsamkat kulturarvssektorn med att tvinga museisektorn till nedskärningar som kommer att skada hela kulturarvet genom förlorad kompetens. Här skulle verkligen har behövts en minister som kunnat argumentera för en större helhetssyn och samhällsansvar, både gällande kultur och bildning - men även samhällsekonomi! Att ministeriets andra minister friskt skär ner på högre utbildning och forskning gör ju inte saken bättre.

Den intellektuella utarmning som hotar vårt land akut, gör att ledande vänsterpolitiker har svårt att hitta stöd hos landets eliter. Inte heller folket i allmänhet verkar lockas av traditionell vänsterideologi, vars solidaritetsdimension olovligt ofta försvunnit ur sikte på senare år. Nackdelarna med Arhinmäkis "unga fräscha" grepp har blivit tydliga, och gör det inte enklare för honom att pretendera på en post som kräver just pondus.

Men ack, den siste av våra Paavon, Lipponen, vart har hans understöd försvunnit? Under sin tid som statsminister och riksdagens talman framstod han visst som en (potentiell) statsman. Envist och ihärdigt talar han realpolitik och internationellt samarbete. Europas och Finlands öden är gemensamma, det ser han klart. Hans engagemang för nordisk samarbete är också genuint. Han borde ju definitivt vara en person som passar att delta i utrikespolitiken? Jag tror inte heller egentligen att det är aktivt motstånd mot Lipponen politiska linje i dessa frågor som åtminstone ensamt är orsaken till hans oerhört svaga gallupframgång. Det handlar om något annat.

Lipponen är i otakt med omvärlden. Han är en avspegling av en tid före nya medier och före den förmåga till dialog och kommunikation som i dag krävs av en ledare. Tiden har helt enkelt gått om honom; han känns i ofas på nåt sätt. Därför klarar sig till och med Väyrynen med sin minst lika stora historiska barlast så mycket bättre. På sitt eget personliga smått absurda manér kommunicerar han hela tiden med människor på ett sätt som fungerar på något märkligt vis. Fast långt ifrån alla människor i dag är aktiva i sociala medier, har förändringen ändå genom samspelet mellan nya och traditionella medier och politiker gjort att något förändrats i den politiska kulturen och den offentliga debatten. Vi kommer därför att få en kommunicerande president, som vi haft också senast.

Om information i undantagsförhållanden

2011-12-30T03:27:00.000-08:00

Elavbrotten som följde efter stormen på julannandag har igen för mig gett skäl att reflektera lite över kommunicerandets intrikata konst. Roligt har varit att följa med hur Fortum snabbt insåg hur det nyintroducerade Twitter gav en bra kanal att gå ut med information. Aki Koskinen på Fortum medger att Twitter tenderar att bli en envägskanal under undantagsförhållanden, eftersom man inte har resurser att ge personlig betjäning på det sätt man avsett. Flödet visar dock att man följer inkommande meddelanden och använder de tack som kommer in i dubbelt och mycket smart syfte: genom att retweeta meddelandena sprider man info om arbetets framskridande och ger en positiv bild av den egna verksamheten. Direkta frågor verkat man inte ha tid eller bry sig om att svara på.

Det hela fick mig att fundera över myndigheternas användning av Twitter. Statsrådet har ett mycket bra flöde, som absolut är värt att följa. Det fungerar delvis som en modern version av Finlands Allmänna Tidning - fast effektivare. I Sverige informerar krisinformation.se om större och mindre undantagsförhållanden - även över Twitter. I Finland har man vad jag förstått arbetat med en liknande tjänst sedan flera år. Men det är Statsrådet, Utrikesministeriet och Försvarsministeriet som finns på Twitter, de senare verkar finnas endast på finska. Också Polisen finns på Twitter men verkar mest informera om skurkjakt och brottslighet.

I testsyfte skickade jag en fråga i går till Statsrådet på Twitter med en hänvisning till Krisinformation.se och frågan om det finns en liknande tjänst i Finland. Min misstanke var att Statsrådets flöde generas automatiskt från webbplatsen och jag ville testa om man får svar. I förlängningen gäller frågan om myndigheterna - ens i utgångsläget - anser att sociala medier är en tvåvägskommunikation och dialogkanal eller bara ytterligare en envägskanal att tuta ut myndighetsinfo genom.

Jag fick svar på elva minuter - från Krisinformation.se! Efter ett tag ringde jag till Statsrådet för att fråga och fick bekräftat att deras flöde är automatiskt genererat. Tjänstemännen på informationsavdelningen var mycket vänliga och tjänstvilliga, det kan man inte alls klaga på. Men det som lite (o)roar mig är att jag fortfarande inte fått något svar. Trots att jag alltså ringde och sade att jag lämnat en fråga. Undrar alltså om det är ett principbeslut att inte svara, eller om det är något annat som felas. Hur som helst finns här en del att fundera över för både politiker och tjänstemän, misstänker jag. Helst snabbt.

Årsskiftestankar

2011-12-28T09:54:00.000-08:00

År 2011 har varit ett spännande år för mig med många nya utmaningar på mitt nya jobb vid Brages Pressarkiv. Från forskarliv och biblioteksvärld har jag fått flytta över till att arbeta med för mig nya material: tidningar och journalistiska material. Som arkivchef sitter jag nu i en position med möjlighet och ansvar att direkt påverka vad som bevaras för eftervärlden av den enorma mängd information som i dag produceras i rasande fart. Vad behöver framtidens forskare för källor och hur kan ett pressarkiv bäst betjäna informationssökande i dag och om hundra år?

Att arbeta på ett litet flexibelt arkiv med en kompetent och motiverad personal är ett fantastiskt privilegium. Under året har vi kommit igång med helt nya digitala arbetsprocesser gällande indexering och arkivering av material. Samtidigt syns en glädjande trend av ökad användning av de unika historiska samlingarna, trots avbrottet som orsakades av stambytet som gjorde att arkivet inte kunde betjäna kunder under hela våren. Både de gamla kunderna har återvänt och nya har hittat oss. Alla nöjda och glada kunder hör till den bästa behållningen i det dagliga arbetet.

En av årets höjdpunkter var Media 2011 Information-seminariet, som ordnades tillsammans med en hel mängd entusiastiska samarbetspartners. Diskussionen före, under och efter seminariet har varit mycket givande och ger en bra grund för vidare utveckling av Brages Pressarkiv. Från seminariet finns mycket intressant material, som man hittar via webbsidan. Vi hoppas förstås kunna ordna ett motsvarande seminarium, #m12i, nästa höst, bara vi lyckas hitta finansiering.

Också det stora och entusiastiska nätverk som uppstått kring Pondus-projektet för länkad data har överskridit alla förväntningar. Att projektet nu fått finansiering innebär att vi också kan börja förverkliga planerna.

Ett litet sorgebarn är dock understödsföreningen Urklippsverkets Vänner, som utgör ett viktigt stöd för verksamheten, men som gärna kunde få flera nya medlemmar. Själva verksamheten är just nu inte så aktiv, men det finns öppenhet för nya idéer och verksamhetsformer för föreningen. Själv hoppas jag att vi kan hitta ännu flera ambassadörer för arkivet: aktiva personer som kunde sprida det glada budskapet om arkivet och kanske gästa vår blogg ibland. Nervös är också väntan på beslutet om statsbidragets storlek, som kommer först efter årsskiftet. Statsbidraget är helt avgörande för Brages Pressarkiv och utgör tre fjärdedelar av hela vår mycket knappa budget.

Jag ser ändå med tillförsikt fram mot år 2012. Det finns mycket god vilja och rationella och vettiga saker att göra med relation till Brages Pressarkiv.

Ett litet gymnasium

2011-12-16T02:29:00.000-08:00

Tölö specialiseringsgymnasium med sina linjer för musik, bildkonst och humanekologi är enligt min åsikt ett bevis på att en relativt klassbunden och liten miljö kan vara bra för ungdomarna. En gemenskap som engagerar ger också kvalitet i undervisningen.

I morse råkade jag på lokalradion höra en diskussion där man försökte motivera varför de svenska skolorna i Helsingfors måste ses över. Inte ett enda argument övertygade mig. Den enda konkreta orsak som nämndes var när Maria Björnberg-Enckell antydde att det är svårt att få behöriga lärare och rektorer till små enheter. Jag har verkligen svårt att tro att det skulle vara svårt att få duktiga lärare till så inspirerande och engagerande skolor som dem som har specialiseringslinjer.

Jag tror däremot att man verkligen borde satsa på att utbilda alla slag av lärare på svenska, i massor och mängder och också ge dem färdigheter i språkbadsundervisning och kompetens att undervisa i finska skolor. Jag ser inte någon möjlighet till att vi skulle kunna utbilda för mycket pedagoger av olika slag på svenska. Pedagoger behövs över allt.

Processen att se över skolväsendet borde utgå från gräsrotsnivå. Vilka önskemål har elever, föräldrar och lärare, vilka utvecklingsmöjligheter ser de, vad behöver de? Sen kan man, utgående från det fundera över hur man sätter in resurser. Låt förändringen ske på de berördas villkor och lita på att de förstår vad som är rationellt med tanke på helheten. Man borde också beakta att personer som känner verksamhet och människor ofta kan agera långsiktigare och smartare än utomstående experter. Så där apropå stora enheter och centralisering av "stödverksamheter".

Själv har jag inte varit särskilt aktiv som förälder till en av årets abin, men jag har med glädje följt med hur inspirerade och motiverade gymnasisterna i Tölö är. Jag är övertygad om att gymnasieåren för dessa unga kommer att vara något de bär med sig som en mycket positiv erfarenhet genom livet. Trots att gymnasiet är litet. Eller kanske just därför.

Här hittar ni min dotters slutarbete från humansekologiska linjen, en webbplats som heter Checkpoint Gaia. På sajten hittar man information om etiska val man gör dagligen. Som man kan göra medvetet eller omedvetet. Bara att välja vilka saker man vill och kan beakta. Som ett exempel på vad dessa unga kan åstadkomma, när man ger dem förutsättningar. Sprid gärna länken!

Vi behöver öppenhet och strategiskt tänkande

2011-12-14T09:10:00.000-08:00

I dag kom nyheten vi väntat på, en lättnadens suck: Det Nationella Digitala Biblioteket avbryter pilotprojektet med Ex Libris Primo. Missnöjet med systemet inom detta projekt har varit utbrett vad jag förstår. Överraskande nog också inom bibliotekssektorn har man haft svårt att få systemet att fungera enligt kravspecifikationerna, trots att det faktiskt rör sig om ett bibliotekssystem. Vad jag aldrig själv riktigt lyckades klura ut var hur man tänkt sig att presentera metadata enligt EAD: fanns det faktiskt en fullt integrerad presentation av sökresultaten som visar dem på ett meningsfullt sätt? (Och den verkliga nördfrågan: Och det utan att gå via en rejäl omstrukturering av metadata via en CRM av CIDOCs typ?)

Vad som nu återstår att göra är alltså att börja om från rent bord, tekniskt sett. Det viktigaste med hela projektet har ändå varit den process av dialog, kompetensförhöjning (gällande metadata och informationssystem i allmänhet, sektoröverskridande) och förändring, som satts i gång inom hela den finländska ABM-sektorn. Processen är fantastisk och i mångt och mycket står projektets energiska generalsekreterare Minna Karvonen personligen bakom den.

Frågan är nu om man ska börja med en ny upphandling enligt samma principer, eller om man i stället ska följa statens egna direktiv och välja öppna system. Den senare modellen har också sina risker, men vore enligt mig väl värd att pröva. Det är, som jag tolkar det, också i linje med EU:s strävanden.

Det som skulle vara allra mest akut nu med tanke på hela den offentliga sektorns informationsförvaltningsprojekt vore att prioritera nationella tjänster så som auktoritetsregister, integration av geografisk data och en nationell länkserver. I takt med att data öppnas behövs det förutsättningar att skapa vettiga hänvisningar så att informationen kan återanvändas på ett trovärdigt och kvalitetsmässigt bra sätt.

Jag misstänker att dylika öppna nationella tjänster skulle vara bestående och av avgörande betydelse så som grundstenar i ett vettigt informationsbygge för hela vårt land. De skulle också stöda exempelvis det nationella projektet för långsiktigt digitalt bevarande. Själv tänker jag att det kunde vara smart att satsa på lösningar som bygger på och stöder länkning av data. Det kan knappast bli fel. Samtidigt nås vi av rysliga rykten om att finansministeriets egna tjänstemän inte kan se vikten av nationella intressen.

Som synes hoppas jag att man nu kunde se skogen för träden och tänka strategiskt och långsiktigt. Det kräver att man investerar ytterligare i både it-kompetens och metadataexpertis både inom och utanför NDB-projektet och att det hela sköts i samråd med ValtIT. Men det kräver också stor försiktighet och ett iterativt förfarande. Jag tror inte på kommersiella jättesystem som superlösningar. Vi har sett tillräckligt många katastrofer av det slaget på senare år. Ska det bli bra måste fotfolk och experter också få husera lite fritt - i samarbete med slutanvändarna.

Vi behöver öppenhet i processerna i alla minnesorganisationer och vi måste satsa på de relevanta grundstrukturerna för ett fungerande informationssamhälle!

Spara papperskorgen!

2011-12-13T07:01:00.000-08:00

Det finska nätverket för digitaliseringsexperter kring Digiwiki ordnade ett relevant och intressant seminarium kring frågan om prioriteringar och urval för långsiktigt bevarande av digitala material i dag på Kiasma.

Arbetet med att försöka rädda försvinnande kulturarv beskrevs under seminariet av Ilpo Saastamoinen som ett njutningsfullt Sisyfosarbete. Han har själv arbetat med att rädda utdöende samisk kultur för eftervärlden. Under arbetets gång har han kommit att fundera mycket över kulturens väsen. Han konstaterade att kärnan finns i samspelet mellan det förutsägbara och det oväntade. Det är i det spänningsfältet kulturen föds. Samtidigt sade han att frågan om vad som ska sparas, allt eller inget, är fel ställd. Enligt honom är internet och kulturen som ett hologram. Varje lilla skärva innehåller avspeglingar av helheten och ger nog material för en livstid. Dessutom kan man aldrig veta vilken kulturskärva som kan bli av avgörande betydelse för en individ eller en kultur: det kan avgöras av en slump på några sekunder.

Jag tror han har rätt på många sätt. Frågor som inte går att besvara är nog ofta fel ställda. Men som vi diskuterade under slutpanelen är också enkla och kategoriska svar farliga. Huvudsaken är att vi handlar nu och handlar så bra vi kan. Vi får finna oss i att leva mellan det två dystopier som presenterades av historikern Tapio Onnela: att allt bevaras eller att inget bevaras. En publikomröstning visade att publiken på plats delades fifty-fifty gällande frågan vilket som var ett större hot.

Vad gäller minnesorganisationerna är det också det som ohjälpligt händer på grund av den digitala kulturens karaktär: de enkla svaren och de ensidiga tolkningarna fungerar inte längre. Till exempel så kallade nationella lösningar är något vi måste ty oss till i vissa fall endast i brist på bättre modeller för att få saker gjorda.

För att lösa frågorna om vad som skall sparas måste kulturarvsorganisationerna samarbeta allt mer med dem som producerar kulturen. Konstnärer och andra som producerar material måste själva bilda sina egna samlingar och förse dem med kontextuell information.

Själv började jag fundera på spänningen mellan det "unika" och det "allmänna" i kulturen, det som kanske tidigare stämplades som elitkultur eller konst och populärkultur eller folkkultur. Båda behöver bevaras. Elina Anttila från Museiverket nämnde att det unika kanske mer är på individens ansvar att rädda och det allmänna på minnesorganisationernas lott. Men minnesarvsorganisationerna måste också stöda bevarandet av det unika, vilket Anne Isomursu underströk i sin presentation om samarbetet mellan fotografer och Finlands fotografiska museum.

Seminariet var givande och gav en del vägkost för vidare funderingar kring det utmanande ämnet. Alla var ändå rörande överens om att man ofta gör det verkliga fynden i historiens papperskorg.

Gästblogg av Alevtina Parland

2011-12-12T05:09:00.000-08:00

Jag har hela mitt liv gått i skola i Finland. Men för tre månader sedan flyttade hela min tvåspråkiga familj till Ryssland för att lära oss om den ryska kulturen och gå i skola här, lära känna pappas hemland. Jag kom hit och fick ett nytt ämne på läsordningen: litteratur.

Det blev snabbt ett av mina älsklingsämnen och en av orsakerna till att jag orkar stiga upp och gå till skolan varje grå, kall morgon. I Finland hade jag aldrig haft litteratur. Någonsin. Vi har visserligen ett ämne som kallas ”modersmålsundervisning”, men ärligt, det är ingenting. Vi hade våra övningsböcker som vi fick sitta och pilla i för att lära oss rättstavning och så hade alla en pulpetbok man fick välja själv. Ibland blev vi ombedda att läsa lite i den. Vad ledde det till? Ungefär halva klassen läste ingenting alls. Och eftersom alla läste vad de ville fanns det aldrig gemensamma samtalsämnen.

I S:t Petersburg går litteraturtimmarna till så här: Vi får alla en text att läsa i läxa, som också passar ihop med det vi går genom i historia. Det är medeltiden vi har på sjuan. Vi läser nu under hösten Eddan, Nibelungensången och Rolandssången. Sedan diskuterar hela klassen. Man kan ju fråga sig vad det finns att diskutera om en text. Men man kan tolka texter på olika sätt, försöka förstå vad författaren ville ha sagt och kanske finns här en påverkan av kyrkans inflytande på den tiden, kanske här finns en krasch mellan två tidsepoker och så vidare.

Det kläcks massor av idéer – man kan hålla på hur länge som helst. Och alla i klassen läser böckerna för annars kan man ju inte vara med i diskussionen. Dessutom har vi skriftliga tester om böckernas innehåll. Det är helt otroligt att jag
hela mitt liv gått i svenskspråkig skola, men måste åka till
Ryssland för att få läsa Eddan.

Litteratur är en viktig del av oss. Litteraturen är den bästa vägen till att förstå hur den mänskliga psykologin utvecklats under tidens gång. Varifrån kommer vår moral? Varför tänkte de så då på den tiden? Hur har tankesättet, de sociala normerna, reglerna utvecklats till det vi har nu? Litteraturen är vägen till att förstå samhället. Och är det inte dit vi ska ut nu? Vi små, halvvuxna människor som kallas tonåringar. Ska ut i livet, om några få år. Och vad har vi då vi finlandssvenska barn: Kalles nya hund, Ellas chatt, Charlotte och hästarna …

Och det här ska vi gå ut med i livet?

Borde man kanske inte satsa lite på riktig litteraturundervisning? Vi är er framtid, ge oss då möjligheter!

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 12 december 2011.

Varför licens? Hurdan licens?

2011-12-10T01:31:00.000-08:00

I upphovsrättslagen talas det om att tillverka exemplar. Det är nyckeln till upphovsrätten, det är där ersättningsskyldighet till upphovsmannen traditionellt har uppstått. I digitala sammanhang har det hela blivit lite besvärligt, eftersom det jämt och ständigt uppstår digitala kopior av verk, redan då man flyttar eller öppnar en fil. Google har kopior på allt som finns på webben (utan snack om ersättningar till någon) och de öppna webbarkivens status är "oklar", som det heter. I den finska lagen står det att "Som framställning av exemplar anses även att verket överförs till en anordning genom vilken det kan återges" - å andra sidan undantas kopior som utgör en integrerad och väsentlig del av en teknisk process eller som inte har någon självständig ekonomisk betydelse. Som synes är det hela lite problematiskt och snårigt i digitala sammanhang.

Generellt kan man väl anta att upphovsmän som publicerar sig är minst lika intresserade av spridning som av ersättning. Det första är ju dessutom en förutsättning för det senare.

Upphovsrätten är givetvis något som absolut bör respekteras. Jag ogillar tanken att man nog är färdig att betala för hårdvara och uppkoppling till storbolagen, men inte ersätta den som producerat innehållet - ett minst lika viktigt arbete. Men i många fall är spridning det viktigaste målet, inte minst om upphovsmannen fått ersättning för sitt arbete av allmännyttiga instanser, så som genom stipendier eller ur skattemedel. Då tycker jag personligen inte att det skapande arbetet skiljer sig mycket från annat arbete. Dessutom ger den allmännyttiga dimensionen ett ytterligare värde åt den insats man gjort. Att denna nytta förvandlats till något som kommersiella förläggare gjort storkovan på har lett till en i dag global rörelse för öppet vetenskapligt publicerande, Open Access.

I dag är det påkallat att man vid digitalt publicerande ägnar en tanke åt hur man vill att ens alster behandlas. Som ett ypperligt hjälpmedel kan man använda Creative Commons-licenserna, som också precis håller på att köra igång på allvar i Finland. Man kan läsa igenom de olika licensalternativen, vilket hjälper en att ta ställning till olika rättigheter man vill behålla eller dela med sig till vem som helst. Ett ännu enklare sätt att att fylla i frågeformuläret.

Utgångsläget för licenserna är att upphovsmannen alltid bör nämnas. I CC-licenserna anges detta med bokstäverna BY, men också denna rätt kan man avsäga sig. De andra nyckelrättigheterna är SA, dvs share alike (du tillåter bearbetning, men den som använder materialet ska dela det vidare på samma villkor) och NC, dvs non commercial.

Förbudet på kommersiell användning är något komplexare än man först kunde tro. Är man demokrati- och öppenhetsivrare är det lätt hänt att man utan närmare eftertanke förbjuder kommersiell användning: Jag vill väl inte att någon säljer vidare min artikel som jag nyss generöst delat med mig gratis? Eller fixar till mitt foto och gör pengar på det?

Gällande det första fallet: Ingen kan väl ta betalt för något som man också får gratis? Detta gäller i synnerhet data, myndigheter borde utan vidare tillåta kommersiell återanvändning. Det är det bästa sättet att få materialet förädlat och samtidigt stöda ekonomin som helhet. Detta är en sak man jobbat mycket hårt med inom det stora Europeana-projektet: att få data tillgängligt utan denna begränsning, så att man faktiskt kan maximera spridningen och sporra kreativ användning av kulturarv. Misstänksamheten hos kulturarvsintitutionerna är ofta skrämmande och man undrar ibland hur de egentligen ser på sitt uppdrag. Oftast finansierat med skattemedel, dessutom. Vad gäller forskningsresultat är valet av licens inte lika enkelt, och man bör kanske tänka lite längre. Heather Morrison har tagit upp en del aspekter i sin blogg.

Vad gäller fallet med fotografiet gäller delvis samma saker. Det är oberoende tillåtet att återanvända andras material - förutsatt att slutprodukten uppnår verkshöjd, dvs utgör ett självständigt konstnärligt verk. Jag vet inte om detta någonsin prövats i finsk domstol.

När Twitter blev vårt vardagsrum

2011-12-07T23:23:00.000-08:00

Balen på Presidentens slott den 6 december är en traditionell tv-högtid av speciell art, precis som Eurovisionsschlagerfestivalen. Båda är förknippade med minst sagt blandade känslor. Man älskar att hata dem. Liksom européerna förenas av de ofta kritiska diskussionerna kring ESC och tävlingsbidragen där, förenas det finska folket av den oftast åtminstone småkritiska diskussionen kring slottsbalens arrangemang och deltagare, inte minst deras kläder och val av eller frånvaro av avec.

Slottsbalen har, misstänker jag, för många varit en odramatisk tradition, en syssla man legitimt kan ägna sig åt om man inte är upptagen på annat håll. Det är comme il faut att sitta i ett par timmar framför tv:n och himla sig över att man orkar titta på kändisar skaka hand med presidentparet. Ändå gör man det. Eftersom man man oftast inte är bjuden och frivilligt stannat hemma för att se på spektaklet i tv är man förpassad till ett utanförskap, men med rätt att kritisera. Det är en gemensam överenskommelse: Alla som går på balen vet att då de gör entré kommer de att synas i sömmarna via nationell tv i hundratusentals hem. Upprördheten var stor i år, då man på finskt håll inte kunde presentera deltagarna korrekt. Både publiken och deltagarna blev ju svikna och kunde inte genomföra proceduren som sig bör: Gästerna som inte blev presenterade missade sina 15 sekunder av berömmelse, och publiken visste inte vems kläder de kritiserade.

Nytt för i år var i alla fall att dessa hundratusentals soffjuryn som tidigare sammanstrålat i hemmen i år delvis flöt samman på webben. Taggen #linnanjuhlat var i ett skede det fjärde mest twittrade i världen. Fantastiskt fint var dessutom att twittret gick på finska, svenska och engelska i en salig blandning och en del av twittret också syntes i tv-rutan. På grund av att informationen av de finlandssvenska tv-kommentatorerna dessutom var så mycket bättre än på finska sidan, fick finlandssvenskan en naturlig och positiv synlighet. Igen ett bevis på att att ankdammifiering (särlösningar) inte alltid lönar sig. Man måste helt enkelt dels vara synlig, dels göra bra ifrån sig.

Människan i centrum

2011-12-04T06:54:00.000-08:00

Ibland händer det saker omkring mig som gör mig väldigt, väldigt arg och sorgsen på floskler om ledarskap och framgång som sprids som virus i vår kultur, inte minst i företagsvärlden och på webben. En av de värsta är "Det måste vara tillåtet att misslyckas". Inte för det att det inte skulle vara sant, men för att hela den prestationskultur som skapat dylik kvasitolerant smörja gör mig beklämd.

Vi lever i ett samhälle där allt blivit prestationer - också att "leva etiskt" eller att "downshifta". Också toleransen för misslyckanden enligt denna prestationsmåttstock är i verkligheten ofta svag. För egentligen ska man ändå vara stark, börja om och bara tro på sin egen grej.

I slutändan står det ändå nästan alltid en räknenisse som vill ha mätare (fast man ofta gör mest pinsamma försök att maskera dem till "kvalitetsmätare"), målsättningar och resultat. Ingenting har i det systemet ett egenvärde: att någonting är vackert, att mat smakar gott, att något är väl gjort, att man mår bra, att människor känner sig motiverade, fria och uppskattade.

Jag blir ledsen av att man måste argumentera för varför humanistiska värden är viktiga. Jämt och ständigt. Och så blir jag glad när jag ser respekt för medmänniskor och folk som struntar i allt det där. Och jag är glad för att åtminstone en del av dem har möjlighet att arbeta på ett sätt som är meningsfullt. Jag önskar innerligt mindre byråkrati, mindre prestationer och mera medmänsklighet.

Öppen kunskap kom till Helsingfors

2011-11-30T22:43:00.000-08:00

I går höll Open Knowledge Foundation sin första Meetup i Finland. Samfundet har ännu ingen finsk sektion, men att bedöma av intresset i går på Kauppis är det endast en tidsfråga när sektionen kommer till. En konferens är redan under planering för nästa höst, liksom flera idéer bollades om mindre möten och seminarier kring mer specifika frågor. Deltagarmängden var imponerande, närmare 80 personer som nåtts av kallelsen via olika vägar på webben. Närvarande fanns forskare från olika områden, it-proffs, företagare, Helsinki Region Infoshare, Finlands Creative Commons och Wikipedia m fl.

Vad är öppen kunskap och öppen data som man vill arbeta för? Det betyder gratis och öppen tillgång till material, rätt att återdistribuera och återanvända materialet utan begränsning (dvs även kommersiellt). Dessutom ska vem som helst ha denna rätt. Arbetet för öppen data och öppen kunskap är en stor rörelse som på ett mycket konkret sätt hjälper och bidrar till att tillgängligggöra i synnerhet data som uppstått i samband med verksamhet som finansierats med offentliga medel. Genom att släppa den fri och berika och återanvända den enskilt eller kollektivt ger man både demokratin och näringslivet en ansenlig vitaminspruta.

Ett par av de viktiga idéer som nämndes igår var ett krav på att alla myndigheters it-system bör vara gjorda med öppen kod (i dag en rekommendation som tyvärr få följer) samt att alla myndigheter borde ha en plan för sina informationsresurser (väldigt få har det). Om dessa krav skulle uppfyllas skulle vi sannolikt spara en hel del skattepengar, eftersom man i dag ofta(st) gör dyra och dåliga lösningar. Eller som någon sade: "Hur många patientsystem kan det behövas i vårt land, egentligen?" Min bedömning är att det ofta handlar om att man inte förstår skillnaden mellan informationsförvaltning och informationsteknik.

Demokratieffekten är också given. På Hesari har man redan en längre tid jobbat med öppen data med mycket intressanta resultat (flera av de killarna var också på plats). En duktig finlandssvensk datajournalist är Jens Finnäs, som senast gjort en visualisering kring inkomstskillnader och beskattning i Finland.

Open Knowledge Foundation har också en blogg som man kan kolla in. För den som vill hänga med är det bara att ta kontakt.

Om nödvändigheten av ett pressarkiv

2011-11-30T01:56:00.000-08:00

Jag får ibland frågan om vad det kommer att innebära för Brages Pressarkiv att Nationalbiblioteket har planer på digital arkivering av tidningar. Svaret är helt enkelt: underbara samarbetsmöjligheter, länkning av data, berikande av metadata och mer effektiva och bättre sökfunktioner. Dubbelt arbete behöver vi aldrig göra. Det är det som är det fina med digitala samlingar.

Jag skrev ner några tankar om detta i Pressarkivets egen blogg.

Dilemma

2011-11-23T23:06:00.000-08:00

Det måste ha varit förra veckans föreläsning om samhällsekonomi och gårdagens diskussion om bibliotekens tjänster, som fick mig att nyss fundera över - och kanske på riktigt inse - varför det här med informationsförvaltning och -kompetens är så svårt att marknadsföra. Visst har jag ju läst min Kulthau, men jag har inte riktigt tidigare insett vad det egentligen innebär. Att det handlar om ekonomi, att man söker information där det kostar minst tid, besvär och tankearbete.

Det är just det att sökandet är en sak som man oftast gör motvilligt, då man måste på grund av ett behov. Det är jobbigt att söka. Googles fem första resultat (eller kanske tre) är förstås svaret på alla böner. Och det är nog inget att moralisera över. Antingen inser man hur mycket information där ute finns, bra information som man missar då man googlar, eller så inte.

Om man inser det, är det frågan om en avvägning: Hur viktigt är det att jag har korrekt information? Räcker det med rätt bra information? Behöver jag den bästa och absolut uttömmande informationen (glöm det .... jag blir aldrig färdig)?

Att googla är rationellt. Sökandet är bara ett verktyg för att uträtta något annat. Informationssystemen, strukturen, söksystemen, indexen, allt är bara verktyg, som ter sig fullständigt irrelevanta för brukaren. Därför är det så svårt att sälja metadata. Man måste sälja innehåll och tjänster, eftersom köparen och brukaren ofta inte ser betydelsen av bra system och metadata innan det är riktigt, verkligen illa. (För sent)

Nu brakar det loss!

2011-11-22T23:03:00.001-08:00

I går ordnades i Helsingfors åter ett av Forum Viriums som vanligt extremt välorganiserade och intressanta seminarier. Med var också Apps4Finland, för denna gång handlade det också om att utse vinnarna till tävlingen för appar, alltså i detta fall i praktiken tjänster som bygger på öppen data. Juryn hade nästan blivit spammad av idéer och program denna gång. Antalet tävlingsbidrag var 140 (eller 139, talet nämndes också). Det handlar i alla fall om fyra gånger så många bidrag som senast. Fantastiskt! De fina vinnarna hittar man samlade på Apps4Finlands webbsida. Rekommenderas!

Som vanligt var Helsingfors stad igen med som en verklig föregångare. En annan informationsproducent som skärpt sig ordentligt är Lantmäteriverket. De har tagit politikernas och allmänhetens begäran om öppen data ad notam. Fortfarande finns i bakgrunden det gamla kravet om att man också offentliga sektorn ska ta betalt för tjänster, men den geografiska informationen illustrerar den hårda verkligheten: om man tar betalt för den kraftigt efterfrågade informationen, väljer tjänsteutvecklarna gratisalternativet. Resultatet bli sämre tjänster och dyrt producerad information som ligger bortglömd och oanvänd, istället för att gynna ekonomi och samhälle.

Antti Kosonen från Lantmäteriverket berättade i sin presentation om hur man beslutat sig för att gå till väga. Valet var, klokt nog tycker jag, att ge en hel del kartor och information ut gratis. På tio månder har man haft över 4000 användare som gjort nedladdningar. WFS-tjänsten har 64 registrerade användare. Problemet är att man inte har någon som helst egentlig koll på användningen och återanvändningen, vilket vore viktigt med tanke på att utveckla verksamheten.

Lösningen på problemet var ännu smartare: man beslöt sig för att gå med i app-utvecklingen och grundande Maps4Finland-priset och deltog i planering och arragemangen av tävlingen. Vips kom man i dialog med utvecklarna. Det finns en och annan myndighet i vårt land som kunde lära av detta modiga tillvägagångssätt.

Det twittrades förstås en hel del under seminariet och jag återpublicerade ett urval på Storify.

Kvinnokraft

2011-11-21T06:49:00.000-08:00

Martharörelsen har i över ett sekel arbetat för folkbildning i frågor som gäller ekonomi, hushåll och familjer. Martharörelsen utgör i dag ett nätverk för över 10 000 kvinnor över hela landet och arbetet engagerar så väl yngre som äldre kvinnor. Det är just det som är dess styrka och som gör arbetet så roligt. Det är en kvinnorörelse som driver praktiska och pragmatiska, konkreta saker och som bejakar mjuka värden.

Det allra mest fascinerande är ändå hur väl martharörelsen sitter i tiden. För upplysningsarbete gällande mat och hushåll och inte minst ekonomiskt och ekologiskt hållbart leverne är i dag kanske både mer påkallat och mer efterfrågat än någonsin.

För nästa år har Marthaförbundet valt som tema "Mera med mindre". Man kommer att fortsätta arbetet för bättre skolmat, bättre vardag och hållbara lösningar. Under förbundets höstmöte presenterades degrowth-teorier av professor emeritus Jan Otto Andersson, och utgående från Lina Laurents föredrag om nedtrappning de praktiska val och lösningar man kan göra för en hållbarare livsstil. Anderssons presentation gjorde det smärtsamt tydligt vilket ohållbart samhälle vi lever i.

Samtidigt handlar det om en tolerant och öppen diskussion, med möjligheter för personliga val och priotiteringar. Marthornas bildningsarbete är härligt öppet och positivt och saknar predikande och moraliserande tonfall. Generationer möts och lär av varandra.

Burn out vid 16?

2011-11-16T09:48:00.000-08:00

Jag ser trötta och stressade ungdomar omkring mig. Det är gymnasieelever som är helt, fullständigt slut. De slutar med alla sina hobbyer för att hinna med skolarbetet. Är det så här vi ska ha det? Jag minns min egen gymnasietid som en ganska vild, social och rolig period. Jag lyckades skriva nästan högsta vitsord i alla ämnen, utan att bränna ut mig. Lärde mig alldeles tillräckligt.

Vad är det som har hänt med gymnasiet och skolan, samhället, ungdomarna och oss vuxna? Har Pisa stigit oss åt huvudet? Ungarna ska snabbt ut ur skolan, snabbt börja studera, effektivt och fort och snabbt ut i arbetslivet. Minsann inte för sin egen skull, utan för makthavarnas kortsiktiga intressen: hellre piska ihjäl ungdomarna än ta strid om pensionsåldern, om ett eller två år längre arbetskarriär för dem som är många och friskare än sina föräldrar för sin ålder. Bäst att inte reta upp de stora åldersklasserna som kan se fram emot två decenniers lugnt eller aktivt pensionärsliv.

Men det är dumt, kortsiktigt och omänskligt. De yngre, de är färre och utelämnade åt alla dårskaper i vårt samhällssystem som de kommer att få på sitt bord: ekonomiskt ohållbara system, skulder, miljöförstöring och klimatförändring. Är det rätt att pressa dem så också i skolan och under studietiden?

"Det värsta är grupparbeten", säger en "Det säger alla, att de är de tyngsta. Det värsta är att alla mår så här ibland." Det skär i hjärtat. Och jag blir arg. Lärarna verkar använda grupparbeten som pedagogisk metod (som också lär de unga "att ta ansvar" och "lära sig att samarbeta"). Men man har ju för sjutton ingen undervisning i teamarbete? Var finns den pedagogiska metoden och handledningen?

"Grupparbete" ska inte behöva betyda samma sak som det gjorde när jag gick i skolan: att läraren ger en rubrik eller ett ämne åt en grupp elever och sedan lämnar dem åt sitt öde. Eleverna delar snabbt upp uppgiften i olika delar och var och en sköter sitt, alternativt "pluggisen" gör allt för att rädda sitt vitsord, de andra inget. I dag har vi pedagogiska metoder, såsom problembaserat lärande, med vilka man kan lära ut genuint teamarbete och öka motivationen och samarbetsförmågan hos eleverna. Men det kräver deltagande av handledaren och ett metodiskt tillvägagångssätt. Det är den typens samarbete som faktiskt föder ny kunskap och insikt, både hos dem som jobbar med ett projekt och i allmänhet. Det kräver närvaro, dialog, handledning av läraren. I förlängningen kräver det mer lärarresurser. Det borde varje lärare inse: att ha elever att göra "grupparbete" i säg fem grupper i stället för att ge katederundervisning kräver ungefär fem gånger mer arbete av läraren. Men det är också roligt och givande.

Snälla nån, hjälp våra ungdomar. Har någon undersökt de ungas depressioner och deras orsaker? Man läser som problemen, men vad kan vi göra? Så här kan vi inte ha det.

Anteckningar från Budapest

2011-11-14T23:32:00.000-08:00

I Budapest finns fortfarande telefonkiosker, forinter och bord för rökare.

I staden, som är mycket lik andra europeiska städer, finns mycket turister från Sverige. Barn går själva på stan och hundar är sällan kopplade. Staden känns trygg och avspänd. Stilnivån på folk är densamma som i Helsingfors och som finne känner man sig bekväm överallt.

Ungerskan är sannolikt det mjukaste språk jag vet och det går att känna igen omedelbart. Min ursprungligen cirka 100 ord stora vokabulär, som krympt till cirka två, växte igen till ett femtontal ord. Det roligaste - som jag glömt - var förstås ordet för meny: étlap.

Ungern styrs i dag av "sannungrare" och en president som inte kan klassas som intellektuell. Det finns ett stort EU-motstånd, samtidigt som man på sätt och vis räknar att den riktiga friheten började i och med inträdet i EU 2004. "Inte är det nån kris i Italien, på riktigt", sade guiden som stod framför arkivets fasad som blivit sönderskjuten 1956.

Rättvisa måste göras

2011-11-05T04:36:00.000-07:00

Ett resonemang på radioprogrammet Svängrums intressanta bloggsida fick mig att skriva en kommentar, som antingen försvann ut i cyberrymden eller blev bortplockat som irrelevant eller kanske till och med som osakligt. Eller kanske är det bara inte modererat ännu?

Det gällde hur som helst Kjell Ericsons kommentar apropå ateism: "Det är ju ändå kristendomen som räddade oss från vikingarnas barbari och som ligger bakom vårt kunskapsbaserade samhälle, modern vetenskap, vår effektiva skatteindrivning, den himmelska klassiska musiken, vår hälsovård … " Som historiker blir jag provocerad av en sådan utsaga. Framstående vetenskapsmän och "utvecklade" samhällen har det väl minsann funnits under andra tider och kulturer. Hur mycket vår kultur de facto präglats av ren kristendom kan man ju också diskutera, egentligen. Det "kunskapssamhälle" Ericson talar om uppstod ju egentligen i och med renässans och upplysning, som i grunden inte är särskilt religiösa eller kristna ideologier eller fenomen. Iain McGilchrist har dessutom en rätt annorlunda syn på vad som hände - och om det har varit en bra eller dålig sak ...

Det jag allra mest reagerade på var ändå uttrycket "vikingarnas barbari". Efter att det första avsnittet av tv-serien Anno Domini 1790 visades i tv uppstod några ganska intressanta diskussioner mellan forskare på Facebook. Som historiker vill man ju ogärna offentligt uppträda som tråkig glädjedödare och peka på felaktigheter eller anakronismer i historiska romaner, filmer eller skådespel.

Man inser ju att det rör sig om konstnärliga alster, vars primära syften är helt andra än att presentera information om historiska skeenden eller samhällen. Men man inser också, att dessa verk ofta har en otroligt stark genomslagskraft och snabbt präglar allmänna uppfattningar om historiska personer och deras tid. Dessa verk får ofta en spridning som forskare endast kan drömma om för sina egna alsters del. Men det är nog inte avundsjuka som driver en att påpeka om felen, det är den orättvisa man upplever att ens forskningsobjekt utsätts för då de framställs på ett så oförstående sätt. Man gör dem helt enkelt inte rättvisa, och det känns oetiskt, trots att våra forskningsobjekt kan vara döda för hundratals år sedan.

Diskussionerna mellan historikerna handlade just om hur svårt det är att få igenom budskapet om att medeltiden till exempel inte alls var ett fruktansvärt kaos, då det enda som fanns var krig, svält och häxbål. Lite samma gällde ju bilden av 1700-talet som man fick ur AD 1790. Trots att den förstås var möjligt att dylika saker hände i enstaka fall, känns det inte bra för mig som i åratal arbetat med att försöka sätta mig in i hur man levde och tänkte vi denna tid, att man fick samhället att framstå så grymt. Det är klart att livet på många sätt var hårdare, men samhället var ändå inte rättslöst. Barn sattes exempelvis inte i fängelse. Allra minst för en liten stöld.

Den utvecklingsoptimism som finns inbyggd i många resonemang, inte minst sådana som utgår från ett helt västerländskt och kristet perspektiv, är enligt mig kolonialistisk och chauvinistisk. Att tala om andra kulturer som irrationella eller outvecklade, vare sig man gör det om samtida eller historiska människor, är helt enkelt inte rätt. Det är oetiskt och farligt. Dömer man ut andra människor som barbarer är man på sjufamnars vatten. Människovärde hör även till historiska personer och man bör ge akt på hur man behandlar dem. Annars är det lätt hänt att man också börjar uttala sig oaktsamt om samtida kulturer och människor.

Bilden är från Yles webbsida - ett citat ur marknadsföringen för AD 1790.

Öppen forskningsdata

2011-11-01T10:29:00.000-07:00

I dag ordnade den finländska samordningsgruppen for open access FinnOA ett seminarium i den lilla festsalen i Helsingfors Universitet. Seminariet var välbesökt och inläggen intressanta. Professorer från olika områden (klimatforskning, medicin, lingvistik, astronomi och samhällsvetenskaper) berättade om vilken betydelse öppen data har för forskningen i dag. Det hela kan kort sammanfattas som att den är oumbärlig på många områden. Det framstod ganska klart också, tyckte åtminstone jag, att forskarna väl förstår poängen med att data ska vara öppen så långt som möjligt, både för den egna forskningens trovärdighet och för att främja nya vetenskapliga rön överlag.

Däremot framstod i synnerhet den finländska lagstiftningen som fullständigt katastrofal. Man har förbisett forskningen vid lagstiftningen under en längre tid; inga eller mycket restriktiva undantag för forskning och forskare har stipulerats. Amerikansk fair use-kutym kan man bara drömma om i Europa, men i (andra?) kulturländer har man åtminstone sett till att forskningsanvändning är ordentligt beaktad i exempelvis upphovsrättslagstiftningen. Jag undrar verkligen hur man tänkt sig att exempelvis Helsingfors Universitet ska hänga med bland de 100 bästa i framtiden, när man begränsar forskarnas verksamhet så här illa? Hur tror man på riktigt att Finlands ekonomiska framtid och konkurrenskraft ska tryggas med hjälp av framstående forskning och innovationer, när man håller på så här?

Forskarna är nämligen värda ett mycket större förtroende från både individers och samhällets sida än man velat ge dem juridiskt. Normal forskaretik innebär i sig uppgivande av källor, korrekt citerande, ärlighet och respekt för forskningobjekten och deras integritet om de är människor. Det är ju det vetenskaplig metod och etik handlar om, i grunden. Anonymisering av data är en åtgärd som lätt kan göras rutinmässigt. Efter slutförd dyr forskning och produktion av forskningsdata borde all data sparas för andra, i stället för att som det ibland i dag händer, förstöras på grund av idiotisk lagstiftning och dumma regler.

Föredragen i dag fick verkligen mitt blodtryck att stiga flera gånger. Det verkar som om man helt tappat all rim och reson. Jag hoppas innerligt att forskarna får det förtroende de förtjänar både av beslutsfattare och allmänhet. Jag skulle ha hoppats att en och annan politiker också skulle ha hört inläggen i dag, i stället för att lyssna på hysteriska lobbare. Men de nås förhoppningsvis av olika utredningar och planer som flitigt författas inom forskningsvärlden. Fast man börjar ju ibland tvivla på att en del av dem kan läsa alls …

Tidsbilder

2011-10-30T00:27:00.000-07:00

I dag har jag en ofrivillig gästbloggare: Sigrid Combüchen. Jag citerar hennes roman Spill:

Att fånga en annan tid än sin egen är en trickjakt. Man kan inte förlita sig på det som är allmänt känt. Helheten består inte av medelvärden utan av detaljer. De är så många och ofta oväntade och man hittar dem lättare i veckotidningar än i dagstidningar, oftare i journalfilm och underhållning än i sådan historia som summerar fram epoker och stilar.
Detaljer är tillfälliga, ängsblom inte snittblommor, vind och rot planerar deras förekomst, aldrig jordförbättring. I det tillfälliga hittar man en uppfinningsrikedom och autenticitet som saknas i tidsmarkörer.

På Brages Pressarkiv lär också genom åren många författare suttit och läst för att insupa inspiration och inhämta information om vardag, detaljer och debatter under olika decennier.

Till denna iakttagelse vill jag förstås foga den aktuella frågan om digitala spår. Hur gör man om femtio år, för att dyka in i vår tid?

En förändrad offentlighet

2011-10-27T23:50:00.000-07:00

Seminariet Media 2011 Information i Kronohagen i onsdags lyckades bra. #m11i-seminariet ordnades av Brages Pressarkiv tillsammans med Yle, KSF Media och Svenska social- och kommunalhögskolan. Som avsikten var, väcktes många större och mindre frågor … medan en hel del motstridiga svar blev hängande i luften. Vi lyckades i alla fall peka på vissa centrala förändringar i vår offentlighet och därmed vårt samhälle. De här frågorna är högst relevanta för journalister, forskare och minnesorganisationer.

I det här inlägget försöker jag bena ut en del av det jag själv tänker kring det som sades. För en koncis sammanfattning av själva presentationerna kan man läsa Isto Huvilas sammanfattning av presentationerna i hans blogg. Kolla också in Julius Uusikyläs fina presentation om mediehistoria ur våra samlingar.

Nätverken har alltid styrt vår informationshantering. I dag är de svårare att gestalta eftersom de kan vara mycket utspridda och stora nätverk. Det gör det också mer utmanande att bedöma trovärdigheten hos olika källor. Enskilda människor är ofta viktiga informationskällor, men man kan förledas att lita på människor man missbedömt, eftersom man lätt tror att man vet mer om dem än man verkligen gör.

Myndigheter och också till en viss del företag anammar i allt högre grad ideologin om öppen data, i takt med att det visar sig att alla parter ofta vinner på öppenhet. Journalister är oftast ändå väldigt motsträviga till att själva avslöja sina material för granskning och vidareförädling av andra. Det är samma tendenser som man kämpar mot bland forskare och arkiv, även om vetenskapen traditionellt krävt mer transparens.

Media däremot kan lättare förfalla till att se på information som en resurs som förlorar i värde av att delas. Man borde ändå lära sig att se att det i själva verket är mervärdet det journalistiska arbetet handlar om, det är där värdet och relevansen föds. Vi talar alltså om förädling. Och att journalistiken, liksom vetenskapen, också bör ha ett allt annat överskuggande mål i att arbeta för sanningen och samhällets väl. Det här upplever jag nog att väldigt många journalister känner; ett kall.

I takt med att data öppnas får journalistiken ett nytt mycket viktigt uppdrag i att till allmänheten förmedla den information som finns i all rådata. Det kräver att man kan samarbeta med it-kunniga personer, som kan förverkliga de frågor till materialet som journalisten bedömer som relevanta och som kan producera resultat som är begripliga för medborgarna. Här är journalistens ansvar mycket stort, eftersom få saker kan missbrukas så mycket som siffror och statistik. Man måste noga fundera över hurdana frågor man ställer till sin data och om den verkligen svarar på de frågor man ställt. Man kan lätt förledas att dra förenklade slutsatser och få till underliga samband. I synnerhet kausalitet är ju som bekant något man bör handskas mycket varsamt med.

Offentligheten har förändrats i och med att alla i dag, åtminstone potentiellt, är innehållsproducenter. Den kraftigt ökande mängden information gör att journalistikens uppgift som förmedlare allt tydligare blir att också fungera som filter. Förutom att skapa och ta fram ny information, kan och ska man hjälpa att sortera, kontextualisera och evaluera information. En viktig funktion är alltså att kuratera information, ett uppdrag som inte ska underskattas.

Eftersom journalisterna inte längre har ensamrätt till media bör de också gå i dialog med allmänheten. Detsamma gäller ju egentligen nästan alla yrkesgrupper. Framtiden är deras, som öppet kan kommunicera och som inte är rädda att bjuda på sig själv eller för att göra fel någon gång. Förtroendet för makthavare (till vilka media hör) som inte öppet redogör för vad de gör och varför kommer sannolikt att rasa an efter att det personliga blir norm i den nya offentligheten. Yrkesroller och titlar förlorar i betydelse och ger i sig själv allt mindre auktoritet. I stället är det personen som räknas.

Personligen ser jag det som en mycket positiv utveckling, att inte tjänstemän och beslutsfattare i lika hög grad som förr kan dölja sig bakom institutionell anonymitet. En sådan utveckling bör främja demokratin. Denna utveckling gäller också journalister, vetenskapsmän och andra experter. De framgångsrika är på sikt sannolikt de som går ut som "privatpersoner", må det vara rättvist eller inte. Vi vill och behöver veta vem som säger något i det stora flödet, för att kunna bedöma det. "Vem" är då inte bara en institution, utan också alltid en eller flera enskilda personer.

På seminariet och på Twitter diskuterades vidare filterbubblor och digital delaktighet, samt problematiken kring urval, insamling och bevarande av denna nya offentlighet. Problemen är både etiska, tekniska och juridiska. För Brages Pressarkivs del är i alla fall läget ett helt annat nu än för femtio eller hundra år sedan. Vårt informationslandskap har förändrats i takt med att medierna har förändrats. De digitala materialens efemära karaktär gör att man ändå måste handla snabbt och blir tvungen att göra val. Jag hoppas därför att vi får en bra och bred diskussion om saken, så att så många aspekter som möjligt kan beaktas. Så vi slipper ångra alltför mycket om femtio år.

Mera material kommer inom kort att läggas ut på webben och diskussionen fortsätter ännu ett tag till med hashtaggen #m11i. Sen får vi förhoppningsvis övergå till taggen #m12i , efter ett tag.

I morgon träffas vi kanske?

2011-10-25T05:07:00.000-07:00

Läs om seminariets program på webbplatsen.

En angelägen bok

2011-10-22T10:26:00.000-07:00

Kollegan Jonas Tana satte i veckan en liten bok i handen på mig. Boken Biblioteket är skriven av Rasmus Fleischer och är den ena delen av en dubbelutgåva, där den andra boken handlar om just Boken. Det är en mycket angelägen bok. Orsaken att Jonas gav mig boken är att Fleischer skriver om bibliotekens och bibliotekariernas uppgift som jag också nyligen behandlat. Men Fleischer för diskussionen vidare till det digitala och vad han kallar postdigitala biblioteket.

Den digitala världen, dit biblioteken har haft väldigt bråttom, har man störtat in i utan att egentligen medvetet positionera sig eller reflektera över hur bibliotekets uppdrag egentligen kan förverkligas i digital miljö. Han visar hur man, i brådskan att leverera "lån" av e-böcker, begått liknande misstag som man redan sett inom de vetenskapliga bibliotekens kamp med e-tidskrifterna. Förlagen har, i förhållande till biblioteken, gång på gång lyckats skapa kartelliknande situationer, där de dikterar villkor som inte bara gynnar dem själva, utan också kommersiella hård- och mjukvaruleverantörer på bekostnad av öppna system. Som Fleischer säger: "Biblioteket, en gång garant för bevarande, förvandlas till en garant för radering" i och med den konstgjorda brist lånesystemen för e-böcker innebär.

Samtidigt har biblioteken helt gett upp alla försök att idka beståndsutveckling på det digitala området, och därmed, menar Fleischer, övergivit sitt uppdrag. "Det digitala biblioteket tenderar i sin allra mest utpräglade form att bli ett oändligt tunt gränssnitt mellan databaser, vars sinnebild är datorskärmens tomma sökruta", skriver han, och lite senare: " ... tillgång kan aldrig ersätta närvaro [...] tomma sökrutor kan aldrig ersätta öppna hyllor." Det vet var och en som botaniserat i bokhyllor; de kan aldrig ersättas av en katalog, för man hittar alltid oväntade verk som man inte hade fått fram eller noterat vid en sökning i en databas.

Jag hoppas många läser denna bok, för dessa frågor är relaterade med de stora förändringar vi ser inom hela medie- och förlagsbranschen. Frågan hur de allmänna biblioteken, våra gemensamma bibliotek, förverkligar sin uppgift i den digitala miljön kan få mycket långtgående konsekvenser. Det är inte en och två gånger man under de senaste åren upptäckt att man befinner sig in en situation där omvärlden förändrats så snabbt, att allmängods hamnat i händerna på stora företag, samtidigt som politiker och myndigheter tampas med hopplöst föråldrade tolkningar av upphovsrätten, vilket ofta gjort det allra svårast just för allmännyttig verksamhet.

Komplext, helt enkelt!

2011-10-19T23:25:00.000-07:00

Jag vet inte vilket som gör mig mer irriterad: när enkla saker trasslas till i onödan och blir svåra, eller när svåra och komplexa saker förenklas så mycket att de förvrängs till osanningar. Båda förekommer ofta, i synnerhet då det gäller två frågor: samhället och informationssystem.

Sannfinnarnas politik, liksom all populism, hör givetvis till det förenklande slaget. Genom grova förenklingar serverar man "logiska" och "rationella" lösningar, utan att beakta hälften av alla relevanta faktorer eller allmänt erkända konsekvenser av olika åtgärder. Denna det minsta intellektuella motståndets taktik är av en moraliskt så undermålig nivå, att man inte kan annat än häpna över att någon täcks gå ut med att vara populist - och samtidigt låta påskina att man besitter en bättre moral än makthavare i gemen! Denna paradox illustrerar hela det förvridna resonemanget, som ligger till grund för denna förenklandets filosofi.

Man kan hitta den i mer dolda former på många håll i vårt samhälle i form av enögda truismer och politiska "faktum", som dessutom inte sällan baserar sig på ekonomiska resonemang och argument, som är bristfälliga eller föråldrade. En av de värsta just nu är enligt min åsikt truismen att större enheter per definition är effektivare. Detta är en kopiös förenkling. Dessutom är jag fullständigt övertygad om att det kommer att visa sig att mindre enheter är effektivare, eftersom de kräver mycket mindre administration och är mer flexibla och dynamiska. Jämför en liten firma med ett stort ämbetsverk. Var jobbar man till hundra procent med relevant kärnverksamhet och har möjlighet att snabbt lägga om sina processer vid behov - och var sitter omotiverade anställda på strategimöten och använder timmar på att fylla i reseräkningsblanketter och arbetstidsuppföljningsrapporter? Förr eller senare kommer det föregående slaget av verksamhetsorganisation (som också kan appliceras inom större organisationer) att konkurrera ut de förstelnade ineffektiva organisationerna och företagen, som sätter tiotals procent av sina resurser på en administration, som de facto sänker produktiviteten på många sätt. Och som dessa "effektiveringar" genom sammanslagningar skapat och fortfarande skapar.

Men ibland fungerar det precis tvärtom: jag ser det inte sällan då det gäller informationssystem. Ta nu till exempel ett universitet, där man inte av "säkerhetsskäl" kan sätta upp trådlösa nät för besökare på exempelvis konferenser. I stället bör varje deltagare registrera sig och få ett personligt lösenord på en lapp och använda universitetets normala nät. Som om detta var en mindre säkerhetsrisk, än att sätta upp ett separat öppet nät? Man både krånglar till kommunikationen och skadar verksamheten otroligt mycket, och åstadkommer, vad jag kan förstå, i själva verket en större säkerhetsrisk. Ett praktexempel på Parkinsons lag, måste jag säga.

Tyvärr sker den här typen av missar särskilt lätt i just de stora enheterna, där rationalitet och pragmatism i hela verksamhetskulturen för länge sedan omöjliggjorts genom att man skapat administrativa system och beslutsordningar mm som hindrar folk som ser vad som enkelt borde och kunde göras för att främja verksamheten, från att komma till skott och få något gjort. Detta leder till en riktigt ond cirkel. Att man sedan försöker rädda det hela med ökad kontroll är ju snarast sorglustigt. Den offentliga sektorns inkompetens att upphandla it-system har nu exempelvis resulterat i ökad kontroll från finansministeriets sida. Det tvivelaktiga i åtgärden är just det megalomana storprojekts-perspektivet med stora upphandlingar som alltid leder till att användbarheten blir lidande, eftersom dylika projekt borde tas fram mer iterativt. Ministeriet borde erbjuda dialog, stöd och lösningar. Striktare regler leder sannolikt bara till större absurditeter i systemutvecklingen.

Vad jag hoppas på är att folk börjar agera och tänka självständigt. Vi behöver en liten revolutionsrörelse också i väst, vilket ju också på sina håll kommit i gång, inte minst på webben, där människor har möjlighet att bidra och påverka. Enkelt är enkelt och komplext komplext. Alltid är det ju inte som man först trott, och därför är flexibilitet och lösa strukturer så särskilt viktiga för att uppnå goda resultat i vår komplexa tid.

Folkbildning och informationsspecialister

2011-10-19T09:13:00.000-07:00

Jag har på senare tid stött på kommentarer av typen: "Hemskt att se att det hos bibliotekarier lever kvar gamla uppfattningar om att de vet bättre vad kunden vill ha än han själv." Sådana kommentarer är förstås en del av en diskussion som pågått länge.

Förr i världen fanns det officiella rekommendationer för allmänna bibliotek på vilken litteratur som var lämplig och önskvärd att ha i samlingarna. Dessa kommenterade listor är samtidigt rörande och beklämmande läsning. De avspeglar förstås en patriarkalisk tid och är på sätt och vis en sorts positiv censur av vad folket ska läsa. Men det finns också en tanke om bildning och om att bibliotekarien har ett samhällsansvar och en uppgift att främja positiva företeelser sin omgivning, stöda och leda människor i en god riktning.

Samma etos finns i denna dag i exempelvis IFLAs verksamhet. Sällan har jag träffat så många idealister som på IFLAs världskonferens. Tusentals bibliotekarier från hela världen, som drivs av en övertygelse om rätt till information och kunskap, arbete för rättvisa, jämställdhet, demokrati och jämlikhet. När jag tänker på det arbete som görs t ex inom FAIFE kan jag inte annat än tycka att man ibland gjort det lite väl bekvämt för sig här hemma. I många länder balanserar biblioteken mellan sina upplysningsmålsättningar och extremt knappa resurser och myndigheter eller politiker som ibland medvetet försvårar deras arbete.

På många håll i Norden verkar man tycka att folk inte mera behöver upplysas eller bildas, utan alla ska få göra vad de vill. Därför ska biblioteken endast fungera som väl marknadsförda servicepunkter. Att ha en agenda för beståndsutvecklingen som baserar sig på något annat än efterfrågan anses ibland bara arrogant. Biblioteken ska inte säga vad som är god eller dålig litteratur. Den bildning och upplysning biblioteken ska lära ut är endast informationskompetens. Om innehållet ska inte bibliotekarien säga något, inte moralisera, inte truga. På biblioteken kan man också följaktligen låna ut vad som helst. Filmer, skivor, dataspel, gångstavar, barnstolar … Bara man får besöks- och lånestatistik är det gott. Man tycker, eller finansiärerna tycker, fortfarande att det är viktigt att människor fysiskt tar sig till biblioteket.

Samma diskussion finns i dag också inom högskolebiblioteken: ska man ha utbildade ämnesbibliotekarier som sköter införskaffandet av speciallitteratur utgående från egen bedömning, eller skaffar man böcker bara enligt efterfrågan?

Bland specialbibliotekarierna pågår en intressant diskussion om vad informationsspecialisternas förändrade roll går ut på. Bibliotekarier som jobbat länge inom specialistorganisationer besitter ingående kunskaper om verksamhet, informationskällor och -kanaler på sitt specialområde. De känner sin inte sällan frustrerade av att deras kompetenser inte uppskattas i organisationernas verksamhet som helhet. De kunde många gånger ha väldigt mycket att ge också gällande informations- och kommunikationsverksamheter för hela organisationen.

Informationsspecialister är experter på att utvärdera och förvalta information. Bibliotekarier är informationsspecialister. Det är klart att de också utför ett serviceyrke och bör fokusera på kundernas behov. Men det innebär nog också att de kan ha synpunkter på innehållet i den information de förmedlar. I själva verket bör de ha det och inte sticka under stol med den kunskap de förvärvat om substansfrågor. Det finns visst god och dålig litteratur och bättre och sämre information. En bibliotekarie ska hjälpa folk att hitta kvalitet i flödet. Och det behöver dessutom inte alls ske endast i bibliotekslokalen. I vårt samhälle behövs mycket hjälp och stöd för att föra fram riktig information. Utan folkbildning är demokratin hotad. Det är alldeles uppenbart, när man noterar hurdana dumheter en del politiker lyckas slå i folk.

Mångfald i åsikter och omdömen

2011-10-17T06:25:00.000-07:00

Besökte i lördags Lilla Teatern och såg Camus De rättfärdiga. Den var bra tyckte jag. Seriös teater, njutbar regi etc. Salongen var mindre än halvfull och pjäsen läggs ner. Det kan finnas olika orsaker, och ingen av dem är riktigt behaglig, tycker jag.

Den första orsaken kan vara Hufvudstadsbladets recension (17.9). Den var en riktig teaterkritik som också påtalade saker som enligt den professionella experten kunde ha gjorts bättre. Det är utmärkt, en teaterkritiker ska leverera sakkunniga omdömen om teaterkonst, inte referat. Det som slog mig är ändå att det också skrivits åtminstone tre andra recensioner av samma uppsättning: i Vasabladet 19.9, i Västra Nyland 17.9 och i Borgåbladet 17.9. Jag har inte läst dem alla, men det jag funderade över var nog om inte Hbl har en något för dominerande ställning. Egentligen borde man ju läsa flera recensioner, för att få en mångsidigare bild av hur en uppsättning kan uppfattas. Då man skriver en recension kan man ju nämligen omöjligt ta upp alla olika aspekter av en uppsättning, utan man måste välja att fokusera på några.

Den andra potentiella orsaken är att den finlandssvenska teaterpubliken är intellektuellt slö. Denna orsak hänger samman med den tredje: biljettpriset var inte helt billigt. Jag skulle nog bra gärna se att man tog in fyrken ännu tydligare på dyra uppsättningar med orkester och dans och hi och hå. De skulle bli mer proportion på det hela. Subventionera "seriös" teater mera. Den kan omöjligt vara lika dyr att sätta upp och det behövs lite morot i att besvära sig på en pjäs som inte bara är tjo och tjim och underhållning. Inget fel på underhållning alltså, absolut inte. Men det skadar ju inte heller att ibland inte ta den intellektuellt sett enklaste vägen. För ofta har de stora underhållningsuppsättningarna inte väldigt mycket större djup än sannfinnarnas ordförande i sina utläggningar. Folk borde uppmuntras att tänka och teater är inte alls ett dumt sätt. Att tänka också svåra och besvärliga tankar.

Vetenskap för öppen ridå

2011-10-14T10:01:00.000-07:00

I eftermiddags stack jag mig in på ett seminarium för arkeologi och pedagogik, ArkeOPEda. Jag kom allra främst för att kort träffa och höra på Åsa M. Larsson och hennes presentation om social media. Åsa är en aktiv bloggare, som jag också bongat på Twitter. Därför var jag lite nyfiken att träffa henne.

Åsas presentation var inspirerande. Hon berättade om hur hennes organisation Societas Archaeologica Upsaliensis använder webbsidan, Facebook och bloggar för att kommunicera med omvärlden. Hon berättade att de fått värdefull hjälp av kolleger via bloggen, samtidigt som hon själv hela tiden kan hålla sig uppdaterad om hur andras projekt framskrider i realtid via deras bloggar. Det har varit både roligt och ibland vetenskapligt givande. Också på Twitter har hon hittat nya kontakter. (Kunde upprepas i oändlighet, detta om Twitters värde som informationskälla och nätverkskatalysator.)

De aspekter på vetenskapligt bloggande som kom fram i Åsa M. Larssons presentation liknade mycket dem som diskuterades på historikernas forskarseminarium, där jag nyligen presenterade bland annat nya former av vetenskapligt publicerande. Närvarande var Sofia Gustafsson, som är en av skribenterna i den fina Sveaborgsbloggen. Sofia kunde berätta att forskningsprojektet har haft otrolig nytta av sin blogg. De har blivit kontaktade av experter i olika ärenden. Och det är roligt att blogga och få respons. Och de har de fått. Mycket.

Det viktiga är, som också Åsa sade, att inte göra tröskeln för hög. Som bloggare kan man stiga ner från katedern, ställa frågor, vara osäker, spekulera och till och med göra fel. Det viktiga är förstås att man är ärlig och öppen. Det uppskattas av kolleger, men också av allmänhet och finansiärer. Som Åsa sade: visa processen! Den är engagerande och många gånger intressantare än resultaten kan vara. Det är ju därför man forskar. Det kan man ju bjuda också andra på.

Digitalisering på villovägar?

2011-10-13T06:45:00.000-07:00

I dag hann jag lyssna och titta under största delen av ett väldigt intressant seminarium som ordnades av Svenska Litteratursällskapet på Riksarkivet. Orsaken till valet av lokal var sannolikt det stora deltagarantalet. Den stora gamla forskarsalen var fullpackad. Ämnet är högaktuellt och mycket intressant: det handlade om forskarnas och bibliotekens, arkivens och museernas syn på digitalisering och användningen av digitala material.

Tidigare har institutionerna inte egentligen undersökt vem som använder de digitala materialen och hur de används. Outi Hupanittu, som arbetat med projektet på SLS presenterade mycket spännande och viktiga resultat. Hon har gjort två enkäter: en till forskarna och en annan till institutionerna. Diskrepansen i resultaten var häpnadsväckande. I nästan alla frågor skiljde sig forskarnas och de andra brukarnas (en icke oansenlig del av användarna visade det sig) och institutionernas uppfattningar, om vad och hur saker görs eller borde göras. Uppmuntrande var däremot att alla parter uttryckte mycket stort och genuint intresse för samarbete.

Helt klart blev att släktforskarna är en undervärderad grupp, både som användare och experter: det är släktforskarna som själva byggt de mest välfungerande och mest uppskattade tjänsterna vad gäller användbarhet. De är byggda för ett visst syfte, för användning och ur användarnas behov. Som Hupaniittu sade har det nog blivit mycket problem och stelhet för att man försöker bygga nya tjänster på gamla system, exempelvis i arkiven [mitt exempel].

Själv uppfattar jag att det är två saker som är avgörande för hur minnesorganisationerna klarar av denna utmaning. Den första är att kunna släppa kontrollen där den på riktigt faktiskt inte behövs. Man måste öppna för användare att bidra, kommentera, länka, dela och så vidare. Detta sade också Jaana Kilkki som är ansvarig för utvecklingen vid Riksarkivet: det finns för mycket material, för lite metadata och det enda sättet att tackla detta är att involvera brukarna. Och som framgick även på detta seminarium: de är mer än villiga att involveras. Men de måste tas på allvar.

Detta för mig också till den andra kritiska punkten: förmågan till dialog. Man måste ha förtroende för allmänheten, man måste lyssna på den och låta folk göra vad de vill med materialen. Det går nämligen ju att göra, utan att man riskerar sina samlingar eller sin verksamhet. Dem riskerar man tvärtom mycket mer genom att inte kunna reagera på att omvärlden och kulturen förändrats.

Hupaniittus rapport publiceras på de båda inhemska efter årsskiftet.

- - Tillägg: Läs också Jyrki Ilvas blogginlägg med kommentarer om samma seminarium.

Födelsen av Förlaget

2011-10-03T23:11:00.000-07:00

Författarna är förstummade. För läromedelsproduktionen finns utsikter om förbättring. Facklitteraturen, åtminstone inom humaniora, är ohotad. Vi har SLS förlag som ett alternativ som minsann erbjuder konkurrens med hög kvalitet och professionalitet.

Utgivningen av den finlandssvenska skönlitteraturen, och en hel del av facklitteraturen, är subventionerad av dels fondmedel, dels genom försäljningen av läromedel. Ja, och Mumin.

Ur litteraturens synvinkel är mångfalden viktig. Det behövs dialog, alternativ och spänningar. Det behövs flera tidningar och medier som recenserar. Det behövs många röster. En enda röst kan inte föra samtal annat än med sig själv. I längden leder det till stagnation, tystnad.

Man kunde kanske tänka sig att det nya Förlaget fick en fyrklövermodell: läromedel, fakta och två separata skönlitterära avdelningar, men var sin ansvarig chef, som har total frihet att skapa en egen profil. Man behöver ju inte tänka sig att varumärkena direkt behöver stärkas i vår lilla ankdamm. Man kunde bra unna sig att ha två "produktionslinjer" utan någon färdigt uttalad och spikad skillnad i profil. Två redaktioner helt enkelt, lite som de svenska tv-nyheternas Rapport och Aktuellt. Två enheter som kan fatta separata fristående beslut om utgivningen. Frågan är om ledningen är färdig att ge upp så mycket kontroll över utgivningen. Ett modernt ledarskap i en expertoganisation förutsätter ändå det för att lyckas. Genuin frihet under ansvar.

En annan möjlighet är en utvandring av finlandssvenska manuskript och författare till svenska förlag. Det skulle säkert göra gott på många sätt. Hittills är ju det enda förlaget som effektivt och framgångsrikt agerat i Sverige Svenska Litteratursällskapet, dels genom förlaget Atlantis, dels som producent för den finlandssvenska bokmässosektionen vid bok- och biblioteksmässan i Göteborg.

Det senare scenariet är på sätt och vis en återgång till en tidigare integrerad svensk bokmarknad, men också en naturlig konsekvens av att webben raderar geografiska avstånd och gränser. Det kan också stärka svenskan i Finland på ett bra sätt. Den riktiga Mumindalen finns trots allt också i Sverige.

Boklådornas och boksamlarnas Helsingfors

2011-10-02T02:57:00.000-07:00

Anders Ramsays memoarer brukar betecknas som underhållande men opålitliga. Kan så vara, men hans beskrivning av bokhandlarna i Helsingfors kring mitten av 1800-talet är väl i alla fall ditåt:

I bjärt motsats till delikatessaffärernas låga ståndpunkt stod den relativt höga, som stadens bokhandel då innehade. Det fanns nämligen då ej mindre än tre stora "boklådor", den Frenckellska (nu [1919] Edlundska), Wasenius & C:o i Nordiska bankens hus och Öhmanska (Tikkanen) i hörnet af N. Esplanad- och Fabiansgatorna. Alla oro de rikt försedda med ej allenast den moderna skönlitteraturens alster, utan äfven med gedignare och vetenskaplig litteratur ävensom en mängd dyrbara planschverk och prakteditioner, sådana man numera endast sällan finner. Man hade då mera intresse, sinne och tid för läsning af böcker än nu, då tidningar och en störtflod af tidskrifter, revyer och sådant fylla behofvet af andlig spis.

[…] men jag ser ingenstädes mera som då hela rum, stora rum, stundom flere rum, inredda till verkliga bibliotek, med bokhyllor från golf till tak. Sådana minnes jag dock flere från min barndom, såsom hos stadsrådet baron G. von Kothen, statsrådet J.A. Ehrenström, geheimeråden baron Carl Johan Walleen och baron O.W. Klinckowström, statsrådet P. Winter, professorerna Linsén och Lagus, det Falkmanska på prakteditioner rika biblioteket, kammarrådet C. Schauman, doktor C. Lundahl m.fl.

Som Jyrki Hakapää har visat i sin avhandling var en mycket stor del av böckerna som rörde sig på markanden svenska, alltså från Sverige, och den finska och svenska bokmarknaden var i praktiken en och samma marknad på många sätt, trots att myndigheterna försökte ändra på saken på olika sätt. Helsingfors upplevdes som en mycket svenskspråkig stad och finska hördes inte ofta på gatorna i de centrala universitets- och ämbetsmannakvarteren under dessa decennier. Det gjorde däremot ryskan, men den ryska litteraturen ägnades nog inget större intresse.

Allt detta innebär, att de boksamlingar som finns i till exempel Nationalbiblioteket eller Svenska Litteratursällskapets bibliotek på intet sätt representerar bokkulturen i Finland under 1800-talet, alltså de böcker som de facto lästes eller fanns i folks hyllor under de decennier då den finländska "nationallitteraturen" växte fram.

Därför är det också mycket viktigt och intressant att notera privata boksamlingar som ger en mycket bättre bild av bokkulturen under en given tid. Var finns de i dag?

Supervirtuellt men konkret

2011-09-30T01:02:00.000-07:00

Användarfall hör till det roligaste att skriva. Just i dag har jag suttit med en första skiss, som hastigt svällde upp till att inkludera alla möjliga andra tankar och idéer jag har haft, t ex ett projekt för digital delaktighet som ju absolut borde sättas i gång på bred front också hos oss.

Ett av fallen handlar om Anna-Maria, 75 år, som är sekreterare i den lokala pensionärsföreningen. Föreningen har med stöd av kommunbiblioteket och förbundet fått hjälp att sätta upp en egen webbsida på Kulturhuset.fi och det har ordnats en kurs i användningen av internet på ett möte där föreläsaren Jonas också hade med sig pekdatorer som kunde lösas in till av kommunen och fonderna subventionerat pris. Med hjälp av Jonas kunde också de mer osäkra tillsammans lära sig att öppna webbsidor, chatta och skicka e-post. En del var kompetenta datoranvändare redan innan och man hjälptes åt under träffen att utforska pekdatorerna. Därmed har Anna-Maria fått ett ypperligt medium att hålla kontakt med alla medlemmar.

Anna-Maria har via Kulturhuset också hittat till Pondus-hemsida, där hon fixar till ett par fönsterapplikationer att lägga till på hemsidan. Hon behöver inte logga in skilt, utan Pondus känner igen henne, eftersom hon kommer via Digistoff som är Kulturhusets uppdateringsverktyg.

Fönsterapplikationen innehåller ett kombinerat flöde från Brages Pressarkivs databas Presstanda med finlandssvenskt tidningsmaterial och Svenska Yle. Anna-Maria väljer från en lista rubriken ”Äldre” samt från en annan lista på orter hemorten ”Åbo”. Hon kruxar också för att hon uttryckligen vill ha ett flöde där båda orden gäller, inte antingen eller.

Den andra applikationen är en evenemangskalender som visar aktuella evenemang i Åbotrakten. Om hon klickar på ett evenemang får hon upp en ny flik i evenemax.fi där ifrågavarande evenemang öppnats. Via evenemangen kommer man också vidare till mera info om konstnärer, teaterpjäser och annat från till exempel Kulturforum.fi och Uppslagsverket Finland via Pondus-fönsterapplikationer i högra kanten. Anna-Maria väljer att visa evenemang lite längre i framtiden, hon tänker att man tillsammans kan planera utflykter i god tid. Teater- och bioföreställningar måste hon ändå avgränsa, så att inte varje visning visas skilt, annars fyller de hela flödet, märker hon, så hon går enkelt tillbaka genom att klicka på Pondussymbolen för att göra justeringen i inställningarna. Strax plingar det till i chatten. Det är Kalle, som strax noterat utställningen på Åbo slott och föreslår att man kunde diskutera ett gemensamt besök på nästa möte.

Man kunde ju hitta på hur mycket som helst!

Baby steps

2011-09-22T01:44:00.000-07:00

I går hade vi öppet hus på Brages Pressarkiv. Vi hade inte riktigt vågat hoppas på en sådan anstormning som det sedan blev. Det var trots allt ju en regnig vardagseftermiddag. Jag är alldeles otroligt glad och lycklig över att så många faktiskt kunde ta sig tid och möjlighet att komma. Och många hörde också av sig och beklagade att de inte kunde komma …

Som alltid på motsvarande tillställningar blir det smått kaotiskt och man hinner inte alls tala med alla. Det var i alla fall rätt många som hann göra roliga eller direkt nyttiga fynd i våra samlingar. Det är det som är det bästa med Brages Pressarkiv: varenda en kund kan hitta något spännande och relevant hos oss. Ibland kan det kräva en del grävande och lite tid, men man hittar för det mesta något. Och detta något är något som inte finns på webben, som inte hade gått att googla fram. Personalen som känner samlingarna väl (dit hör inte jag ännu), har förmågan att plocka fram rätt mappar och kuvert åt var och en. Information om en släkting, den gamla skolan, en restaurang i småstaden, någon olycka eller incident, vad som helst, och man brukar åtminstone komma information på spåren via klippsamlingarna. Eftersom allt material dessutom är tryckt går det lätt att läsa också för en amatör, i motsats till vad fallet kan vara med andra arkiv. Jag brukar därför tala om vårt arkiv som ett lågtröskelarkiv.

Dagens clou i var i alla fall att vi kunde förevisa de nya kundterminalerna som ger tillgång till det nyare materialet som tidningarna levererar oss direkt i pdf-format. Materialen är ändå tillgängliga bara via dessa terminaler på grund av att det är tidningarnas egendom och Brages Pressarkiv endast har rätt (och intresse) av att distribuera referenser och tjänster som bygger på dem och länkar. Det vi hoppas på för både tidningarnas egen framtid och för användarnas bästa, är att kunna lägga till länkar till materialet hos tidningarna själva till deras webbplatser, så att de också kan uppbära de avgifter de har rätt till, både moraliskt och juridiskt. Det skulle för dagens webbanvändare vara en självklar och naturlig lösning, i stället för de referenser utan fulltext som nu erbjuds i vårt index på webben. Att här inte finns en länkning är inte riktigt acceptabelt i dag ur användarperspektiv, tycker jag.

Meningen är att vi också ska kunna lägga till de något äldre material som finns kvar hos tidningshusen, dvs några år bakåt i bästa fall, i vår egen digitala samling. Samtidigt strävar vi till att bygga upp långsiktig bevaring för dessa material. Allt detta kostar förstås pengar och förutsätter ett nära samarbete med tidningshusen, som också är på god väg. Vi har fått små stöd för projektet av HSS media, Waldemar von Frenckells stiftelse och Otto A. Malms stiftelse, men nu är pengarna i praktiken slut. Pressarkivet är också annars i behov av en hållbar lösning för ekonomin i framtiden. Hotet av nedskärningar i statsbidraget uppfattar jag som reellt. Så donationer och stöd emottages med tacksamhet.

Det finns många planer på vad som kunde göras för att förbättra tillgängligheten på material och utveckla det långsiktiga bevarandet av finlandssvenskt kulturarv. Genom samordning kan vi uppnå mycket, men en del investeringar krävs också. Själv är jag otålig till min läggning och benägen att gå, inte där ribban är lägst, utan där man med den minsta insatsen kan få snabba och tydliga resultat. Jag tror också att det är rätt väg att gå, att framskrida iterativt, med ett klart mål i sikte, men utan alltför noggrant spikade planer. Jag hoppas potentiella finansiärer kan leva med detta.

Upphovsrättslicens på webben

2011-09-17T02:02:00.000-07:00

Den finska upphovsrättsorganisationen Kopiosto har i år lanserat en licensavgift som skolor ska betala bland annat för att kunna använda bilder och text från webben i undervisningen. Avgiften är 3,49 euro för grundskolelever och 7,09 för gymnasister . Med moms då, förstås. Man har till och med antytt att denna licensavgift skulle ha något att göra med forskning. Att fritt tillgängligt material inte kunde användas för seriös forskning? Det är fullständigt oerhört. Att man inte kunde forska i webben utan att betala för det? Hur mycket ska vi riktigt hugga oss själva i foten i vårt "informationssamhälle"? Om vi inte vet och lär om det, faller vi garanterat av utvecklingen.

Kopiosto verkar inte ha besvärat sig att översätta sidorna till svenska.

Hela resonemanget är absurt och jag har oerhört svårt att förstå hur man vid ministeriet kan ha tyckt att Kopiosto i detta skede kan representera alla som bloggar eller laddar upp bilder på Flickr, så väl inhemska som utländska människor och organisationer.

Så länge det inte finns någon takorganisation för alla bloggare exempelvis. Lagen säger nämligen:

Bestämmelserna om avtalslicens i denna lag tillämpas när avtal om användning av ett verk har ingåtts mellan användaren och en av undervisningsministeriet godkänd organisation som företräder ett flertal upphovsmän till i Finland använda verk inom ett visst område. En licenstagare får med stöd av en avtalslicens i enlighet med licensvillkoren använda även sådana verk inom samma område vars upphovsmän inte företräds av organisationen.

Så det är rimligtvis inte en avtalslicens det handlar om. I praktiken överförs alltså i denna modell pengar (dessutom ofta av kommunernas surt förvärvade och knappa skatteintäkter) till en upphovsrättsorganisation som inte är redovisningsskyldig till dem som producerat materialet eftersom motpart saknas för stora delar av materialen.

Det har sagts att avgiften är en avgift som motsvarar de avgifter som uppbärs för tomma kassetter. Skillnaden är ändå rätt stor, principiellt, eftersom det är en så erhört mycket större del av foto- och textmaterialen som görs av "vanliga människor" som inte ens går att spåra. Det handlar om en underlig extra skatt, som betalas med skattemedel till en organisation som representerar en handfull aktiva människor.

Pengarna borde ju i så fall rimligtvis gå tillbaka till offentliga, gemensamma pengar! Eller kanske man kunde tänka sig en så radikal tanke, att man kunde understöda utbildning och forskning genom att låta dem använda material gratis? Och kanske spara in lite administrationskostnader på kuppen?

Det kan ju dessutom till och med hända att någon, som lagt upp något öppet på webben, har tänkt att han gör det för allmännytta, av glädjen att dela med sig och ge något till sina medmänniskor?

Tänk på det, tre och femtio betalar vi till Kopiosto per barn för att de i skolan ska kunna titta på något finns öppet tillgängligt på deras hemdator. Är det faktiskt såhär vi ska ha det?

Funderar själv på om jag nu borde a) kontakta Kopiosto för att få ut min del av uppburna avgifter bara för att se vad som händer eller b) lägga upp den CC-licens jag redan länge tänkt sätt hit.

Men är ljuset i tunneln ett mötande tåg?

2011-09-14T22:49:00.000-07:00

Den lilla kommunen där jag bor står i beråd att ordna en folkomröstning om att ansluta sig med grannstaden, som ligger i en riktning dit praktiskt taget ingen reser för att arbeta. I går kväll ordnades en invånarkväll, där tjänstemän och politiker informerade om förhandlingarna, avtalsutkastet och politikerna om sina egna åsikter i frågan. I bakgrunden spökar dessutom kommunministerns planer på att i snabb takt slå ihop kommuner med hjälp av lagstiftning.

Politiker och tjänstemän styrs just nu ofta av en övertygelse om att stora enheter gör att arbete kan utföras effektivare. Det stämmer kanske till en viss mån, för vissa verksamheter. Även om jag inte är helt övertygad om att man har tillräcklig vetenskaplig evidens för ett sådant påstående. Administration verkar vara ett område där man kan genomföra förändringar, hur galna som helst, utan några egentliga kalkyler. Det handlar mest om övertygelser om vad som är rationellt i olika situationer.

Förslaget om att utreda och inleda förhandlingar om kommunsammanslagning kom för många år sedan. Man lyckades på ett taktiskt sätt genomdriva att saken skulle utredas och att det måste förhandlas fram ett avtalsförslag, så att "man har realistiska alternativ att ta ställning till". Det låter förstås som ett rättvist och bra sätt, men man såg under gårdagens diskussion hur en sådan utrednings- och förhandlingsprocess påverkar de inblandade: då man i flera månader arbetat hårt för att ta fram en för en själv så bra lösning som möjligt, börjar man tro på den. Tankarna nöts in i vissa banor, man arbetar i timmar med människor som har ett gemensamt mål och snart tror man att det är det enda eller åtminstone det bästa tänkbara alternativet man arbetar för.

Mötet mellan beslutsfattarna och invånarna var därför rätt deprimerande. Man såg så tydligt hur politikerna ansåg sig veta bättre, alternativslösheten var verkligen slående i de allra flesta inlägg. Osäkerheten kring regeringens planer användes som ett argument för att välja innan tvångsåtgärder tvingar kommunen att ge upp avtalet man tagit fram. Avtalet var i sig – det var tydligt – produkten av en så pass stor arbetsinsats, att det bara därför anses värt att ingå. Det är lite som att en dyr extern konsult alltid kommer med goda lösningar, därför att de kostar så mycket. Tröskeln att erkänna att man fått bara smörja är väldigt hög hos den som fattat beslutet om att betala konsulten.

Det höga emotionella priset av att ge upp något som kostat en mycket arbete, pengar eller prestige är en sak som man borde vara medveten om. Det är en mycket stor riskfaktor vid uppkomsten av tunneltänkande.

Gällande kommunerna var det historikern Panu Pulma som kommenterade insiktsfull att det handlar om en gammal konflikt i synsättet: är kommunen en demokratisk, politisk enhet vars invånare faktiskt kan och har rätt att besluta till exempel att de vill producera tjänster på ett dyrare sätt och betala en högre kommunalskatt, eller är kommunen endast en förvaltningsenhet vars uppgift är att rakt av producera lagstadgade tjänster så effektivt som möjligt.

Många politiker – inte minst den nuvarande regeringen – resonerar klart enligt den senare modellen och underkänner kommunerna som demokratiska organ. Staten vet bättre hur saker ska ordnas, folket är bara oupplyst om det sätter sig på tvären. Saken blir inte bättre av att forskningen, i den mån den finns, inte är enig om vad som "lönar sig".

Inom vissa kommuner, också i kommunförbundet, pyr ändå en revoltanda. Alla kommunpolitiker är inte lika preparerade som Sjundeås, som på grund av tidigare ekonomiska svårigheter nu försatt sig i ett tillstånd av "alternativlöshet".

De små libristerna

2011-09-12T00:13:00.000-07:00

Kejserliga senaten har påbjudit att den, som genom kolportörer vill idka försäljning af tryckalster, därtill bör utverka koncession, antingen af öfverstyrelsen för pressärendena eller af vederbörande pressombudsman. Ett fritt yrke har snärjts i förordningarnas namn.

Ett fritt och fågelfritt yrke. Ty har icke senaten förrän nu funnit anledning att reglerande ingripa i kolportagehandteringen så ha i stället andra dragit försorg om restriktionerna; vi erinra oss med indignation några fall, i hvilka myndiga lokalinnehafvare uppträdt aggressivt mot de små bok- och tidskriftstråkarnas sympatiska släkte.

Men vi skola genast medge att det varit undantag. På flertalet af våra restaunger göra dessa litteraturens yngsta och käckaste pioniärer ostörda sina ronder och stamgästerna nicka som åt gamla bekanta:
- Nej fan, int tar vi nånting, försök int heller. Eller fan hu du Snurran eller Figaro, pojke?

Pojken har både Snurran och Figaro och Söndags-Nisse och Strix och Radchas nya romaner från världskriget. Den hugade reflektanten får maka sitt punschglas åt sidan - om det råkade stjälpa representerade förlusten en förmögenhet - och ur kolportörens rymliga läderväska kommer volym efter volym på bordet.

Den spekulerande herrn granskar flyktigt bokpacken och besluter sig för Snurran. Snurran är alltid bra.

Man minns ännu hvilken succès en upplaga hade som för några år sedan sedan distribuerades här med färgstämpeln: "Numret beslagtaget i Sverge!!"

Den lille kolportören packar in igen. Vid nästa bord afyttrar han en Söndags-Nisse. Hasse Z:s Blick på tingen står just nu högre i kurs än någonsin förr: ingen af kollegerna i den svenska skämtpressen är så utomordentligt frisinnad som han och ingen gisslar som han de unghögersvenska germanismen.

Det händer någon gång att gossen med tjufemöringarna och de lustiga bladen och den gamla kvinnan, som säljer Krigsropet, råkas på samma på marknad. De hälsa hvarandra nästan omärkligt, kollegialt, och fortsätta hvar på sitt håll kommersen.

Bland jämnåriga kamrater från sin mammas gata intaga litteraturkolportörerna en ställning. Redan den prydliga blågröna klädesuniformen, den kortskurna rocken med sina blanka metallknappar och epåletter, de långa galonerade benen, mössan som nästan kan täfla med biografjannarnas guldsmidda dito, måste ju inge de andra gyckarna på hemgården viss respekt .

Kroglifvets letargiska dagar och händelser och det förtroliga umgänget med boktitlarnas grefvinnor och vicomter ha förlänat de små libristerna en nimbus hvilken icke undgår kamraterna. Hvem vet väl hvad allt de sett och hört och hvad de kunde berätta - om de kunde. Kolportageromaner har världen nog, när få vi den första kolportörsromanen?

-Morenkopp

Publicerad i Dagens Press den 28 januari 1915.

En upplyst disputation

2011-09-10T07:50:00.000-07:00

I dag har det igen varit en stor dag i finsk bokhistoria när teologie magister Minna Ahokas disputerade om upplysningslitteratur i Finland på 1700-talet. Jag har haft nöjet att följa med Minnas arbete en längre tid. Vi har bland annat arbetat tillsammans kring den bokhistoriska Henrik-databasen som också resulterade i en bok, som nyligen publicerades på engelska. Minnas avhandling är en ambitiös genomgång av upplysningen i Finland med bokhistoriska metoder. Hon går igenom privat bokägande, bibliotek, tidningspress, avhandlingar och annan reception av upplysningslitteratur. Hon har med imponerande grundlighet och målmedvetenhet läst stora mängder källmaterial. Men som det konstaterades under disputationen är det inte möjligt för en bokhistoriker att faktiskt läsa igenom varenda bok och analysera dess innehåll och halten av "upplysningstankar" i var och en. Därför var det ett bra – och modigt – val att som opponent ha docent Sisko Haikala från Jyväskylä univeristet som är idéhistoriker.

Valet av opponent var lyckat: Haikala var en mycket god opponent, som aldrig glömde att upplysa även mindre insatta åhörare om kontext och begrepp, både vad gällde forskning och källor. Hon berörde både stora principiella frågor och ägnade sig åt detaljer med tillräckligt engagemang för att vara fullt övertygande. Att hon gärna godkände avhandlingen ger den också en stämpel som godkänd i idéhistoriskt eller innehållsmässigt perspektiv gällande lärdoms- och litteraturhistoria, trots den stora svårigheten att ringa in vad upplysningen egentligen är, både som idé och som litteratur. Bland annat diskuterades om Jonathan Swifts verk kan räknas som upplysningslitteratur – räcker samhällskritik för att vara upplyst? Eller hurdan ska kritiken vara för att tillhöra upplysningen?

Minna klarade sig också bra och kunde försvara sina avgränsningar och begrepp. Hennes lektio som inledde disputationen var även den mycket bra. Hon knöt på ett modigt sätt an till den i Finland pågående debatten om upplysning och bildning versus fanatism och "hatskriverier". Hon menade att det på sätt och vis handlar om precis samma diskussion om förståndets och bildningens kamp mot irrationella föreställningar, nu som då.

En signifikant och talande detalj under disputationen var den förvirring som uppstod under disputationen om huvudkapitelns ordningstal: vilket var nu egentligen det fjärde kapitlet som det hänvisades till i texten ...? Disputanden berättade att förlagsredaktören i sista minuten meddelat att kapitelnumren strykts av grafiska orsaker. Åter ett bevis på hur vetenskap och litteratur påverkas av sin fysiska form, av teknik och produktion! Därför är det också viktigt och intressant att inte endast göra intertextuell forskning inom historia. Historiens materialism slingrar sig in i även de mest vidlyftiga resonemang. Fast mediet kanske inte alltid är budskapet, sätter det ovillkorligen sina spår i meddelandet.

Vad jag hoppas lära mig

2011-09-08T22:56:00.000-07:00

Sällan har jag haft så roligt när jag planerat ett seminarium, som när vi jobbat med #m11i. Jag har fått jobba med fantastiskt engagerade och inspirerande människor från olika organisationer. Processen är inte alls färdig ännu, den pågår för fullt och är underbart öppen på ett leadbeaterskt sätt.

Jag hoppas att många andra också tar sig tid att hoppa på, för det är en mycket viktig diskussion som vi alla bör ta: Vad ska vi ta oss till med webben? Vi måste försöka gå in i alla de stora förändringarna med öppna ögon och inte blint låta oss styras av modeflugor och öppna eller dolda kommersiella intressen. Vi bevittnar som bäst en stor samhällsförvandling, där vi själva är medskapare.

Förutom att #m11i är ett försök att bidra till diskussionen genom ett forum för människor inom olika organisationer och med olika kompetensområden, måste jag erkänna att jag har en halvdold agenda. Det är ingalunda meningen att den ska dominera diskussionen, utan allra mest hoppas jag kunna lära mig genom att lyssna. De förberedda inläggen belyser olika aspekter av webben: webben som informationskälla, som offentlighet och som kulturarv. Det jag hoppas kunna få hjälp med är att gestalta vad som är det relevanta på webben; det vill säga vad vi ska försöka ta till vara inom projekt Presstanda och hur ett digitalt arkiv ska byggas upp så att det svarar mot verkliga behov.

Dessutom hoppas jag att vi faktiskt kan prova oss fram och lära oss nytt om medierna själva, om användningen av olika webbverktyg och hur man kan integrera dem i en seminariekontext. Det finns många roliga idéer och vi får se vad som förverkligas … Det är en fantastiskt fin sak att få testa detta med de experter inom media och journalistik som hittills varit inblandade. I teamet finns nu Micke Hindsberg, Johanna Lindfors, Robert Runeberg, Julius Uusikylä, Magnus Londen och undertecknad - mer eldsjäl än expert, kanske. Fler är välkomna!

Jag hoppas också att alla taggar sina inlägg på webben då de tangerar seminariets område med vår egen hashtag #m11i. Och dra er inte för att ta kontakt med mig om ni har idéer om vad som kunde eller borde göras kring denna sak! Inga idéer är för små eller för stora eller för galna. Vi måste vara öppna och kreativa! NU!

Googlifieringen som utmaning

2011-09-06T09:16:00.000-07:00

Tvärtemot vad man kunde tro har digitala infödingar generellt sett usel informationskompentens. I en undersökning som nyligen gjordes bland högskolestuderanden i Illinois framkom beklämmande resultat: De överlägset flesta använde sig i första hand av Google (inte ens alltså Google Books eller Google Scholar) och då de använde sig av databaser biblioteken erbjöd valde de ofta fel material att söka i. Få hade ett hum om hur söklogiken fungerar och att avgränsa sökningar var inte bekant. Studenterna blev också lätt frustrerade, men drog sig ändå för att be hjälp.

Forskning i Finland har visat liknande resultat (se t ex Signum 1/09) Google har liksom andra lättanvända webbtjänster gjort oss lata, för lata för vårt eget bästa. Vi nöjer oss med information som är litet ditåt och drar alltför snabbt slutsatsen att det inte finns information om något specifikt, om vi inte hittar det genast med en enkel sökning. Man litar också på att Google faktiskt kan ta fram det som är relevant.

Said Vaidhyanathan har i sin bok The Googlization of Everything (and why we should worry) gjort en genomgång av vilka intressanta och omvälvande förändringar Google har åstadkommit i våra samhällen. Han behandlar både ekonomi, upphovsrätter, politik och integritet. Egentligen ingår det inte så mycket nytt, men denna sammantagna genomgång är viktig och borde fungera som en väckarklocka till kritiskt tänkande för var och en. På sätt och vis håller vi på att glida in i en "skön ny värld", där vi frivilligt ger ifrån oss makt och rättigheter av många slag. I stället för i ett panoptikon lever vi nu i ett kryptoptikon, där vi inte vet hur vi är bevakade (s. 112).

I synnerhet tycker jag att det är viktigt att faktiskt reflektera över att Googles sökresultat är så väldigt anpassade enligt vad Google tror är bäst för oss, vad vi vill läsa. Och det gäller inte bara algoritmer, utan sökresultaten påverkas av både politik och opportunism från leverantörens sida. Dessutom indexerar Google bara en liten liten bråkdel av allt material. Att högskolestuderanden och blivande forskare går omkring och tror att de hittar relevant litteratur på detta sätt är oroande.

Intressantast för mig är den sista delen av boken som behandlar just kunskapen och minnet. Vaidhyanathan påpekar att man ska akta sig för att tro att webben är en global enhetlig offentlighet (s. 136). Det är den verkligen inte av många orsaker. Googles algoritmer är en av dem.

Författaren erbjuder också en lösning: ett motdrag i form av ett gemensamt allmänt och öppet projekt The Human Knowledge Project i paritet till The Human Genome Project. Något sådant verkar inte ha tagit fart i USA, ännu. Men i Europa har det skett. I Frankrike har man tänkt sig egna enorma satsningar på digitalisering av tryckta material. Och en annan viktig pusselbit är Europeana. En centraliserad koordination saknas förstås globalt, men det hindrar inte samarbete, såsom man alltid jobbat inom Internet-projektet. Nu måste vi satsa på utveckling av konkurrerande sökfunktioner. Vaidhyanathan förundrar sig över att man inte (länder som) i Finland (vid namns nämnande) byggt egna, bättre fungerande, söktjänster (s. 142). Själv tror jag på att man bör satsa på semantiska sökningar, länkad data för att kunna ta upp kampen. I själva verket har vi dylika projekt på gång, men de kräver mycket stora och enhälliga satsningar för att bära frukt. Det är därför i alla fall mycket glädjande att man om en dryg vecka överger den gamla allmänna nationella tesaurusen till förmån för en nationell ontologi.

Matti Klinge och jag

2011-09-04T01:04:00.000-07:00

Min professor Matti Klinge fyllde 75 år i veckan, vilket var en stor händelse i akademiska kretsar i Helsingfors. Vid Universitetet ordnades ett välbesökt och uppenbarligen, vad jag hört från många håll, mycket lyckat seminarium, som Eva Ahl-Waris skrivit om i sin blogg. Klinge är en ikon vid – man har nästan lust att säga för – Helsingfors Universitet. Bland annat har hans insatser för 350-årsjubileet 1990 gått till historien, inte minst för det omfattande verk som utgavs över Universitetets historia i samband med feståret.

Professor Klinge är en av de akademiska lärare som präglat mig allra mest som historiker och humanist. (De andra är Rainer Knapas, med sin omutliga respektlösa och oändligt kritiska skarpa blick, och Eero Tarasti, semiotikens finska portalfigur och mannen som indirekt serverat mig lösningar på det ena intellektuella problemet efter det andra.) Klinge har betytt mycket för mig som lärare och mentor. Men vad har jag betytt för Klinge? Det är svårt att veta. Eller egentligen inte. För det handlar om bildning. Jag vet inte om jag träffat någon annan människa som har en så stark tilltro till bildningens kraft och betydelse. Det är ett drag som ofta provocerar fram stark irritation eftersom det misstolkas som exklusiv elitism. Som utsatt för Klinges pedagogiska gärning måste jag säga att det är ett missförstånd.

Det vanligaste exemplet på elitismen är niandet som Klinge benhårt håller fast vid, liksom all akademisk tradition i form av exceris i olika slag av traditionell formalia. För mig personligen har det varit en hård skola, eftersom jag är vansinnigt obekväm med dylika riter. Jag är lika obekväm vid solenna akter vid Universitetet som i kyrkan. Och det är inte det att Klinge skulle förneka att det existerar en akademisk elit, som i själva verket är den viktigaste av alla eliter för ett fungerande samhälle, men hans poäng är att den i princip är öppen. Den är möjlig att nå med hårt arbete. Men det gäller inte att bara plugga fakta utantill, utan man måste framför allt lära sig att tänka. Om man lär sig kulturens och historiens rikedom och nyanser – till dem hör det sociala umgängets etiketter – och lär sig att formulera egna välgrundade tankar, har man en plats i eliten. Bildning kräver hårt arbete, men den bör ge, och ger också enligt Klinge, status. Så ska det vara i ett civilserat samhälle.

Klinges produktivitet är mycket stor. Han har har också varit de stora sammanhangens man, som sett de stora kulturella och politiska linjerna och skrivit om dem på ett sätt som ställt till mycket kontrovers i den finska traditionellt ofta extremt nationalistiska och trångsynta historieskrivningen. Klinge är framför allt europé. Han umgås gärna på tyska och franska, medan jag har en känsla av att föraktet mot det anglosaxiska delvis är litet av ett manér, men lika mycket ett ifrågasättande av den intellektuella och kulturella trångsynthet som är en följd av minskade språkkunskaper. På den punkten måste jag hålla med honom. Steget från "engelskan räcker" är inte långt till en enögd idioti av sannfinländsk kaliber; ett läge där man tror man vet och kan allt och har full kontroll, men i själva verket är helt bakom takana, som det heter på vacker finlandssvenska. Man vet aldrig tillräckligt utan man måste ständigt lära sig, tänka och försöka förstå.

Det är också det som har varit de viktigaste lärdomar Klinge strävat till att ge sina studenter: läs, tänk och skriv. Bilda dig själv och ta ditt ansvar i samhället genom att ge ditt bidrag till kulturen och samhället! Som Klinges student och en av de många som skrev sin avhandling om 1700-talet med honom som huvudsaklig handledare, uppfattar jag att jag betytt mycket för honom, liksom alla hans studenter. Klinge tyckte aldrig tenter eller detaljkunskaper var särskilt viktiga. Liksom hans egna böcker ibland med rätta kritiseras för något vaga källhänvisningar, manade han studenterna att läsa skönlitteratur framom ekonomisk-statistiska studier. Bland tentlitteraturen märktes böcker som Tolstojs Krig och fred. Ändå tror jag det är få människor jag kan citera så mycket som Klinge. Också gällande detta har jag ett citat som genast klingar i bakhuvudet: "Exactitude, Jessica, exactitude!", utropade han på en av sina berömda parisexkurisioner, då jag trasslade ihop ett par ryska kejsare i min utläggning. Så helt irrelevanta är nog fakta inte.

Klinge var också en av de professorer som faktiskt stödde och hjälpte sina studeranden efter att de tagit sin magistersexamen. Det var allmänbildningen och förmågan till kritiskt och självständigt tänkande som var den huvudsakliga målsättningen för Klinge som pedagog och därigenom indirekt samhällspåverkare. I botten finns en stark övertygelse om att kulturen styr samhället och att det sker genom val vi kan påverka. Så som genom att inte platta till språket och kulturen genom att lämna bort drag som onödiga, odemokratiska eller bara ålderdomliga. Så där som att säga Ni.

Så har också många historiker klarat sig rätt väl. Vid Universitetet har de emellanåt betraktats med avund av andra inom humanistiska vetenskaper, ibland på gränsen till förakt, för att lärostolen producerat så många magistrar och doktorer i jämförelse med andra. Jag anser att det beror på den samhällstillvändhet som aktivt odlats vid institutionen och som också professor Klinge bidragit till. Åtminstone under min tid, under 1990-talet, fick professorn också alltid sin inbjudan till ämnesföreningens årsfest på posten i ett kuvert där frimärket var upp och ner.

Information och offentlighet

2011-08-31T23:07:00.000-07:00

I dagens informationsflöde finns ett ökande behov för system och tjänster som hjälper människor att filtrera information som är relevant för dem. De sociala mediernas stora popularitet är ett exempel på detta. På sajter som Facebook och Twitter får människor tag i sådan information som faktiskt är relevant för dem: nyheter om vänner och bekanta och länkar till intressanta plock ur nyhetsflöden och andra texter på webben.

Grovt taget finns det fyra sätt att ta till sig ny information:

1. Det traditionella färdiga paketet som är en översikt av allmänna saker, exempelvis en papperstidning eller en nyhetssändning hopsatt av journalister. Nyheterna är på ett makroplan och har sällan direkta effekter på människors liv i ett kortare tidsperspektiv. Deras betydelse har ändå ansetts vara viktig för en allmän politisk och samhällelig medvetenhet. De hör till den traditionella gemensamma medborgerliga offentligheten, vars betydelse för en fungerande demokrati kan hävdas. Andra har helt övergett denna offentlighet och tar del av den endast via länkar som andra människor tipsar om.

2. Informationssökning. Detta är en aktiv handling av en individ då ett informationsbehov uppstått. Tidigare gick man till bokhyllan eller biblioteket eller frågade någon insatt person. I dag gör man ofta en webbsökning. Hurdan information och vilken kvalitet de egentligen har varit under mycket diskussion. Klart är i alla fall att människor i regel går där ribban är lägst, nöjer sig med att skanna 10 eller högst 20 sökresultat, och stannar i normala fall upp med sökandet genast då de upplever att de fått tillräckligt bra information.

3. Människor som filter. Som ovan konstaterades är de sociala medierna viktiga eftersom de levererar minst lika mycket relevant information som något annat medium. Fast det förekommer pejorativa uttalanden om irrelevant och betydelselös information som publiceras av enskilda individer på dessa plattformer är faktum ändå att denna kommunikation har en socialt stor betydelse för många människor. Att grannen har fått en katt kan dessutom i verkligheten vara av betydligt större betydelse för någon individ, än att börskurserna gått ner en procent under dagen. Samtidigt fungerar dessa nätverk som nyhetsfilter mot "den stora världen". Senaste riksdagsval i Finland utlöste en en massiv politisk diskussion och länkström till externa källor och medier på sajter som Facebook och Twitter. Stora nyhetshändelser har ett gott genomslag på i dessa medier och ofta förmedlar länkar till analytiska texter av hög kvalietet. Det påstås att man klarar sig väl utan de färdiga nyhetspaket som behandlades i punkt ett. Frågan är ändå om och hur den traditionella offentligheten och därigenom samhället påverkas av att den redigerade mer enhetliga offentligheten ersätts av den mer oöverskådliga och fragmenterade webboffentligheten.

4. Tekniken som filter. Förutom människor kan man ta hjälp av tekniken som filter. Genom att använda flödestjänster och olika typer av webb- och mobilapplikationer, kan man bevaka stora mängder relevanta informationskällor. Också journalistiskt producerat material sprids numera ofta denna väg, vilket betyder att konsumtionen skiftar från de redigerade allmänbildande helheterna till alltmer noggrant filtrerad information. Om man jämför med papperstidningen måste man ändå komma ihåg att man också tidigare kunnat bläddra förbi till exempel kultur-, annons- eller sportsidor enligt intresse, lika väl som man på webben i misstag kan klicka in sig på en text man kanske inte annars läst i en tidning.

För att tekniken ska kunna fungera väl som filter behövs god kvalitet på informationen. Det innebär att man använder sig av semantisk kodning och metadata, så att man hjälper datorprogrammen att sortera informationen enligt innehållet i materialet. Om man kombinerar detta med flödesteknik, dvs "push", så att folk kan prenumerera på relevant information, skapar man goda förutsättningar för anpassad hantering av informationsflöden.

Man kan anta att efterfrågan på specifika anpassade flöden kommer att öka i framtiden. På sätt och vis är dessa också sätt för traditionella medier att kringgå mänskliga filter, som ofta ändå fungerar slumpmässigt och irrationellt, då de puffar redaktionella material. Det ger också användaren en större trygghet i att man inte missar viktig men väldigt specifik information i de större flödena.

Note to self

2011-08-30T10:03:00.000-07:00

Hade i dag en kort, men riktigt intressant diskussion med Stefan Gradmann, en av hjärnorna bakom det nya kommande semantiska Europeana. Det var tal om humaniora och digitalisering. Gradmann förfäktade tanken om att uppdelningen i de två kulturerna inte kan användas schablonmässigt som en beskrivning av naturvetenskaper versus humanistiska vetenskaper. Han menade att det finns områden inom exempelvis kärnfysiken där man opererar med mycket vaga begrepp, medan det inom humaniora finns områden som är mycket precisa och opererar med absoluta, entydiga termer och metoder. Nånstans går ändå skillnaden mellan tänkande och forskning som baserar sig på tolkning och naturliga språk, och dito som är mer matematiska-logiska till sin karaktär.

Jag vidhöll att det naturliga språkets oklarheter och föränderligheter ändå är det som är drivkraften och innehållet i all intellektuell verksamhet. Som Gradmann själv sade, omdefinierar man ständigt begrepp inom många områden – i synnerhet de humanistiska. Utan denna process och det naturliga språkens dynamiska karaktär återstår bara kalkyler. De bara i sig själva, ensamma och utan tolkning, förklaring eller betydelse blir irrelevanta. Om det var vi helt ense.

Varpå jag frågade om hur man då kan tycka att det går att göra semantisk kodning. Hur kan man skapa en modell och ett system som i längden återspeglar något av betydelse? Hur kan systemet hänga med, hur kan användaren tolka begreppen rätt?

Gradmanns svar var intressant: Problemet är att webben saknar tidsdimensionen. Tiden tog slut. Men jag funderade vidare. Det är mycket, mycket dubbelt med semantisk kodning, tycker jag. Å ena sidan, som med Europeana, löser man galant problem som traditionella biblioteks- och arkivsystem tampas med. Inte minst när det gäller att sammanföra informationen på ett bra sätt. Det kräver absolut att man spränger de gamla strukturerna och gör ordentlig begreppsanalys på innehållet.

Å andra sidan har vi just detta problem: om vi programmerar in betydelser i språket är de fast i en viss tid och kontext. Därför bör också själva modelleringen av informationen anses vara en händelse som måste dokumenteras med tid, rum och aktörer. Men informationen blir så rik, koden så oöverskådlig och dessutom ofta dold för användarna – som i regel dessutom går där ribban är lägst när det gäller informationssökning – att man sannolikt aldrig riktigt, på riktigt, kommer att kolla och kritiskt granska betydelser och strukturer som datorn använder.

Om webbsökindex

2011-08-29T23:46:00.000-07:00

Webbsökningar har blivit ett oumbärligt verktyg för att kunna hitta information på webben. Så oumbärligt att man egentligen aldrig ifrågasätter det faktum att de som levererar söktjänster kopierar allt material på webben, sparar det och indexerar det. Oberoende av vem som äger hurdana rättigheter till innehållet. Logiken är att till exempel Google sparar innehållet endast en begränsad tid och i princip ger ut endast sökresultat som kan anses vara citat. Därför bryter man inte mot upphovsrätten. Fast i praktiken kommer man ju också åt det material som finns cachat inklusive hela bilder, och väl är ju det, för både trovärdighet och informationssäkerhet.

Utan indexeringen skulle webbsökning vara ett fåfängt företag. Att kommersiella företag tillåts göra kopior och vidareförädla dem ger en stor allmännytta. Eftersom företagen inte heller gör direkt business på själva materialen, har man egentligen inte brytt sig om att gnälla om saken. Den enorma vinst som Google gör kommer så indirekt från material som andra äger upphovsrätten till att man ignorerat det. Det är alltså tillåtet enligt erkänd praxis att kopiera material från webben för "eget bruk", också för företag. Däremot kan man inte sälja materialet vidare.

Ur arkiv- och kulturarvsperspektiv är det problematiskt är att arkiv inte utan vidare anses ha samma rätt. I Finland har Nationalbiblioteket ensamt fått uppdraget att samla in webbsidor i det Nationella webbarkivet. Andra arkiv som samlar material bör ha avtal med rättighetsinnehavarna oberoende vad man avser göra med webbmaterialet. Alltså fastän man bara skulle spara kopiorna och lagra dem i väntan på att upphovsrätten går ut.

I de offentliga webbarkiven sparas en liten ytskrapning av alla webbsidor. Man kan besöka Internet archive, som i princip använder samma teknik som det finska webbarkivet, för att se hur material i webbarkiv ser ut och vad där egentligen finns. Det ironiska är att europeiska webbarkiv inte finns öppet på nätet, eftersom man valt att följa absurda tolkningar av upphovsrätten i EU. Det långsiktiga bevarandets krav gör också att funktionaliteten är begränsad. Arkiven är inte heller uppbyggda med tanke på den typen av gruvdrift i data som gjort exempelvis Googles häpnadsväckande språkteknologiska utveckling möjlig, trots att det säkert skulle gå att bearbeta materialet för dylika forskningssyften.

En fråga som inställer sig är också om man kunde tänka sig att komplettera de nationella webbarkiven med söktjänsternas index och cachade material med jämna mellanrum. Kunde dessa material omfattas av friexemplarslagen och producenterna av söktjänsterna åläggas att lämna kopior av materialen för bevarings- och forskningssyften?

I nuvarande situation har samhället låtit de kommersiella bolagen diktera villkoren för hur digitala material används. Vore det läge att se till allmännyttan och ge offentligt finansierande kulturarvsorganisationer minst likadana rättigheter som företagen tagit sig? Man kan väl göra det utan att marknaden drabbas eller förvrängs.

Väl är att den superba organisationen IFLA har åtagit sig att försöka korrigera vissa snedvridningar i upphovsrättsavtalen. Det kan väl göras utan att skaparna av innehåll blir lidande. Det är viktigt att förstå att biblioteken, Europeana och andra aktörer som arbetar för fri tillgång till information inte vill motarbeta eller ifrågasätta kreativa personers immateriella rättigheter till sina skapelser. Dessa rättigheter är helt förenliga med allmännyttan. Det gäller bara att få lagstiftningen att beakta också de allmännyttiga organisationernas möjligheter att verka för allmännyttiga ändamål också i det digitaliserade samhället.

Kulturarv och brytningstider

2011-08-25T01:40:00.000-07:00

I svensk press pågår en viktig diskussion om kulturarv och digitalisering. Viktig framför allt för att den fäster uppmärksamheten på en angelägen sak: kulturen förändras när medierna förändras. En del förändringar sker som av egen kraft, medan andra saker faktiskt kan påverkas av enskilda människor som en följd av aktiva handlingar, val och prioriteringar.

En relevant distinktion som borde göras är skillnaden mellan att bevara kultur i arkiv eller museer (alltså värdet av att spara kulturarv så som det är ett visst ögonblick) och den andra sortens bevarande, som är lika nödvändig: att hålla kulturen i omlopp genom att göra den tillgänglig. Det senare är viktigt därför att ett historielöst samhälle tappar kunskap och visdom. Kulturen behöver också råvara, kulturell rikedom ger mening i livet. Genom att hålla kulturarvet aktivt håller man det dessutom begripligt. Ord och minnen talar till folk och ger djup i tillvaron.

Det har sagts att det att de hedniska fria konsterna blev grundval för det europeiska bildningsväsendet från senantiken beror till stor del på Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus Senator. Han föddes i slutet av 400-talet och var verksam som hög tjänsteman hos kung Theoderik den store. Han var östgotisk erövrare av Rom, men förhöll sig respektfullt och tolerant till den romerska kulturen och samhället. Efter hans död var inte möjligheterna för försvarandet av de romerska arvet lika gynnsamt och Cassiodorus drog sig tillbaka för att ägna sig åt religion.

Han fortsatte ändå träget sitt arbete för att föra vidare det antika arvet. Han var verksam vid ett italienskt kloster kallat Virirum. Sedan 300-talet hade läsning och arbete varit viktiga delar av klosterlivet, men det var Cassiodorus som aktivt sammanfogade dessa till en ny och ordnad intellektuell verksamhet: skrivandet och produktionen av böcker, så väl andliga som profana. Cassiodorus författade handböcker för skrivarna, texter där han grundligt diskuterade frågor om textkritik, översättning och i praktiken kritiska utgåvor.

Hans betydelse för fortlevnaden av den antika kunskapen och klostrens bokkultur har diskuterats, men Harry Järv argumenterar i sin essä i den ypperliga boken Mänsklighetens minne (2008) för att Cassiodorus fyllt en viktig funktion i västerlandets historia.

Jag ser Cassiodorus insats som intressant i ett kulturhistoriskt brytningsskede. Det vi behöver nu är nämligen mängder av cassiodori, som kan skapa strukturer och arbetssätt för att transformera den tryckta och handskrivna textens kultur till den digitala kulturen. Det måste göras insiktsfullt, utan att slarva bort information. Liksom produktionen av böcker krävde kritiskt och analytiskt tänkande, kräver digitaliseringen i dag det samma. Vi måste vara aktiva och handla medvetet när vi transformerar handskrifter och tryckalster till digitala korpusar. För gör vi inte det kommer de till stora delar att glömmas bort. Det gäller att göra det med ögonen öppna och hålla initiativet så långt det går.

Varför Google+ är viktigt - för Google

2011-08-23T22:59:00.000-07:00

Hesari behandlade här om dagen på ledarplats problemet med personuppgifter och Google. Skribenten skrev om arbetssökande och deras intergitetsskydd och problemet med att arbetsgivare kan googla sina (potentiella) anställda, trots att det är olagligt. Texten gav intrycket att vi är helt utelämnade åt söktjänstens godtycke. Så är inte fallet.

Genom att själv skapa offentliga profiler åt sig på webben kan man väl påverka sökresultaten. Sidor från tjänster som LinkedIn eller Facebook rankas vanligen högt i resultaten. Att blogga under eget namn är också ett bra sätt att presentera sig själv.

Det är oansvarigt, tycker jag, att piska upp ytterligare panik kring personuppgifter och webben. I stället borde man uppmuntra folk att skapa sig offentliga webbprofiler och publicera korrekt information om sig själva. Paniken med personregister och personuppgifter på webben har redan gjort livet orimligt svårt för produktionen av många tjänster folk skulle ha nytta av: släktforskarna och många myndigheter och offentliga instanser för en ständig kamp för att kunna hålla någon kvalitet på sina informationssystem, samtidigt som företag glatt samlar in uppgifter om sina kunder med förevändningen att kunna betjäna dem bättre.

Google är också ett företag som handlar med information om sina användare. I gengäld erbjuder Google en hel drös med utmärkta tjänster gratis. Det är ändå viktigt att man är medveten om att det hela tiden rör sig om affärstransaktioner varje gång man använder Googles webbsökning, gmail eller någon annan av företagets tjänster. Till dealen hör också att man själv medvetet kan och får konstruera sin webbidentitet. Att inte göra det och sedan klaga på sökresultaten är naivt.

Att arbetsgivare vid anställningsintervjuer inte kan diskutera offentliga uppgifter om den arbetssökande är helt galet. Den arbetssökande bör få tillfälle att korrigera eller förklara information som är felaktig eller misstolkats. Faktum är dessutom att det finns människor med samma namn. Det gynnar varken den som söker information eller den som är objekt för sökning att informationen i sökresultaten kan ha dålig kvalitet.

För Google är det därför viktigt att få människor att registrera sig på den nya nätverkssajten Google+. Också jag fyllde snällt i länkar till alla mina andra offentliga profiler. På det sättet gav jag Google möjligheten att bekräfta sambandet mellan dessa webbprofiler.

I Finland arbetar man vid Nationalbiblioteket med att skapa ett auktoritetsregister. I de nationella bibliotekskatalogerna finns det författarregister, som är viktiga för att skilja på författare med samma namn eller länka pseudonymer eller namnändringar, så att den som söker information kan hitta fram. Dessa personregister är med nöd och näppe godkända av dataombudsmannen, som följer den spontana ryggmärgsreaktionen hos allmänheten om att personuppgifter bör skyddas från offentligheten och samlandet av dem bör begränsas så mycket som möjligt. Själv tycker jag ändå man kanske borde fråga sig om inte alla skulle vinna på att också andra än kommersiella företag som Google kan hålla reda på folk och ha tillgång till disambiguerad personinformation. Bara som en tanke.

Tryckpressen ger vika, men lättar pressen?

2011-08-23T05:04:00.000-07:00

Vardagens bokkultur från konsumism till kontroll, lyder underrubriken till Ted Striphas [stri:fas] intressanta bok Late Age of Print, som jag behandlat tidigare också i min blogg. Som Striphas riktigt konstaterar har bokhistorikerna hittills övervägande fokuserat på bokmarknadens tidigare skeden. Man har forskat i bokkulturens påverkan på samhället och människornas villkor under en period då de enda andra medierna var talat eller sjunget språk, enskilda bilder eller föremål med symboliska betydelser eller handskrivna texter.

Tryckalstrens inträde i kulturen förändrade kulturen mycket och det är genom att studera dessa processer många forskare har försökt ringa in vad böcker egentligen är och vad de betytt för oss. Genom att försöka beskriva boken och tidningen som medier och studera på vilket sätt digitalt publicerad information skiljer sig från dem, och vilka konsekvenser det nya mediet kan tänkas ha för vårt samhälle. Att påverkan är stor kan knappast någon bestrida, även om vi har svårt att i dag urskilja vilka de bestående effekterna blir.

Mer outredd är bokens och bokmarknadens utveckling under 1900-talet, då boken som produkt redan påverkades och fungerade i samspel med andra nyare medier, inte minst tv och senare webben. Det är denna utveckling Striphas studerar i sin intressanta bok. Han närmar sig sitt ämne uttryckligen som bokhistoriker. Han studerar bokmarknaden som ekonomiskt, praktiskt och logistiskt fält, läskulturens utveckling och hur frågor om upphovsrätt och piratism ännu i dag ställer till det också på den tryckta bokens marknader. Författaren närmar sig sina frågeställningar genom mycket konkreta fallbeskrivningar, vilket gör boken lättläst.

Striphas visar på en tydlig trend av effektivering inom bokbranschen, en trend som går hand i hand med ökad kontroll. För kontrollen behövs effektiv insamling och hantering av information, dels om böckerna och deras rörelser inom branschen, men i allt högre grad också om de anställdas arbete och konsumenternas beteende. Han ser också piratismen som en inte nödvändigt "ond" företeelse, utan säger att den tvärtom kan utvidga marknaderna till människor som annars av ekonomiska skäl står utan alla möjligheter till delaktighet. "Hacking attempts to actualize absent alternatives, effectively writing them (back) into the realm of everyday existence" (s. 186). Piratismen blir som en motkraft till de ändlöst giriga förlagen, som strävar till fullständig kontroll också över berättelser och idéer som egentligen borde höra till allmänning eller delvis kunna uppgå i det bricolage kulturen i sig själv är per definition. Genom att tvinga upphovsrättsinnehavare till rättsprocesser bjuder författare och utgivare till plagiat och parodier på motstånd.

Striphas gör egentligen inte skillnad på e- och p-böcker i sin analys. E-böckerna blir snarast ett logiskt steg i utgivarnas strävan efter total kontroll och vinstmaximering. Då man tar bort det bestående fysiska föremålet och lämnar bara idéerna kvar att köpas, kan upphovsrättinnehavaren behålla total kontroll över varan och till exempel ta den tillbaka och förstöra den då de finner det önskvärt. Vilket ju åtminstone Amazon skrupulöst gjort.

The Late Age of Print är en bra och intressant analys av bokkulturen i dag. Striphas pekar på många drag hos bokmarknaden och -kulturen som är värda att reflektera över, även om man inte håller med honom på alla punkter. Det gäller mycket komplicerade frågor, vilket också författaren till boken är medveten om. Vi tenderar lätt att tillskriva böcker som produkter ett mervärde som är större och sitter djupare än hos många andra statusföremål. Men hur det värdet förhåller sig till värdet som verk, dvs den upphovsrättsliga ersättningen, är ingen enkel fråga. Tar man bort det fysiska föremålet blir det hela än mer spännande.

Smartis

2011-08-17T05:59:00.000-07:00

Smarttelefonerna vinner faktiskt terräng. I USA använder en tredjedel av människorna smarttelefon. Själv gav jag nyligen upp min fantastiska gamla stenåldersnokia i utbyte mot en iPhone som operatören i praktiken kastade på mig.

Jag är alltså rätt ny i gejmet, men jag måste konstatera att förhållandet till datorn och internet förändrats med ett slag. Förutom att platsinformationen erbjuder trevliga möjligheter, har ju arbetsrutinerna ändrats radikalt. Att inte börja varje arbetssession med att kolla e-post och diverse medier på webben, gör att strukturen och rytmen på arbetsdagen förändras. Personligen uppfattar jag det som mycket vilsammare såhär, lättare att fokusera. En intressant och positiv erfarenhet, på det hela taget.

Bokhyllans ideologi

2011-08-15T05:13:00.000-07:00

Ted Striphas behandlar i sin bok The Late Age of Print boken som vara och dess värde i historiskt perspektiv. Fokus i studien ligger på dagens läge, då boken frigjort sig från sin tidigare fysiska form och förvandlats, inte alls till en mediaoberoende ideell produkt, utan tvärtom till en handelsvara som allt hårdare kontrolleras av förlagsbranschen. Striphas kommer med många intressanta synpunkter av vilka jag här tänkte diskutera en: boken som statusföremål för medelklassen.

Under 1930-talet pågick nämligen i USA en medveten marknadsföringskampanj från förlagsbranschens sida, inte bara för folkbildning, utan också för bokägandet som fenomen. Bland annat lyckades man lansera bokhyllan som en medelklassmöbel, som sedan givetvis måste fyllas med förlagens produkter. Man förde också kampanjer mot boklånande och boklånare. Min nyfikenhet vaknade förstås av detta: Kan man hitta liknande fenomen i Finland?

Och det kan man, enkelt. Utgånde från några sökningar i dagspressen, fanns en av de första möbelaffärerna till Helsingfors under slutet av 1800-talet. Före det såldes möbler av diversehandlare och snickare. I början verkar bokhyllorna också främst ha varit uttryckligen kontorsmöbler. Det är förstås givet att de ändå fanns mängder av bokhyllor i många hem i en stad som Helsingfors med Universitet och ett stort antal tjänstemän. Men de hyllorna eller bokskåpen var sannolikt ofta byggda av snickare, liksom böckerna ofta bands in av bokbindare för att passa in i boksamlingarna i dessa bildade hem.

Boklånarna får sig en släng i Wiborgs Tidning i form av en liten text, formulerad som ett brev:

Bokegare och boklånare (Ur danska National-tidene)

Högt ärade fröken Sörensen!

Då vi gjorde bekantskap [på ...tåget] yttrade ni er högsta förvåning över min stränga dom om folk, som låna böcker både i tid och otid [...] Kanhända vill ni icke ännu medgiva det berättigade i mina påstående och jag har då blott ett enda ord att säga er till slut: Pröfva sjelf på, vad det vill säga att vara bokegare i stället för boklånare. Skaffa er ni har ju råd därtill – ett litet vackert bokskåp fullt af eleganta inbundna, värdefulla böcker, i synnerhet nyare romaner och noveller (icke dikter). Gif sedan edra väninnor carte blanche att låna, så ska ni få se på något roligt! Jag är säkert på, att ni inom ett halvt åt skulle ha plats i bokskåpet för alla era hattar, m.m., och kan hända ni då ger mig rätt i mitt påstående att till och med de redbaraste människor blivit opålitliga, när det blir fråga om att vårda och lämna tillbaka lånade böcker.
Er ödmjuke tjänare Martin Kok.

Att dylikt publicerades i tidningarna har säkert inte lite att göra med att de stod mycket nära eller för produktionen av böcker i vårt land vid denna tid. Jyrki Hakapää har i sin avhandling också skrivit om hur förläggarna helt sonika marknadsförde sina böcker också genom redaktionella texter.

Lika ohämmat skriver förläggaren Bertel Appelberg apropå folkbildning i tidskriften Nyland år 1934: "Låt boken bliva ett uppskattat och nödvändigt bohag i varje hem, och den dåliga lektyren skall snart försvinna av sig själv."

Bokhyllan var, liksom pianot, under slutet av 1800-talet och hela 1900-talet delar av möblemanget i ett bildat hem. Hade man inte råd med böcker, kunde man skaffa falska bokryggar. Kanske är det därför det inte ansågs höra till god ton att studera bokhyllan då man var på visit. Det kunde ju lätt leda till pinsamma incidenter. Som denna, återgiven i tidningen Helsingfors 1882, där en kväll av stora sociala fiaskon för en ung man på besök i ett fint hem inleds med följande incident, då han noterat en intressant boktitel i bokhyllan:

Men ack! I stället för böcker var det ett bräde med påklistrade bokryggar som skulle se ut som böcker; det störtade ned och fällde olyckligtvis ett bläckhorn, som stod på ett bord inunder hyllan. Förgäves försäkrade baronen att ingen olycka skett härmed; jag såg bläcket rinna från bordet ned på brysselmattan, och utan att veta vad jag företog mig, försökte jag att med min hvita lärftnäsduk hämma dess lopp.

Men hur ser medelklasshemmet ut om femtio år?

Har populismen kommit för att stanna?

2011-08-13T01:16:00.000-07:00

Professor Göran Djupsund instämde nyligen i nyheterna med något som president Mauno Koivisto också sagt tidigare i år: Populism är något vi måste leva med, den har "kommit för att stanna". Djupsund påtalade behovet av förenkling av komplexa frågor i en tid som upplevs som föränderlig och därmed hotfull.

På sätt och vis är det ju sant, att populism och demokrati går hand i hand. Alla medborgare har varken tid eller möjlighet att sätta sig in i alla frågor. Ingen kan sätta sig in i alla frågor. Vi behöver förenkling. Vi behöver någon som vi har förtroende för som kan säga hur saker ska göras, som ger oss en känsla av att allt är under kontroll.

Under de senaste decennierna har man inom politiken allt mer argumenterat med ekonomiska termer. De låter oemotsägliga, faktiska och kan redovisas för i siffror och prognoser (som ju i och för sig oftast har haft litet att göra med vad som sedan hänt). Grafiska kurvor och absoluta tal. Tal som man ändå valt bland många alternativ. Men de har sett klara och övertygande ut. Resultatet har blivit att ekonomin har dominerat över värderingar, ideologin har dolts i ekonomisk diskussion. Och politikerna har på detta sätt själva frivilligt gett makten i från sig till "marknaden". Resultatet är detta: politikerna ser inte längre ut att ha kontroll. Det är därför populisterna har kunnat samla sig till partier med en skenbart gemensam agenda.

De populistiska partiernas ledare har ingen seriös enhetlig ideologi. Deras idéer är motstridiga och åtgärderna som framkastas är ogenomförbara eller till sina verkningar sannolikt motsatta till det avsedda. Man vill stoppa världen, vrida den tillbaka och kasta allt på huvudet. Samtidigt. Det är ingen ideologi. Det är strunt.

Även om ett visst mått populism hör till demokratin behöver vi ingalunda finna oss i att ha politiska partier som beter sig som trotsåldersbarn både emotionellt och intellektuellt. Sådant måste vi bekämpa. Vi måste diskutera värderingar och inte låta populisterna monopolisera dem.

Och så måste vi sluta låta ekonomin diktera alla villkor, för den är bara en tolkning eller en aspekt av vårt samhälle och vår kultur. När man läser om Finlands historia under 1900-talet, hur man byggde upp socialskydd och pensionssystem, barnrådgivning och allt, kan man bara beundra dem som drev igenom dessa stora och kostsamma förändringar i ett land som hade en ekonomi som var en bråkdel av den nuvarande. Mot allt detta klingar det otroligt illa med påståenden om att det inte finns pengar till ungdomspsykiatri eller missbrukarvård. Det kan inte vara sant. De politiska beslutsfattarna måste börja tala om annat än pengar och hållbarhetsunderskott.

Under hösten kommer ett nummer av Nya Argus som behandlar populism och populistiska rörelser. Jag ser fram emot det.

Läsning och läsning

2011-08-11T00:18:00.000-07:00

Det är skillnad på läsande och läsande. Att läsa kan betyda att man skummar igenom texter, att man läser korta informationssnuttar här och där. Sådant läsande sysslar vi med som aldrig förr: webbsidor, textmeddelande, twitter, PM, nyhetsrubriker, flöden ... Vi omges av en stor mängd texter. Skrift används i tidigare aldrig skådad omfattning som kommunikationsmedel.

Det är lätt för informationsresistenta personer att surfa mellan och notera snuttar av info som underbygger deras fördomar. Påståenden om att webbkulturen skulle leda till extrem fragmentering och tunneltänkande har ändå sågats med indignation av nätfantaster. Sannfinländarnas omtalade nätaktivism i kombination med allt det jag sett på webben och deras valseger gör mig ändå lite på min vakt. Jag ser helt enkelt inte en omfattande opinion för sannfinnarna t ex på Twitter, fast jag sökt. Galenpannor som härjar på diskussionsforum och i kommentarsfält representerar inte någon allmän opinion för mig.

Det är en lång och svår process att ändra åsikt om större frågor. Det kräver mycket tid, tankearbete och energi att omstrukturera sina tankebanor. Och jag tror att en bra väg till eftertanke är det man egentligen, traditionellt, menar med läsning. Läsning 1.0. Att läsa långa texter, så att man sjunker in i dem, i flow, och tappar känslan för tid och rum. Att läsa böcker - vara må e- eller p-dito - är viktigt. Jag hoppas föräldrar och lärare tar sig tid att ge barn och unga de viktiga positiva högläsningserfarenheter, som ger den verkliga grunden och suget efter läsning. Alltså riktig läsning.

Narrationen - en lösning?

2011-08-06T01:56:00.000-07:00

Nu skriver jag ett inlägg à la Kemppinen, går tvärt emot alla retorikens råd och börjar nånstans långt i från ämnet, med något som har litet med själva poängen att göra. Men efter att ha läst Raattamaas text om boken Framtiden (tack till Anu Koivunen för tipset) och inte minst kommentarerna känner jag att det ändå finns en tematisk koppling här. Detta inlägg handlar nämligen egentligen om Lev Manovich bok The New Media Language.

Raattamaa kommer med ett intressant antagande: att vi kommer att få se allt mer av skönlitterära kommentarer till olika ekonomiska eller motsvarande företeelser. "Fiktionen som konsultrapport", säger han. Han har sannerligen en poäng. Storytelling har ju redan en längre tid varit ett grundelement i konsulters och olika "ledares" kommunikation. Men som Raattamaa säger är konsten mycket svårare än man först kunde tro. Dessa visioner och berättelser blir ofta pinsamt dåliga. Att kunna tala i liknelser utan att vara banal är få förunnat. Dessutom borde man ju faktiskt kunna tillföra något, rent intellektuellt eller kognitivt, eller vad man vill kalla det. Att kunna vara djupsinnig och mångbottnad utan att vara flummig kräver stor skicklighet. Det finns en helt klar orsak till att jag aldrig vågat skriva skönlitterär text. Det är alldeles för svårt. Jag hyser stor respekt för dem som kan göra det bra.

Ändå är berättelsen viktig som format för att vi ska kunna förstå oss själva och världen omkring oss, som Paul Ricoeur skrivit. Lev Manovich å sin sida lyfter fram den digitala världens i grunden motsatta struktur: den ohierarkiska, atomistiska och för människan direkt obegripliga datan. För att kunna tolkas av människan behövs en "algoritm", en process och en överbyggande struktur. På sätt och vis är dessa narrativa element. Så har berättelsen blivit tydlig och viktig i den oöverskådliga digitala verkligheten. Liksom boken och tryckkonsten och deras påverkan på vårt samhälle blev aktuella och intressanta när det digitala publicerandet blev vardag, på samma sätt har också berättelsen kommit i fokus när vi är omgivna av stora mängder data och information. Med hjälp av narration kan vi strukturera och binda ihop vår värld och oss själva som personer.

Manovich går igenom de drag man ofta förknippar med nya medier och visar att många drag, så som multimedialitet, interaktivitet och mångfaldigande, i själva verket redan funnits i tidigare media. Däremot pekar författaren på egenskaper hos nya medier som han anser vara av större betydelse: programmerbarheten som datorkoden ger, modulariteten, den ökade betydelsen av databasen som form (i motsats till det lineära eller narrativa) och framför allt gränssnittets navigerbara rymd.

Det är intressant hur Manovich knyter den tekniska utvecklingen till den samtida kulturella utvecklingen. Han ser också en framtid där de nya medierna tydligare frigör sig från den narrativa strukturen, fastän han går ändå inte riktigt lika långt som Jaron Lanier som drömmer om en kommunikation helt bortom alla språk. En sak som är viktig att minnas när man läser Manovich är att han inte likställer nya medier med digitala medier. Själv tror jag inte riktigt på att människan någonsin kan hantera stora mängder information utan att bearbeta den i form av berättelser.

Retorik formar tankar, föder hat

2011-07-23T00:54:00.000-07:00

Gärningsmannen på Utöya var nationalist, en motståndskämpe, som tyckte han skulle rädda Norge. Det var inte terrorism, det var krig. Uppenbarligen visste polisen snabbt vem han var, de måste ha noterat han verksamhet som pågått i åratal på nätet. Han var uppenbarligen känd för sina åsikter. Hur kan han trots det ha kommit över vapen och sprängämnen i sådan mängd? Hur kan han ha lyckats med att planera och genomföra det han gjorde?

Den skrämmande orsaken är sannolikt den samma som gjorde att den spontana reflexen hos media var att börja spekulera i islamistiska terroristers inblandning. Den al-Qaidaretorik som odlats av politiker och media i åratal, som enligt vad jag förstått, minst lika mycket bidragit till att skapa ett internationellt "nätverk", som till att motverka terrorism, har gjort sitt. Stärkt av en våg av populism som sköljt över västvärlden har islam blivit det hotfulla "andra", som allt mer börjat kontrastera mot nationalismen - inte kristendomen, som under tidigare sekler.

Utan den retoriken skulle kanske polisen har prioriterat annorlunda, utan den retoriken skulle kanske extremnationalister inte byggt upp en sådan hotbild. Vi måste ge akt på hur vi talar, hur vi tänker.

Kursskiss

2011-07-22T04:51:00.000-07:00

Förutom att testa det nya indexeringssystemet som är under utveckling på Brages Pressarkiv, har jag under de senaste veckorna försökt ägna mig lite åt att planera den kurs kring digitalisering och digitala medier som jag ska hålla nästa läsår på uni. Jag är verkligen glad och tacksam över att få hålla kursen. Det handlar om mycket grundläggande företeelser, som delvis kan vara främmande för humanister. Inte desto mindre bör varje forskare i dag förstå vad webb och datorer går ut på, eftersom dessa, vare sig man vill det eller inte, utgör delar av det vetenskapliga arbetet, och - notera även detta! - forskningsmetoden.

Som bäst läser jag Lev Manovich bok Language of New Media, som jag säkert får skäl att återkomma till också här i min blogg. Det är på många sätt en insiktsfull undersökning, som präglas av en mycket semiotisk ansats, vilket jag förstås älskar. Saken blir inte sämre av att han tar avstamp i Mannen med filmkameran som jag skrivit om här. Samtidigt är det virtuella för honom som ingenjör och konstnär inget problem, vilket det nog är för forskaren.

För närvarande ser kursens disposition ut ungefär så här:

1 Digital kultur: Medier och deras betydelse för kultur och kommunikation (mediehistoria, kulturella aspekter, datorns sätt att representera världen på olika nivåer)

2 Webb 1, 2 och 3: Forskaren bland googlarna, Från enkelriktad till kaotisk kommunikation (närmare om internet och webben, samhälleliga och ekonomiska effekter, sociala medier konkret)

3 Att digitalisera och det digitala som källmaterial, Digitalisering av text (närmare om datorns sätt att representera information, om informationsmodeller och -strukturer, annotering, semantisk kodning)

4 Digitalisering av bilder och föremål, Digitalisering av ljud och rörlig bild (tekniska aspekter, betydelsen av metadata och sökbarhet, tekniker och standarder)

5 Digitalbaserade material och långsiktigt bevarande (Långsiktigt digitalt bevarande, planering, strategier, standarder)

6 Att skapa digitala resurser vid humanistisk forskning, Om att använda teknik för att samla ny information och samarbeta (egna erfarenheter, konkreta och praktiska exempel, vad man bör tänka på, samarbeten)

7 Om att söka, hitta och använda digital information (digitala resurser för humanister, sökteknik)

8 Källkritik och hänvisningar på webben, Källkritik av material i digitalarkiv och hänvisningar till det (detta kommer att ge mig särskild vånda pga brist på riktigt goda forskningsdugliga resurser ....)

9 Tillgång till forskningsresultat, Open Access (att söka och publicera)

10 Digitalt publicerande för forskare: Presentationer Webbsidor Bloggar Mikrobloggar grafik (väldigt konkret)

11 Expertens status och ansvar: från auktoritet till förhandlare , mätbarhet och resultat i digital miljö

12 Sammanfattning, utvärdering och diskussion

Fast diskussion hoppas jag ju på under hela kursen. Det hela ser ganska ambitiöst ut, så vi får se hur jag lyckas ro i land det hela. Ena stunden tycker jag att jag har oändligt mycket att säga om allt och ibland drabbas jag av tvivel (hur mycket måste jag fräscha upp och lära ut Boole, binära tal, läsa på om objektorienterad programmering ...). Det är också väldigt svårt att veta i förväg vad studenterna vet och kan. Sannolikt finns det mycket stora skillnader mellan individer. Jag hoppas i alla fall att de som kommer på kursen får klart för sig vad man bör tänka på och hur man fungerar smart när man söker information, forskar i den, behandlar den och sedan sprider den nya kunskapen. Framför allt måste man ju i dag själv vara mycket aktiv, tycker jag.

Primitivismen, vår räddning?

2011-07-15T02:12:00.000-07:00

Kan man bedriva trovärdig samtidskritik genom att inte bemöta och analysera samtidsfenomen med analytiska resonemang, utan låta sig inspireras av fransk 1900-talsfilosofi och ta till bombastiska sentimentala utsvävningar i tryck? Under det senaste året har jag läst ett par svenska "pamfletter", som till skillnad från många av sina franska förebilder inte egentligen fäster sig vid begreppens betydelser och argumentationens stringens, utan är mer löst formulerade, men ändå väldigt pretentiösa essäer om den stackars olyckliga och missanpassade människan i vårt samhälle. Läsningar av Helena Granströms Det barnsliga manifestet och Eric Schüldts och Jonas Anderssons Framtiden ger mycket litet konkret att fundera över, inga egentliga redskap för tanken, vilket beror på en valhänt inställning till det analytiska tänkandet. Min oro är att detta återspeglar en större diskurs i det svenska filosofiska tänkandet.

I en postmodern anda låter man språket spela en framstående roll. Det väsentliga verkar vara att det låter djupsinnigt. Att definiera begrepp och förhålla sig konsekvent och analytiskt till själva språket tycks ändå inte upplevas som påkallat i den här diskursen. I boken Framtiden används Cheops pyramidbygge som en pendang eller jämförelse till eller metafor för digitaliseringen av vårt samhälle. Eller upplysningsprojektet. Eller den tekniska utvecklingen i allmänhet. Det förblir rätt dunkelt vad avsikten med den storstilade parallellen är, annat än att författaren inspirerats av någon bok om vårt eventuellt egyptiska arv. Genom att på detta sätt spela med fria associationer och diffusa allusioner strävar författaren troligen till insikt och djup i sin beskrivning av sin egen tidigare villfarelse om digitaliseringens välsignelser. Resultatet blir ett inkoherent svammel. Det hjälper liksom inte att kalla språket "mytologiskt". Det förblir dunkelt sagt. Det må förstås vara var och en förunnat att uttrycka sina tankar som man bäst vill. Lite kritisk granskning vore ändå på sin plats om man är ute efter att skriva kritik.

Båda böckerna är fulla av påståenden som är mycket generaliserande och provocerande. Som exempelvis ounderbyggda antaganden som att "(m)änniskan alltid har omfamnat det nya" (Framtiden s. 29) eller "Den stora lockelsen är att bygga så högt att du blir odödlig. Allt byggande handlar om detta" (samma bok s. 26). Dylika påståenden är närmast kränkande i relation till både det som stora konstnärer och tänkare gjort under de senaste seklerna, men också för alla de vanliga människor som verkligen kämpat för bra saker i sina egna och sina närmastes liv. I våra samhällen finns också en stark tradition av förändringsmotstånd vad gäller tekniska innovationer. De allmänna hurraropen låter fortfarande vänta på sig inför genmanipulerade odlingsväxter, liksom enveten kritik från många håll fortfarande framförs mot både mobiltelefoner och kärnkraft.

Man uttalar också lätt de mest märkliga tolkningar av människan i samtiden. Så som: "För att till fullo delta i kulturen krävs av människan ett omfamnande av auktoritet, omättliga materiella önskningar obekymrade om fysiska begränsningar och tron på det egna jaget som tillvarons nav." (Det barnsliga manifestet, s. 23) Exakt vilken kultur månne Helena Granström avser här och till skillnad från vad då? Det altruistiska "Naturtillståndet"? Miljöfrågor och etisk konsumtion ligger väl rätt högt på agendan för många människor i dag? Å ena sidan skriver hon om samtidskulturens infantilisering, å andra sidan är människor enligt henne för bundna av denna kultur. Lika definitivt deklarerar hon sedan att "(k)reativiteten är barnslig eftersom vuxenheten kräver av människan att den överges." (s. 59) Sällan har väl kraven på kreativitet och ständigt skapande, både i arbete och på fritiden, varit så explicit uttalade och uppskattade som i vårt samhälle just nu? Se så mycket fritid vi har och så mycket medel att uttrycka och förverkliga oss själva! Kanske inte detta skapande är tillräckligt "fritt" och "naturligt"? Granström upplever det tydligen som ett närmast oöverkomligt trauma att det naturliga språket, liksom varje annan form av kommunikation, har sina gränser i förhållande till erfarenheten.

Flitig name dropping övertygar inte om förträffligheten i dessa "analyser". Att på detta sätt höja motstridighet till djupsinnighet är intellektuellt svek.

Eric Schüldts sentimentala inledning i Framtiden (s.16-17) är fantastiskt naiv och felaktig ur alla faktiska perspektiv sedd. Att kalla den skönlitterär gör den inte mindre ohållbar. Texten fortsätter i samma anda, som en ström av bilder, där fakta och luddiga metaforer blandas med romantiskt färgade exkursioner i "naturtillståndet". En helt bekymmerslös och onyanserad användning av begrepp som modernitet och modernism gör att allt blir en flummig skönlitterär text, som ändå präglas av en sådan respektlös användning av språket, att trovärdigheten lider gravt. Lika fort som pyramiden förvandlas till en myrstack, försvinner logiken ur resonemanget om de förblindade massornas meningslösa arbete. Inte ens medförfattarens litteraturöversikt räddar den goda saken, som förlorats genom en dylik sentimental och irrationell ansats.

Det är möjligt att vädja till känslor om man anser det ha ett mervärde utan att för den skull pruta på stringensen i tanken.

Vad är det i vår kultur som är problemet och vilka är möjliga lösningar? Det får man inga klara svar på i dessa två böcker. Finns det inga regler eller begränsningar i naturen? Är natur alltid frihet och av människan "skapade" regler alltid av ondo? Är kultur och civilisation förkastliga? På vilket sätt skiljer sig 2000-talets svenska samhälle essentiellt från någon annan tid eller kultur? Varken Granström och Schüldt gör någon riktig systematisk eller kritisk helhetsanalys, de erbjuder inga egentliga lösningar (annat än Granström när hon säger att vi ska bli vuxna och "omfamna smärtan" i att allt inte är så enkelt som hon verkar tro att folk tror). De är lika hopplösa som Rousseau själv, argumentationen är lika löst baserad på känslor och vaga antaganden om den lyckliga vildens sorglösa tillvaro. Man frånser att en människa utan kultur inte är en människa eller tycker att detta är ett beklagligt dilemma.

På samma sätt förbiser författarna helt de positiva effekter på människans liv och leverne det senaste århundradets utveckling haft och ger dessutom sken av att människor i allmänhet skulle vara omedvetna, oreflekterande fångar av samhället och kulturen. Och samtidigt som man låter påskina att dessa skulle vara allt omslutande och monolitiska, är de tydligen så motstridiga att man kan säga vad som helst om dem. Riktigt så enkelt borde man inte göra det för sig, om man vill vara ambitiös och storstilad.

Lön och löje

2011-07-07T23:08:00.001-07:00

Borgbacken har fått publicitet. Det började med ett inslag i A-studio där man behandlade missnöjet bland de ungdomar som arbetar i nöjesparken. Själva katastrofen var ändå hur företagets vd och stiftelsens representant hanterade kommunikationen. Den unga journalisten blev upprepade gånger tillrättavisad, då hon inte betedde sig enligt deras förväntningar. Det avspeglade tydligt organisationens ledarstil.

Det handlar nämligen nog om ledarskap och kommunikation. Det är helt klart att man av säkerhetsskäl måste ha strikta regler i en nöjespark. Unga som inte varit i arbetslivet har ibland svårt att förstå vilka regler som gäller överlag. Det är helt begripligt att man måste handleda och övervaka dem i ett så krävande arbete som det som görs på Borgbacken. Samtidigt förespeglar man att det är roligt att jobba på ett nöjesfält. Personligen har jag alltid tyckt att de unga som jobbar där utstrålat missnöje och dålig stämning. Vad som skulle behövas är en grundlig utbildning för alla chefer: hur man kommunicerar och motiverar, hur man skapar vi-anda och arbetsglädje, hur man ger god service. Det är inte genom att dela ut skriftliga varningar. Det är en mycket stor utmaning, en svår kombination med många oerfarna anställda och stränga säkerhetsföreskrifter. Man måste ha tid och resurser att handleda och förklara. Genom kadaverdisciplin får man inte till stånd en rolig arbetsplats och inte bra service.

Detta kombinerat med en totalt misslyckad kommunikationsstrategi utåt leder nog förr eller senare ofelbart till det man nu har för händer: en imagekatastrof. Man kan se att det på webben finns mycket trafik kring Borgbacken, tydligt mer än på ett år. En liten analys av flöden visar att det rör sig om ett samspel mellan medier och sociala medier. I bloggarna har diskussionen har också gått in på journalistik (se t ex Esa Töykkäläs inlägg). De traditionella medierna verkar ändå vara något långsamma med att ta in uppgifter om ärendet under rapporteringens gång. Det känns kanske något orättvist med tanke på att hela juttun inleddes med att missnöje uttryckts på webben.

En sökning på Twitter visar katastrofens omfattning. Ännu värre är troligen ändå den skada som skett på Facebook, som har större publik och tröghet. Den negativa publiciteten kommer sannolikt att synas länge där. Tydligen har man från Borgbackens sida inte försökt manipulera offentligheten på webben. Det är bra att man inte gått i den fällan. Möjligen beror det ändå mer på att man inte alls har ett hum om vad som egentligen är på gång. Och vilken värld de ungdomar man anställer lever i.

Jag tror att man borde tänka om helt, hela organisationens logik. Byt kontrollsträvan mot mycket aktiv och öppen kommunikation. Både internt och externt. Det måste dessutom göras med en tydlig markering, som exempelvis att byta ut vd.

E-tidning

2011-07-02T01:38:00.000-07:00

Hufvudstadsbladet har från och med början av juli tagit i bruk ett betalsystem för e-tidningen. Den är en flashversion av papperstidningen eller i framtiden en produkt som kan användas med olika läsplattor och appar.

Man har av mycket svårbegriplig orsak valt att ta betalt också av prenumeranter till papperstidningen. Ett ganska ordentligt pris dessutom, inte förstås i förhållande till kostnader, men i förhållande till min bedömning av marknadsläget, dvs vad folk är beredda att betala. Genom en dylik policy försinkar man möjligen chansen att få verklig volym på e-sidan. Dessutom bromsar man sannolikt upp tendensen att övergå från papperstidning till e-tidning.

Skulle det inte vara smartare att erbjuda e-tidningen gratis till prenumeranter och en något billigare prenumeration för endast e-versionen? En sådan modell skulle ge läsarna förutsättningar att vänja sig vid den digitala versionen och senare en morot att ge upp papperstidningen. Det torde vara en önskvärd målsättning både med tanke på miljö och mediahusens lönsamhet eftersom distributionskostnaderna är så stora.

Det kan ta mycket lång tid för många läsare att vänja sig vid endast e-tidning. En liten minoritet kanske nappar på direkt, majoriteten kommer att ta tid på sig, misstänker jag, med långsam förflyttning från det ena till det andra under en period då man behöver båda. Dessutom kommer det ju alltid att finnas de som vill ha papperstidning. Man kunde tänka sig att en mix med några tiotals procent papperstidningsprenumeranter och resten intenetförsäljning kunde vara en ekonomiskt bra balans. E-bokens framgångar ger hopp om att sådant kan lyckas. Det handlar om att ge kunderna vad de vill ha. Men man måste då också ge dem möjlighet att inse vad de vill ha. En fördel är de digitala versionernas stora flexibilitet.

Ett stort problem med hela konceptet – som i och för sig delas av många andra tidningar – är att man för långt utgår från tidningen som format, inte enskilda artiklar. Sammansättningen av artiklar utgående från redaktionens journalistiska och praktiska kriterier är förstås en förädlingstjänst, ett filter. Färdiga allmänbildande paket. Men folk bläddrar väl ändå relativt effektivt förbi avdelningar som inte intresserar dem. I den digitala miljön blir det allt mer tydligt: varför betala för innehåll man inte vill ha? Ett nummer av en tidning är liksom lite för grovkornigt, åtminstone som enda alternativ.

Det jag innerligt hoppas är att man inte drar en felaktig slutsats om att det skulle vara omöjligt att göra pengar på att producera innehåll på webben. På webben handlar allt om synlighet och flexibilitet.

Lite till om arbetsfördelning och effektivitet

2011-06-30T23:10:00.000-07:00

Det var ännu en poäng som inte rymdes med i gårdagens svada: den naturliga tendensen att utlokalisera kostnader/arbete. Det är ju vad man sysslat med inom handel och banker de senaste decennierna: låt kunden göra arbetet. I vissa fall har det ju blivit riktigt bra och kanske till och med bidragit till en för konsumenterna gynnsammare prisutveckling resp. högre löner.

MEN: när administrationen inom en organisation börjar bete sig lika mot resten av organisationen är det dags för ledningen att se till helhetsintresset och försvara kärnverksamheterna. All byråkrati har en tendens att börja utvecklas som en cancersvulst (observera det är ett systemfel som inte beror på människorna i systemet). Det är av största betydelse att den högsta ledningen kan prioritera god planering och informationsförvaltning som stöd för verksamheterna. Inga förändringar borde göras på administrationens villkor.

Stötte nyss på ett fint citat av Albert Einstein: "Everything that can be counted does not necessarily count; everything that counts cannot necessarily be counted."

Avspecialisering

2011-06-29T22:46:00.000-07:00

Jag vill minnas att vi redan i grundskolan fick lära oss om hur människans moderna kulturer hänger samman med den tillväxt som skapats genom specialisering i samhället. Genom ökad arbetsfördelning har det uppstått förutsättningar för ökad produktivitet. Resurser har frigjorts för investering och innovation, välståndet har ökat. Jag tror man sade att utvecklingen varit särskilt kraftig då man blivit bofast och börjat bruka jorden, men särskilt då större samhällen uppstått där det uppkommit ännu större utrymme för specialisering.

Människor har olika intressen och styrkor. Då man fördelar arbetet så att de mer framstående inom olika områden utför respektive arbete blir uppgifterna bättre och mer effektivt gjorda. Det här är ju också en av grundidéerna med marknadsekonomi.

Sen kom maskinerna som kunde utföra arbete än mer effektivt, snabbare och med jämnare kvalitet och dygnet runt. Det behövs ändå människor för att sköta dem och administrera verksamheten.

I och med informationsteknologin har man också kunnat överföra en del av dessa administrativa uppgifter på maskiner. Problemet är att det nu är svårt att längre mäta eller se hur mycket effektiviteten ökar. Informationssystem är mycket dyra och det är helt korrekt att man frågar sig om lönsamheten med dylika investeringar. Därav det eviga tjatet om ROI, return on investment, som är den magiska kalkylen som förväntas varje gång. I förväg, ofta i ett alldeles för tidigt skede. Enligt erfarenhet har dessa kalkyler litet att göra med verkligheten. De flesta informationschefer anser att siffrorna är mycket opålitliga.

Min personliga uppfattning är att högsta ledningen i organisationer kräver dessa uträkningar i inledningsskedet, medan uppföljningen haltar. Det beror på att operationer med systemutveckling eller -byten påverkar processer på svåröverskådliga sätt. Vad värre är har man sällan tillräckligt engagemang av slutanvändarna. Helhetsbedömningen är svår.

Ofta är stora systemleverantörer involverade. De lovar gärna guld och gröna skogar. Att inom den egna organisationen upprätthålla tillräcklig kompetens för att ha full insyn och kunna underhålla och utveckla ett system är en strategi som få väljer. Det är enklare att tänka sig att man köper in kunnandet av "experter". Experterna är ändå ofta it-experter, oftare än experter på den ifrågavarande organisationens verksamheter och processer. Siffror är väldigt lätta att presentera, men svårare att förankra eller anpassa på en specifik organisation.

Alla vet hur det gått med det "pappersfria kontoret". Kejsarens nya kläder. I kvadrat. Samma fenomen gäller tyvärr med en hel andra "rationaliseringar" genom it. Ett annat exempel är reseräkningarna, ökända inom alla organisationer jag hört om som har system för ändamålet.

Det handlar också om förvaltningens förmåga att se till sina egna intressen. Man omorganiserar arbete för att få bättre kontroll och mindre arbete (?) för förvaltningen. I praktiken gäller det att överföra arbetsuppgifter från administrationen till dem som sysslar med kärnverksamhet. För det är är ju så det går. På samma sätt som kraven på husmödrarnas arbetsresultat stigit i takt med att hushållsmaskinerna ökat. Lyckligtvis har väl resten av familjen trätt till hjälp numera i många familjer. En mer välkommen form av avspecialisering.

Vad det hela leder till är ju nämligen just avspecialisering, en bakåtutveckling. Eller vad sägs om när det tar ca 90 minuter totalt för en expert att fylla i en reseräkning (som kommit som bumerang två gånger från bokföringasavdelningen) på summa 42 euro. Eller en annan expert i en annan organisation som måste skanna in varje lilla kvitto separat och spara som pdf och mejla dem till bokföringen. Använd tid: 43 minuter.

När jag arbetade på universitetet skulle hela personalen utbildas i användningen av det nya (numera ökända) systemet. Sannolikt gick det minst 5 000 arbetstimmar på kursbänken. Möjligen det dubbla. Professorer har dessutom inte helt liten timlön. Det tar dem sannolikt minst dubbelt så länge att använda systemet, än det skulle ta en amanuens och bokförare att fixa samma sak. På ett enhetligt och korrekt sätt med en gång.

Den enda slutsatsen man kan komma till är att antingen är den administrativa personalen seriöst överbetald (ungefär tre gånger så hög lön som de som jobbar med kärnverksamhet, minst, om man räknar med systemets kostnad). Eller också skulle man uppnå bättre produktivitet genom att använda specialiserad personal för dylika rutinuppgifter.

Det värsta är, att jag kan se framför mig hur man sakta inser detta inom organisationerna om man börjar följa upp det hela på ett mer omfattande sätt. Och så klagar man på att it är dyrt. Med slutresultatet att förvaltningens personalstyrka ytterligare ökas, på bekostnad av annan verksamhet. Men själva systemen blir man inte så lätt av med. Överadministration är beklämmande och informationsförvaltning svårt.

Man borde inte spara på planering. Man borde hålla systemen så lätta som möjligt och ha mer förtroende för folk. Förtroende är faktiskt inte så dyrt. Den som vill missbruka system gör det ändå. Men det kostar både pengar och minskar motivation att idka kontroll. En liten procent skolkande sluskar är ändå billigare för organisationen än haltande kontrollsystem. Dessutom riktas då eventuell negativ uppmärksamhet och press i arbetsgemenskapen mot fuskarna och inte mot ledningen.

Om finlandssvenskan

2011-06-21T09:32:00.001-07:00

Det är en intressant studie utredningsbyrån Magma låtit göra om finlandssvenskan. I synnerhet myndighetssvenskan i Finland är tydligen svårbegriplig för svenskar. Man kan rätt lugnt säga att den är svår också för finländare. Katarina Petrell är chef för Statsrådets translatorbyrå. I Hbl förklarar hon att det beror på bristande resurser och tidspress.

Det krångliga myndighetsspråket beror enligt min åsikt på att också det finska myndighetsspråket är ålderdomligt. Grejen är bara det att finskan är ett språk där det inte märks. På finska kan man vara mycket vag – det är ett språk som till exempel älskar passivformer – utan att man reagerar på det. Inte förrän man försöker översätta det.

Jag vet inget språk som är så tolerant och smidigt som finskan. Man kan vara hur snårig och diffus som helst, men det låter klart och redigt. Klockrent, helt enkelt. Finskan är i sig själv klockren. Ett underbart språk.

Men ack, när man ska översätta … Välskriven finska har en skärpa, och ofta ett djup, som inte lätt går att överföra till ett annat språk. Och innehållet i snårigt myndighetsspråk, liksom konsult- och försäljningssmörja, försvinner, poff, och kvar blir – ingenting.

Eller vad sägs om denna mening i regeringsprogrammet: "Jatketaan aineettomien oikeuksien (IPR) strategian toteuttamista ja uudistetaan strategian toimenpideohjelma toimintaympäristössä tapahtuneiden muutosten ja hallituksen painopisteiden pohjalta." På svenska direkt översatt: "Man fortsätter att förverkliga strategin för immateriella rättigheter (IPR) och förnyar strategins åtgärdsprogram utgående från de förändringar som skett i omvärlden och enligt de områden regeringen valt att prioritera". Meningen är här avsiktligt köckigt översatt. På finska låter det visionärt och vidlyftigt, men på svenska verkar innehållet faktiskt rätt oklart.

Meningen kanske öppnar sig bättre för dem som är direkt involverade i arbetet. I praktiken ter det sig ändå som ett "yes but no"-uttalande. I den ifrågavarande strategin visioneras om år 2015: " Öppen innovation och den stora betydelsen av innehåll som t.ex. konsumenterna producerar, utmanar det ensamrättsbaserade systemet för immateriella rättigheter". Vidare sägs att "Förverkligandet av målbilden förutsätter också att det finns ändamålsenliga och tillräckliga resurser för åtgärderna." Great. Personligen känner jag mig inte väldigt mycket upplyst av dylika texter.

Texterna är förstås ofta tydliga för dem som skrivit dem. Men de kommunicerar inte mycket till dem som inte är insatta. Och det handlar mycket om tilltal, om för vem man skriver och varför. Många av de exempel Linnea Hanell har grävt fram gör en närmast gråtfärdig.

Själv har jag ibland översatt myndighetstext från finska till svenska och faktiskt försökt hitta en kompromiss. Men då tar man sig som översättare lätt för stora friheter. Den rikssvenska tydliga och avslappnade stilen skiljer sig nämligen bjärt från byråkratfinskan. Man borde helt enkelt lära finska myndigheter att skriva på riktigt begriplig finska först.

Pragmatism eller naivism?

2011-06-18T01:46:00.000-07:00

Nyligen ordnades ett hackathon i Stockholm. Det är en tävling där it-kodare samlas för att under kort tid bygga upp koncept och tjänster på ett visst på förhand angivet datamaterial. Vi har på senare tid haft flera liknande tillställningar i Finland i takt med att Sanoma-koncernen och en del myndigheter öppnat dataresurser, ibland tyvärr endast för en period. Om man vill läsa mer om vad man gjort vid de finska hacken kan kan kolla Jens Finnäs utmärkta blogg om saken.

Hacket i Stockholm gick under namnet Hack4Europe Det var ett evenemang i en serie liknande tillställningar, där avsikten varit att ta fram nya innovativa sätt att använda sig av den information om digitalt, i praktiken digitaliserat, kulturarv som finns hos den sameuropeiska tjänsten Europeana. I samband med tillställningen på Livrustkammaren ordnades också ett seminarium kring kulturarv på webben. Europeana är en av de allra viktigaste aktörerna för fri tillgång på information i Europa, en instans som fungerar som motvikt mot upphovsrättsorganisationernas lobbare. Inget ont om upphovsrätten, men när till exempel British Library lägger upphovsrätt på hundratals år gamla material begår de bara inte ett regelbrott, utan gör en riktig björnstjänst för kultur och forskning.

På seminariet talade också Jocke Jardenberg. Han hör utan tvivel till de stora namnen inom webb och internet. Han är en visionär vars åsikter väger tungt och vars röst bär långt. Han arbetar dedikerat för öppenhet och delaktighet; en optimist som brinner för sin sak och som därför är mycket medryckande och inspirerande. Jardenberg är också en generös person och en människa som inte vill pruta på kvalitet.

Jardenberg gör en intressant liknelse mellan internet och människans hjärna. Det som inte finns på webben är i praktiken utan betydelse, säger han. Det är nu viktigt att komma ihåg i vilken kontext han sagt detta, men eftersom det ofta faktiskt verkar vara just så i dag är det skäl att bena lite mera i denna analogiska jämförelse. Spontant ser jag själv särskilt två poänger som är värda att beakta. Med webben avses här den del av internet som man kommer åt med en webbläsare.

1. Förhållandet mellan hjärnan/livet och internet/maskinen. Logiskt sett är analogier strängt taget fullständigt värdelösa som argument. De bör i stället anses vara metaforer eller allegorier, alltså de kan fungera endast som illustrerande exempel, men inte som några bevis. Samtidigt ser jag att det är bra att fundera över evolutionens gränser. Det är uppfriskande att frånse det ofta självskrivna antagandet om människans särart i natur och universum och i stället prova på att se också en teknisk eller kulturell utveckling som en del av evolutionen. Som en del av ett kontinuum av utveckling mot allt högre komplexitet (helst dock utan andra teleologiska mål!).

De möjligheter som webb och internet ger att samla och organisera information är aldrig förut skådade. Ett populärt och allmänt känt exempel på detta är Wikipedia. Massornas visdom och samlade kunskap ger möjligheter inte bara till tillgång till information, utan också nya möjligheter till insikt, förståelse och kunskap. Webbens oöverskådliga, snabba tillväxt och utveckling (kom ihåg att Google dessutom indexerar endast en bråkdelsprocent av internets innehåll) gör att man sannolikt snart – om inte redan – kommer till den kritiska massa, där någon form av självorganisering uppstår. Man talar om emergens och till och med att internet en dag kanske blir medvetet om sig själv.

I praktiken utgör datorn och internet en förlängning av människans minne och räkneförmåga. Jag understryker att det handlar om kalkylförmåga. Jag har tidigare skrivit om varför det är så, dels utgående från lingvistiskt tänkande, dels från filosofiskt. Enligt min åsikt är det viktigt att alltid minnas att datorns "intelligens" baserar sig på modeller av världen. Dessa modeller är aldrig fullständiga.

2. Att det som inte finns på internet är betydelselöst: som historiker måste jag givetvis opponera mig. Man begår ett mycket stort misstag om man antar att fallet är så. Hellre borde man säga att det som finns på internet har en mycket stor betydelse. Om man vill att något ska ha betydelse måste man se till att det finns på webben.

För det första har vi helt klart hela den fysiska världen: ett museiföremål, ett hus, ett land, en människa – det som finns på webben av det är förstås bara en representation, även om framtidens teknik säkert kommer att föra de två mycket närmare varandra än de är i dag. Men en sådan naiv tolkning av uttalandet är förstås orättvis. Låt mig i stället ta ett annat exempel från verkliga världen.

Jag arbetar vid Brages Pressarkiv. I över hundra år har arkivet bevakat den finlandssvenska tidningspressen, klippt och ordnat tidningsklipp. Det är en av de mest fantastiska informationsresurser som finns. Man hittar relevant information om i princip vad eller vem som helst. Inte noll eller fem miljoner träffar i en fulltextsökning, utan en mapp eller ett litet kuvert om tjänstemannen som levde for hundra år sedan och som ingen funderat på på flera decennier och som garanterat inte finns nämnd med ett ord på webben idag. Det kanske var din morfars yngre bror, som dog tidigt? Här finns en nekrolog, där du kan läsa om hans karriär och fritidsintressen. Här finns också mappar om mer abstrakta fenomen och ämnesområden.

Det kommer aldrig att löna sig att låta digitalisera dessa samlingar. Det beror på upphovsrätter och på att Finlands Nationalbibliotek sannolikt någon dag kommer att låta digitalisera alla tidningar i sin helhet. Då läggs kanske fulltextsökning, oskarp sökning och enkel annotering på det hela. Men det urval och den systematisering som gjorts på Brages Pressarkiv kommer med största sannolikhet aldrig att finnas rekonstruerad på webben.

Till detta måste jag ännu lägga de hundratals, om inte tusentals, hyllkilometer handskrivna arkivmaterial som finns i arkiv runt om i världen. Man kunde förstås tänka sig att de en dag, liksom alla världens böcker, kommer att finnas inskannade och publicerade på nätet, även om jag är mycket tveksam till att man av politiska och ekonomiska skäl någonsin skulle finna det önskvärt. Det digitaliserade objektet har ändå tappat mycket stora mängder information, i synnerhet så som digitalisering ofta görs i dag. Om du på riktigt behöver dra några slutsatser av värde måste du med stor sannolikhet ändå ta dig till arkivet för att studera saker som format och textur. Det går inte att göra fullständig källkritik på basis av en bild och arkivens personal kommer aldrig i tiden ha resurser att göra källkritisk granskning på alla papper i nödvändig omfattning och lagra den. Det är inte heller rimligt eller vettigt på något sätt.

Det låter kanske som hårklyveri, men vi riskerar också glömma stora mängder information och gammal kunskap med webbens kraftiga tillväxt. Därför är det mycket, mycket värdefullt att projekt som Europeana finns och skapar länkar till och medvetenhet om kulturarv – och samtidigt om det faktum att det i historien finns mycket att ta till vara och återanvända. Mycket av det man tror är nya påfund är ju i själva verket mycket gamla tankar och idéer. Det är sist och slutligen ändå gällande tempo och kostnader de största förändringarna skett. Jag vill inte heller vara en misantrop som Jaron Lanier eller Nicholas Carr. Jag tycker egentligen inte att man inte ska värdebedöma kulturella förändringar alls eller moralisera över dem. Det handlar om kulturella mekanismer som måste anses vara utan moralisk innebörd. Det handlar om medier och verktyg för människors kreativitet. Och ändå måste jag också säga att jag älskar webben och alla dess möjligheter.

Lite om Pondus

2011-06-15T05:53:00.000-07:00

Vårt nätverk för länkad data och relaterad information börjar ta form. Utgångspunkten är att de flesta finlandssvenska informationsresurserna på webben i dag utgör separata silon. Användare hittar inte nödvändigtvis fram till information de skulle ha nytta och glädje av. Det beror på att informationen finns på olika håll, utan hänvisningar till andra ställen med liknande information. De finlandssvenska sammanhangen utgör en laboratorium av lämplig storlek.

Under det sena 00-talet förändrades hela webben och förvandlades till en plattform där alla kan publicera sig. Nu står vi inför nästa stora steg i webbens utveckling. Informationen är i allt högre grad maskinläsbar och webbkulturen mer beroende av flöden och länkad data. De stora portalprojektens tid börjar vara förbi.

I dag måste vi fokusera på att producera innehåll samordnat och ge det ett sådant format att användarna hittar det och kan använda det på många sätt. Vi måste också öppna så mycket av våra resurser som möjligt för att öka användningen och användarnas möjligheter att utveckla egna tjänster.

Målsättningen med projekt Pondus är att öppna så många informationssilon som möjligt och skapa förutsättningar för länkning av data.

Samtidigt kan vi upptäcka överlappande verksamheter och informationsresurser och rationalisera våra verksamheter inom det finlandssvenska fältet.

Rationalisering och större genomslag kan uppnås genom:

● ett etablerat men öppet samarbetsnätverk för innehållsproducenter
● bättre informationsflöde mellan projekt och verksamheter
● bättre koordination och enhetligare lösningar
● att skapa medvetenhet om nationella standarder och semantiska system och öka användningen av Allso
● inbesparingar för alla genom samordning och bättre tillgång till information

Huvudmålsättningen är att höja kvaliteten och genomslaget för svenska material och verksamhet på webben. Projektfokus ligger i att hitta synergier och skapa möjligheter för länkning av data och presentation av relaterad information på olika sajter.

För mera information kontakta undertecknad.

Ännu lite om readers som filter

2011-06-10T04:28:00.000-07:00

Jag gjorde en liten lekfull enkät bland mina facebookvänner om hur många som använder flödesläsare. Jag fick 70 svar och många intressanta kommentarer. Jag hittade snabbt sökt faktiskt inga uppgifter om saken på webben. På basis av denna lilla enkät och några kommentarer på bl a Quora verkar det som om det inte riktigt finns några riktigt användarvänliga helt tekniska lösningar för att hantera större mängder flöden. Appar är visserligen ofta behagliga att använda, men mängderna man kan hantera överskådligt verkar begränsade. Google Readerns något karga gränssnitt är sannolikt det effektivaste hittills, om man vill följa väldigt många flöden helt systematiskt.

En del hade försökt använda Readern, men tyckte att den inte räckte, informationsmängden upplevdes snart som ohanterlig. Själv brukar jag bloggvis skumma igenom mina drygt hundra flöden dagligen i Readern, men i alla fall var tredje dag och klicka bort alla som lästa. Till saken hör att jag inte prenumererar några nyheter till Readern, utan endast flöden som producerar färre dagliga poster eller som är väldigt specifika och yrkesrelevanta. Om man sätter stora mediehus i Readern är det klart att den blir stockad och oöverskådlig. Däremot är den ett ypperligt verktyg för att följa med trevliga mindre produktiva bloggar som man kanske annars glömmer kolla upp. Om man vill testa kan man kolla Annika Lidners video om hur man gör. Hur lätt som helst, fast jag tror hon glömmer att påpeka att man måste registrera sig på Google - annars hittar ju flödena inte fram.

När jag stöter på relevanta inlägg kan jag antingen stjärnmärka dem i Readern eller så bokmärker jag dem med ämnesord på Delicious - som för övrigt också är ett helt superbt ställe att söka information på! Det lönar sig nog att prova på annat än Google ibland!

Nyheter ja, de massiva megaflödena som alltför ofta är för ymniga eller innehåller allt möjligt i en salig röra. Tills vidare är det Twitter och Facebook som fungerar som bästa filter. Viktiga nyheter sprids med stor hastighet i sociala medier. Själv har jag också några widgetar i min iGoogle-sida från olika medier. Där går det lätt att få en överblick. Readern har också en bra widget, men den är av någon orsak svår att hitta. Det borde vara denna. Framför allt gäller det att inte vara rädd för att registrera sig på olika ställen. Det är en förutsättning för att man ska kunna filtrera informationen på webben. Börja fast med iGoogle.

Tågutgjutelse

2011-06-07T22:35:00.000-07:00

Det är numera omöjligt för sjundeåbor att köpa sina rabatterade tågbiljetter. Under våren har man fått en smygande känsla av att VR jobbar hårt för att få pendlarna att byta tåget mot bil.

Tidigare fanns ett smidigt system med direktdebitering från bankkontot och månatlig tågbiljett på posten. Nu har avtalen förnyats med kommunerna som ersätter en del av sina invånares arbetsresor och VR har skaffat sig ett nytt biljettsystem. Det verkar som om man glömt direktdebiteringsalternativet vid upphandlingen. VR:s svar på en missnöjd kunds klagomål var att folk nog inte vill ha direktdebitering mera. Jaha. VR gör tydligen arbetet hellre manuellt. Problemet är att kunderna måste ta sig till biljettkontoret, vilket är en dramatisk försämring av servicen. Saken är dessutom den, att man måste ta sig till ett specifikt kontor. Biljetten kan inte säljas på Helsingfors centralstation. Aldrig hört på maken, att inte alla biljetter kan säljas på en centralstation.

Nå väl, utrustad med färskt hemortsintyg (som förresten numera också måste uppvisas varje gång, VR har försökt påstå att kommunerna kräver det, men det lär inte alls stämma) tog jag i går bilen i god tid och körde nästan 20 kilometer till mitt anvisade biljettkontor. Vars dörr var låst. Trots att det på dörren och på webben stod att det borde ha varit öppet.

På centralstationen i Helsingfors, där man alltså inte kan sälja rabatterade biljetter, påstod man först i sten att kontoret nog hade varit öppet. Efter en stund lyckades man få reda på att kontorets öppethållningstider "tillsvidare" var förkortade till vardagar 8.50 – 16.30. Så nu är det definitivt helt omöjligt för en normalt förvärvsarbetande pendlare att köpa sin tågbiljett.

Orsaken att jag utgjuter mig här över detta är inte (endast) min förtvivlan över att ett statsägt monopolbolag med stor samhällsekonomisk och allmännyttig betydelse missköter sig så här katastrofalt. Orsaken är att jag vill peka på att allt igen en gång handlar om informationssystem och kommunikation.

Kustbanans rabattbiljetter och i synnerhet direktdebiteringssystemet har helt tydligt inte funnits med i planeringen av det nya systemet. Det kan ha två orsaker: Antingen handlar det om ett strategiskt val som baserar sig på en miss i omvärldsbevakningen och att man valt bort en stor grupp pendlare. Det rör sig om åtminstone 200 personer, sannolikt mycket flera. Exakt hur många det är vill VR inte berätta, det är en "affärshemlighet" – detta är en sak som borde prövas av lämplig ombudsman. Så länge VR har monopol finns det åtminstone inte någon orsak, tvärtom ska data vara öppet – här är ju också skattemedel inblandade. När monopolet hävs bör öppenhet gällande dylika siffror stipuleras, eftersom de har trafik- och miljöpolitisk betydelse.

Den andra möjliga orsaken är rent klåp i planeringen. I vilket fall som helst har man inte gjort väl ifrån sig gällande informationsgången gällande dessa saker. Varken internt eller externt. All information jag fått har nått mig först ryktesvägen av andra pendlare. Det är nästan varje morgon folk står och himlar sig medan de väntar på tåget och berättar om sina senaste äventyr. Förr handlade det om försenade och söndriga tåg. Nu handlar det alltså också om hur man eventuellt kanske kan lyckas få tag i en biljett …

Om flöden och metadata

2011-06-07T08:05:00.000-07:00

Internet växer med miljontals sidor varje dag. Hur kan man försäkra sig om att hitta relevant information? För ändamålet använder sig allt flera människor av flödestekniker och sociala medier som filter. Ju mer specifika flöden man kan använda sig av, desto bättre filter utgör de. Man vill få syn på för en själv viktig information i den störtflod som sköljer över en dagligen på webben.

Mängden webbsidor som använder sig av flöden har också blivit allt fler. Man kan inte i dag längre "sitta och vänta" på att folk ska besöka ens webbsidor och på eget initiativ regelbundet använda sig av de tjänster man erbjuder. Man måste vara uppsökande och aktiv. I praktiken betyder det att man bör skicka ut länkar via flöden. Webbeteendet bygger allt mer på att folk följer länkar till specifik information, länkar man får färdigt sovrade av maskin eller människa. Helst människa, eftersom människor förstår också innehållets betydelser och sammanhang bättre än en dator någonsin kan göra.

Tyvärr är de flesta flödena ännu rätt gammalmodiga. Det innebär att de har en väldigt grovkornig karaktär: en sändare sänder ut alla meddelanden till alla. Risken är att användare väljer bort för stora flöden. Då förlorar man användare. Man vill – man måste – i dag filtrera den information man utsätts för i ett tidigare skede än då den nått datorskärmen.

Det förutsätter att informationsproducenterna skapar möjligheter att skräddarsy flödena bättre. Det kräver aktiv analys och kategorisering av innehållet redan i publiceringsskedet. Det kallas indexering ock skapar metadata. Det lönar sig, åtminstone för dem som producerar stora mängder material av olika slag, att satsa på indexering och informationsförvaltning. Om man bara sitter och väntar ger man inte bra service. Eller om man bara distribuerar information med storsleven och kastar den i stora klimpar hit och dit på folk är det inte effektivt. Man riskerar bli marginaliserad. Låt folk välja vad de vill uppmärksammade på. Skapa metadata, skapa högklassiga och specifika flöden. Det lönar sig i längden. Alldeles säkert.

Journalism och kritik

2011-06-05T01:11:00.000-07:00

De traditionella mediernas viktigaste existensberättigande är i dag den kritiska hållningen. Sådan som får ta tid, som kräver reflektion och en hel del arbete. Som ger trovärdighet. Journalisten borde i dag mer än någonsin sträva till en kritisk objektivitet vad gäller fakta. Att ta fram och analysera fakta, vad som är sant och hurdana olikadana sanningar och tolkningar det finns och varför. Det är det som i regel skiljer journalistiska material från till exempel random bloggar, där skribenter fritt får presentera subjektiva tankar utan reservationer. Mångfalden och analysen kommer där förhoppningsvis från omvärlden i form av länkar eller kommentarer på olika håll.

Man blir därför minst sagt fundersam över det sätt som Helsingin Sanomat den 1 juni på sina kultursidor presenterade de senaste resultaten av det i och för sig mycket lovvärda projektet HS Open, där Sanomakoncernens samarbete med experter på semantisk kodning tagit ett av sina konkreta uttryck. Sanoma har gjort ett strategiskt val att satsa hårt på denna typ av teknisk utveckling. Bra så.

Inom projektet har man gjort intressanta analyser av det politiska fältet både före och efter valet genom gruvdrift i olika dataresurser (t ex den politiska värdekartan). Man har också gått in på kulturens område. Genom bland annat samarbete med bibliotekssektorn och med BTJ:s välvilliga inställning hackade man hel del data om litteratur. Det var utgående från detta projekt man skrivit en artikel till kultursidan.

Det hade varit ett mycket gott tillfälle att problematisera denna typ av metod, en metod som tydligen anses vara en viktig del av framtidens grävande journalistisk. Det är ju nämligen så att de rasande mängder av data som också blir allt med öppna, kräver en hel del arbete för att analyseras. Och kritik. Både data och metoder måste utsättas för extremt noggrann kritisk analys. Därför är det bra med samarbete mellan it-kunniga och journalister. Men journalisterna borde stå för den innehållsliga kritiken, att den görs. Ni vet, det där med att kolla flera källor osv. Hesaris artikel om den genomsnittliga finska romanen var till största delen verklig pseudovetenskap. I och för sig helt skojigt diskussionsunderlag. Men det hade ju minsann varit bättre om diskussionen förts kring vad man de facto överhuvudtaget kan mäta på detta sätt, och vad som inte kan mätas. Och vad som kanske är relevant, också.

I dagens Helsingin Sanomat far Timo Harakka ut över tidningens politiska reportrar, som uppenbarligen slarvat ordentligt i hantverket. Man skulle inte ha råd med sådant. Inte pruta på journalistisk kvalitet nu!

Vikten av förståelse

2011-06-03T01:43:00.000-07:00

Jag har tidigare skrivit om digitala processer och betydelse. Om man utgår från det Saussureska tudelade tecknet, (grovt sagt tecken och innebörd) kan man resonera att de tecken som opererar utanför mänskligt medvetande inte egentligen är tecken, eftersom de saknar sin innebörd. Så har min tanke följt lingvisternas spår.

Tills jag tog och fräschade upp min Peirce. Pragmaticismens fader, logiker och matematiker, har en vidare definition på tecknet och betydelsen. Som å ena sidan gör hela min tolkning problematisk, men å andra sidan också ger verktyg för en finkornigare och mer exakt analys. En utmaning som jag ännu försöker tackla. Detta är alltså ett pågående arbete, men jag har lärt mig att man får syssla med sånt i bloggar. Man kanske till och med kan få hjälp.

En av de många Peirceska snilleblixtarna är att tecken/betydelser egentligen är processer. Han kallar det semiosis. Ett tecken uppstår då tecknet länkas samman med en betydelse. Denna länkning (interpretanten) är en aspekt av tecknet, som således är tredelat, till skillnad från den enklare lingvistiska tolkningen (som också Dorpatskolan i huvudsak följer). Det som är det intressanta i sammanhanget är att Peirce uttryckligen säger att denna länkning inte har någonting att göra med människans tolkning eller tanke överhuvudtaget. Det är en helt teckenintern angelägenhet. Och fullständigt oberoende av om någon observerar eller tolkar det hela.

Javisst, det talas ju om till exempel biosemiotik och kommunikation mellan celler. Då kan man väl kanske knappast anse att något medvetet tolkande äger rum. Det kan uppstå kommunikationsfel i kroppssystemet, såsom en allergi eller cancer.

Poängen är att Peirce går mycket djupare. Han klassificerar olika tecken beroende på karaktären av de inbördes relationerna mellan tecknets tre aspekter. I praktiken utgör då lingvisternas tecken bara en del av tecknen. Datortecknen kunde i stället kallas för argument. I ett argument representerar tecknet sitt innehåll på basis av en lag eller regel. Peirce gillade mycket logik.

Särskilt tycker jag om Peirces definition av information såsom extensionen gånger intentionen av ett begrepp. Stiligt.

Men vad innebär nu detta för humanisten? Att vi kan lita på datorn i alla väder? Knappast, så länge vi inte begriper oss på de regler argumenten skapas och hanteras med. Så jag tror jag anser att vi inte kan kringgå problemet som kravet på förståelse utgör för den digitala humanisten. I alla fall.

Knak.

Förstärklighet?

2011-05-27T07:07:00.000-07:00

Augmented reality kallas teknik där man blandar information från webben med information från verkligheten. Man kan göra det till exempel genom att via mobiltelefonen hämta information om platsen där man befinner sig eller genom att berika tv-sändningar med uppgifter eller grafik från en databas.

Termen agumented reality finns i Rikstermbankens databas. Norstedts ord anger förstora, förstärka, utvidga som översättningar för augment. Så vad skulle egentligen vara ett bra svenskt uttryck?

Wikipedia uppger förstärkt verklighet, med reservationen att det inte är helt etablerat ännu. En rundringning på Twitter gav roliga förslag: Staffan Nilsson föreslog utökad verklighet som nog är bättre än Wikipedias förstärkta verklighet, enligt min mening. Micke Hindsberg föreslog virtuellt utvidgad verklighet, som jag tycker är mycket beskrivande och begripligt. Jenny Wiik föreslog utvidgad verklighet. Det är också bra, kort och klart. Fast något surrealistiskt kanske.

En av mina favoriter var ändå Pär Nilssons förstärklighet. Nog som mer som ett skämt framkastat. Men jag gillar det. Vad tycker ni? Måste ordet verklighet finnas med?

Varför inte alla bör tala engelska

2011-05-18T22:25:00.000-07:00

Engelskan har allt starkare befäst sina ställningar som modernt lingua franca. I synnerhet inom media, handel och naturvetenskap är det ett språk som branschfolk förväntas kunna i stora delar av världen. Att man upplever att man får tillräckligt information om sakernas rätta förhållande på engelska är en allt vanligare uppfattning. Snabbt kan man börja tycka att det räcker med engelska utöver det egna modersmålet, och vips öppnas alla dörrar och man kan ta del av allt. Så är det ju inte.

Jag tror inte att Pisa-undersökningarna mäter kunskaper i främmande språk, vilket avspeglar den snäva och utarmade bild av bildning, kunskaper och kompetens som i dag sprider sig i världen. Det beror nödvändigtvis inte på att man inte skulle vara medveten om hur viktiga språkkunskaper är, utan på att det är saker som är svåra och delvis helt omöjliga att mäta. Det som saknas ur mätningarna är egentligen humaniora och kulturell kompetens. Alltså huvuddelen av det man kunde kalla bildning.

Det är skrämmande att se hur intresset för språkstudier minskar. Om man aldrig tar i en franskspråkig tidning eller lyssnar på tysk radio får man en mycket förenklad och snedvriden bild av vad som pågår i vår stora och mångfasetterade värld. Det är också arrogant, tycker jag, att anse och förvänta sig att allt ska gå på engelska. Man kan visserligen inte följa med alla medier och kulturer - t ex är ryska och kinesiska för mig stora språk jag inte egentligen kan ta till mig alls. Men eftersom jag ser hur annorlunda redan fransmännen ser på världen, inser jag att det finns många olika tolkningar och perspektiv på världen. Och att det faktiskt är stor skillnad.

En annan oroande tendens är att bildningskravet sjunkit också inom universitetsvärlden. Det har gjort att den engelskspråkiga forskningen och litteraturen har fått fullständigt oproportinerligt stort utrymme. Enligt min uppfattning läser till exempel allt fler forskare viktiga grundverk som de av Habermas och Bourdieu i engelsk översättning. Vilket är rätt absurt. Eller Kant, eller andra stora filosofer, vars verk eller åtminstone begreppsapparat man utan vidare borde närma sig med de tyska språket i åtanke.

Riktigt tokigt blir det när forskare som sysslar med Sverige före 1900-talet börjar hänvisa till engelsk och amerikansk forskning i första hand. Och bommar tysk forskning, som är mycket relevant. Man kan göra mycket grova fel, eftersom det svenska samhället i mycket ringa grad liknade det engelska. Medan den tyska och baltiska kulturen vid denna tid hade mycket stort inflytande på livet i Sverige.

Men om alla, också de tyska forskarna, skrev på engelska - då vore ju problemet löst? Nej, så är det inte. Man måste kunna skriva på sitt eget språk, man måste forska i Strindberg på svenska och Kant på tyska och italiensk historia på italienska och latin. Att översätta och ta in andra språk som jämförelse ger just precis den rikedom som vi helt blir utan om allt går på engelska. Vi behöver psykologer och språkforskare, vi behöver kulturell mångfald och medvetenhet om den. Vi behöver mer aktiv och passiv språkkunskap, mer förståelse mellan folk och individer. Mångfald ger kreativitet, enspråkighet enfald.

Experter i samarbete

2011-05-17T10:34:00.000-07:00

Det stora nationella projektet inleddes år 2008 med de ambitiösa målsättningarna att utveckla ett gemensamt gränssnitt för arkiv, museer och bibliotek. Man ville också planera en centraliserad lösning för långsiktigt digitalt bevarande. En viktig utmaning var också att öka kompetensen och skapa samarbetsformer för hela fältet.

Det sista var kanske det allra svåraste. Man har av tradition arbetat på olika sätt inom de olika sektorerna. Man har haft olika teoretiska och vetenskapliga kontexter och målsättningar, vilket har avspeglat sig i sinsemellan mycket olika sätt att strukturera samlingar och följaktligen också informationsresurser.

I dagens värld är det ohållbart. Samtidigt är det extremt känsliga frågor att diskutera, eftersom informationsresurserna som modeller av världen också utgör modeller av expertisen. Genom att ifrågasätta någons expertis blir man sällan populär. Fast det är ju inte det det handlar om. Men det tolkas lätt så, som att man vill lägga sig i och börja bestämma om saker man inte förstår sig på. Frånta någon auktorietet, ifrågasätta kompetens.

Jag måste därför verkligen lyfta på hatten för projektets ansvariga verkställare Minna Karvonen och hennes högra hand Tapani Sainio. Båda två är genomsympatiska och mycket kompetenta personer. Minna Karvonen har tålmodigt och bestämt men vänligt vallat alla kulturarvsmänniskor till samma bord gång på gång. Att de haft stöd på högsta ort har förstås hjälpt henne, men hon har med Tapani Sainio lyckats motivera hundratals människor att tillsammans diskutera sitt eget arbete, sin expertis, möjligheterna att dela med sig av sin kompetens och sina resurser. Det har varit otroligt fint att få följa med.

Trots att det tekniskt ännu finns en hel del att göra och det behövs mycket arbete för att få riktigt smidiga sökningar, enhetlig metadata och relevanta sökresultat, är vi nu verkligen på väg!

Projektet går nu in i sin andra fas, 2011-2013. Nu gäller det att tillgängliggöra de stora mängder material som digitaliserats under förra året. Systemet för långsiktigt bevarande ska ta sina första steg. Det blir spännande!

Den första fasens slutrapport finns nu på engelska.

Arkiv och museer i dag och i morgon

2011-05-15T06:35:00.000-07:00

Hur många arkiv har en seriös insamlingspolicy för digitala material? Delge gärna!

Jag slängde här om dagen ut frågan på Twitter och fick summa 0 (noll) svar. Det kan förstås bero på slumpen. Det är inte alltid rätt människor är på tråden. Jag vet att åtminstone riksarkiven i både Sverige och Finland jobbar på allvar med dessa frågor.

De flesta arkiv kommer ändå, liksom biblioteken, att inom några decennier att vara inför en situation då material på papper är ett undantag. Inte heller museerna kommer undan alla audiovisuella material och de än mer utmanande installationerna. Hur tänker man sig då sina samlingar och deras bevaringspolicy på sikt? Och inte minst hur har man tänkt sig att bygga upp de samlingar man då ska ha – till stora delar sannolikt digitala samlingar? Vad exakt ska de bestå av och hur ska de vara strukturerade? Till saken hör de digitala materialens efemära karaktär och den naturligt mycket korta livslängden. Vilket gör att man inte som med fysiska föremål bara kan vänta till material mer eller mindre av sig själva vandrar till samlingarna, förr eller senare.

Det finns en äldre tradition, som åtminstone i Finland är väldigt stark och av många oproblematiserad, som fokuserar på tinget, föremålet och dess unikhet. Ofta dessutom med en nationalromantisk underton. "Detta är pennan freden undertecknades med" eller "Detta är det ursprungliga manuskriptet". Experterna vid nationens "minnesorganisationer" bevarar och skyddar dessa reliker dessa med stor auktoritet och kompetens, som värdefulla skatter och bevis för forntida storhet hos enskilda personer eller nationen. Jag vill inte förringa det arbete som görs för att bevara denna typ av kulturarv.

Men ganska stora problem kan uppstå om man vidhåller utgångspunkten om kulturarvsinstitutionerna som fungerar som en sorts bankvalv, varifrån material kan utportioneras antingen via utställningar eller forskare. Experter som förstår att tolka och uppskatta materialet på "rätt" sätt. Denna tolkning av verkligheten och kulturarvets funktion och den egna uppgiften kan göra att kulturskatter blir liggande, bortglömda, borta ur det allmänna medvetandet. Det gör mig ledsen. Och lite orolig. Skall samlingarna bli monument över historien före andra världskriget eller har kan man uppbåda den framsynthet och initiativförmåga som krävs för att ta till vara och bevara dagens och morgondagens kultur? Kan man öppna sig och släppa sin kontroll över materialen på det sätt som krävs i dag, så att de kan bli en levande del av våra liv?

Modfälld

2011-05-14T08:26:00.000-07:00

Anna-Lena Laurén hade en bra ledare i dagens tidning. Framför allt fastnade jag vid samma mening som blänktes på paraden: "Västvärlden är i dag full av "sanningssägare" som "vågar" kritisera islam." Jag hyser mycket stor respekt för Laurén som journalist. Gällande den här saken vet hon dessutom verkligen vad hon talar om med sina många utlandsår i bagaget.

Det är ett tråkigt fenomen, som jag berört tidigare. Detta att man plötsligt anses modig om man vågar säga "som det är". Och sedan häver ur sig fördomar och kränkande generaliseringar, som dessutom ofta saknar verklighetsbakgrund. I vårt land har man dessutom ofta tigit ihjäl övertramp, hellre än att väcka rabalder eller ens bemöta dylikt strunt med sakliga argument. Det har funkat rätt länge.

Resultatet i det senaste riksdagsvalet visar att man nu måste byta strategi. Vi har för många marginaliserade människor, familjer som varit utanför ordentlig utbildning och arbetsliv sedan början av 1990-talet. Familjer som tappat tilltron till systemet och den viktiga känslan av delaktighet. Politiken, makten och alla beslut finns någonstans utom räckhåll för många människor. De utgör en tacksam publik för dessa populister, som med tvivelaktig moral och bräckliga insikter kommer och förklarar hur "saker är". De populistiska vindarna i västvärlden gör att vi alla har skäl att reagera. Så här får det inte gå till!

Veera Luoma-aho skriver i Helsingin Sanomat om upplysningen. Om att man måste tro på upplysningsprojektet ännu i dag. Att det i själva verket är populisterna som är de postmoderna nihilisterna (ah, vilken underbar känga!). Det är hög tid att också vi humanister stiger fram och berättigar vårt levebröd. Det är precis för detta som vi kan leva på allmännyttiga medel: för att ryta till, korrigera lögner och förvrängningar om historien, att avslöja pseudovetenskapliga, usla "filosofiska" resonemang, att vässa våra pennor och skriva våra mest välformulerade och slagkraftiga formuleringar för att främja ett människovärdigt samhälle och bildning.

För liksom George Kateb resonerar i sin omtalade bok, är faktiskt människovärdet absolut och hör a priori till att vara människa. Man kan inte ha lite eller mycket människovärde. Därför är också det engelska begreppet human dignity så mycket bättre. Ordet värde (arvo) är missvisande, det kan inleda en del mindre upplysta människor att tro att det är något som kan mätas eller förloras. Så är det inte. Och det är inte heller modigt att tala eller bete sig korkat eller obildat.

Är minibilder metadata?

2011-05-12T09:59:00.000-07:00

Europeana för en verklig kamp för öppenhet och tryggandet av kulturell allmänning. Samarbetet med Creative Commons resulterade i en "licens" för allmänning. Tanken är skydda fritt material som digitaliseras från att hamna under olika licenser och upphovsrätter. Copyright uppstår ju som bekant inte heller då man digitaliserar material.

Agendan är politisk. Man vill stärka den europeiska kulturen och ekonomin genom att främja tillgången till information av hög kvalitet. Allt material som finns i Europeana (alltså fysiskt dvs metadata, länkar och även minibilder, dvs thumbnails) är i princip allmänning. Europeana driver en mycket framsynt, pragmatisk och modern syn på digitala material.

Problemet är, som vanligt, att lagstiftningen och dess begrepp och premisser är från gångna sekler. Till exempel är det helt löjligt att museer och andra instanser drar sig för att distribuera förhandsvisningsbilder eller till och med minibilder av konstverk på grund av eventuellt oklara upphovsrätter. Europeana erbjuder till och med möjligheten att ha förhandsvisningen på den egna servern. I bästa fall hänvisar man till saker som upphovsrätter. Ännu osakligare svepskäl har hörts. Lyckligtvis finns det kulturarvsorganisationer som rakryggat tar sin uppgift på allvar: kulturen tillhör oss alla. I synnerhet om den omhänderhas med allmännyttiga medel.

Man måste också våga ge användare ansvaret för att respektera copyright där den finns. Kunde man eventuellt i denna världen, i denna tid, anse att upphovsrätten av ett verk inte sträcker sig till en minibild? Det skulle göra livet bra mycket enklare och också ge bättre synlighet för upphovsrättsinnehavaren. Det vore väl en bra sak? Företag agerar gärna på ett sätt som prövar gränser på detta sätt. Men inom arkiv, bibliotek och museer är man ofta mer räddhågsen. Och missar en massa chanser. I värsta fall försvinner delar av den kulturella allmänningen, om man inte ger den fri på webben.

Tillgång är inte det samma som återanvändning. Återanvändning är inte det samma som missbruk. Inte ens fast man gör business på den. Business är tjänster, innovation och arbete för folk.

Nyanser av grått: den vetenskapliga presentationen

2011-05-10T09:25:00.000-07:00

Powerpoint eller motsvarande presentationer är en svår och allmänt underskattad genre, allra mest på grund av att den ofta används så dåligt. Jag har sett rysande exempel av folk som borde vara proffs inom it och kommunikation.

En bra presentation kräver mycket arbete, räkna med minst en arbetsdag för en 20 minuters presentation om du börjar från scratch. Det är också värt att satsa tid på att skaffa fram bilder. Då ska man vara mån om att se till att man inte bryter mot upphovsrätter. Det lönar sig att använda material ur Wikimedia eller andra källor som tydligt angett rätten att återanvända bilder genom till exempel Creative Commons-licensering. Också på t ex Flickr är det möjligt att hitta bilder som upphovsmannen explicit ger lov att återanvända genom CC-licens eller på annat sätt. Arkiv och muséer strävar till att ge material som tillhört kulturell allmänning status som sådan även som digitaliserat (Public Domain). Ange bildkällor i alla fall, det är juste citat-etikett att ge den som skapat eller digitaliserat en bild synlighet.

En orsak varför noggrannhet i detta avseende är bra är dessutom att man absolut ska lägga upp sina presentationer på webben. Helst gör man det i sin egen institutions publikationsarkiv eller på sin webbsida eller dylikt, där man själv lätt sedan har dem samlade och i tryggt förvar. Dessutom kan folk hänvisa till dem vid behov. Om man saknar möjlighet att ladda upp presentationer på en institutionell plattform, finns det fullgoda alternativ gratis på webben (t ex SlideShare).

När man gör en presentation finns olika tekniska möjligheter. Förutom program att använda på den egna datorn (av typen PowerPoint, OpenOffice eller LibreOffice Impress) kan man använda andra program som finns ute i på webben som erbjuds gratis (Google, Prezi). Tänk på att ha tillräckligt mycket information på första sidan, för det är kanske all information en läsare får om presentationen: vem, när och var (kontext) är allt sådant som måste finnas utskrivet. Gärna också affiliation och kontaktuppgifter, åtminstone en webbadress.

Det är väl värt att lära sig programmen ordentligt och att sätta tid på att pröva sig fram. Man bör noga tänka igenom innehållet så att det blir möjligast enhetligt. Framför allt skall datorpresentationen stöda den muntliga presentationen, men den ska också vara informativ för sig.

Tänk på att ha en bra balans mellan text och bild. Texten skall vara tillräckligt stor (absolut minst 24 punkter, helst rejält större) och man får inte ha för mycket text på en plansch. Fyra till absolut högst sju punkter burkar anses lämpligt. Ibland kanske bara en mening räcker på en plansch. Eller bara ett ord. Trots att folk blir allt bättre på multitasking, är det distraherande med stora textblock som lockar till innantilläsning som gör att man slutar lyssna.

Vid behov kan man tillägga nödvändiga citat inför uppladdning, vilket man då ska notera på planschen. För mycket text eller för många franska streck på en sida gör att publiken distraheras: följer du alltför slaviskt en nedskriven text blir det tråkigt, men avviker du från den digra texten på väggen blir publiken (åtminstone jag personligen) nervös och oroar sig för att du tappar tråden eller glömmer något viktigt.

Du måste lita på att du själv och ditt berättande är tillräckligt intressant. Tala fritt, men följ strukturen på planscherna eller i flashfilen. Fundera över om det är bättre att ta fram texten på respektive plansch an efter eller på en gång. Själv gillar jag bättre det första för att hålla fokus, men det finns olika skolor här. Andra kan tycka illa om det. Distraheras åhörarna av att läsa ett begrepp de inte är bekanta med på väggen innan du hunnit ända till saken? Är det bättre att folk slipper avbryta dig med frågor eftersom de ser att du snart kommer till just den sak de själva associerat till? Vad känns bäst för dig, hur talar du ledigast?

Namn och årtal är alltid bra att servera i text, det brukar uppskattas - och så de viktigaste poängerna i korta meningar. Det är mycket bra att öva sig på att uttrycka sig kort och koncist. En slagkraftig formulering fastnar dessutom bäst i minnet på folk.

Tänk på vilket syfte planscherna ska ha, hurdan information vill eller kan du förmedla med bilder? Är det bara illustrationer och ett stöd för strukturen? Räcker bara rubriker och bilder? Då kanske presentationen inte fungerar så bra för sig. Om du använder dig av många hierarkier i texten, var noggrann med att de är logiska. Man kan gärna dela in presentationen i flera delar och då upprepa samma rubrik på flera planscher för att stöda åhörarnas möjligheter att följa med argumentationen. Att lägga in länkar till webben är en bra möjlighet om man behöver använda upphovsrättsskyddat material. Om man vill, kan man göra länkarna dolda (i samma färg som bakgrunden) och bara ta dem i bruk vi behov.

Använd enhetliga och snygga färger och grafik. Undvik absolut olika effekter då det gäller text, använd högst en diskret typ i en presentation. Frestelsen att leka med alla roliga effekter kan ibland bli stor, men resultatet brukar bli en show som i slutändan tyvärr endast ger ett oseriöst intryck av dig som talare och distraherar publiken från det viktigaste: det du säger.

Animationer och effekter kan däremot med fördel användas på grafik och bilder, för att illustrera processer, förlopp eller tankeled. Försök att hitta sätt att illustrera det du vill ha sagt grafiskt, med kartor eller diagram (som är mycket lätta att göra i kalkylprogram och sedan bara kopiera därifrån). Grafisk framställning av information är generellt ett alldeles underskattat sätt att förmedla kunskap bland humanister. Att till exempel jämföra siffror går mycket enklare om man kan visa dem grafiskt. I stället för att bara i text upprepa det du vill ha sagt i presentationen, kan du istället ge det hela betydande mervärde och förbättra kommunikationen genom att använda andra än rent språkliga medel för att för fram det du vill ha sagt. Var kreativ!

Om man inte har möjlighet att göra en bra presentation kan det med tanke på själva uppträdandet vara bättre att tala helt utan. Då missar man i och för sig en chans att publicera sig, men det kan vara ett klokt val ibland.

Prosaica

2011-05-08T00:25:00.000-07:00

Vi ska måla och fixa lite på Brages Pressarkiv efter stambytet. Ett praktiskt problem är att vi har brist på gamla tidningar. Trots 800 hyllmeter tidningsklipp, alltså. Insåg det när vi välte en mjölkburk under kaffepausen och jag var tvungen att blockera min första impuls att slänga närmaste tidning över den utspillda mjölken.

Philip Teirs kolumn om tidningsdöden i dagens Hbl fick mig att fundera vidare på detta. Fast Teir skriver ju egentligen om journalismens kris. Jag är inte lika orolig som han.

På riktigt, tänk er ett liv utan papperstidning! Det är mycket närmare än tidningsdöden eller journalistikens försvinnande. Den senare har nog delvis förresten försatt sig i viss kris riktigt på egen hand, tänker jag ibland. För ofta har man glömt sitt kritiska uppdrag. Men till saken:

Vad ska man tända bastun med? Vad ska man skydda golven med? Vad ska man klippa i för att skriva hotbrev?

Det är bokhistorikern i mig som ställer dessa frågor. Det är nämligen inte helt irrelevant hur den andliga kulturens materiella uttryck ter sig. Dessa påverkar både innehåll och samhälle, ekonomi och praktiker.

Ren film

2011-05-03T09:35:00.000-07:00

Vi har en rätt rolig filmklubb med några vänner. Vi samlas ungefär en gång i månaden och alla får turvis välja film. Till konceptet hör att filmvalet alltid är en överraskning för de andra. Det är faktiskt roligt. Vi har ännu aldrig sett en dålig film, trots att folk ibland också kommit med filmer de inte sett, utan bara alltid tänkt att de vill se. Det är givande att se filmerna tillsammans och diskutera dem under **pausen/fylla på tallriken och vinglaset-pausen och efteråt. I och med att vi hållit på ett antal år börjar vi också ha en gemensam referensram.

Senast fick vi en riktig fullträff. Janne hade hämtat en film som ingen av oss andra hade sett, men som var en sällsam upplevelse. Det var Dziga Vertovs Mannen med filmkameran från 1929. En klassiker, tydligen, filmad i Odessa några år efter Eisensteins Potemkin. Eisenstein lär inte ha gillat Vertovs film. Montaget var inte i hans smak. Och montage finns det sannerligen i filmen.

Vertovs målsättning var att göra ren film, att undersöka filmen som en självständig konstart. Sin tids dogma. Alla element av litteratur och teater skulle bort. I början av stumfilmen uppges att det är en film som är:

ETT EXPERIMENT I ÖVERFÖRING AV LEVANDE BILDER
av visuella fenomen
UTAN TEXTPLANSCHER
(en film utan textplanscher)
UTAN HJÄLP AV MANUSKRIPT
(en film utan manuskript)
UTAN HJÄLP AV TEATER
(en film utan skådespelare, kulisser, etc.)

Resultatet är en fantastisk ström av visuella associationer, en dokumentär av livet i en Sovjetstad före trettiotalets dramatiska utveckling, en film som handlar att göra om en film, vilket ger det hela flera intressanta betydelsenivåer. Tankarna går från Chaplins Moderna tider till Riefenstahl och Freud och allt däremellan.

Vertov var på grund av sin progressivitet i motvind. Han har av eftervärlden tolkats som regimtrogen kommunist. Ändå ingår i filmen en enligt mig mycket mångtydig kort sekvens, som delvis bär på ett tydligt politiskt budskap till tyskarna att ansluta sig till kommunisterna, men också en intressant bild av Lenin. Jag tror jag behöver se den på nytt, helt enkelt.

Om (postpost)modern informationsförsörjning

2011-04-29T08:45:00.000-07:00

Vi behöver bättre system för att kunna filtrera information bättre. Men vilka är dessa filter? Hur kan vi sålla bland all information, ta fram det mest relevanta, kvalitetsinformationen?

Det har både sagts att webben är död, och att ryktena om dess död är starkt överdrivna. Med dessa repliker har man egentligen avsett att den första generationens webbanvändning tappat i betydelse till förmån för olika mer anpassade interaktiva tjänster på webben. Det moderna sättet att orientera sig på webben påminner nog varken det ursprungliga webbsurfandet eller elementär informationssökning genom googlande, även om bägge sätten förstås finns kvar. Också det allra mest ursprungliga sättet att använda webben, nämligen den traditionella e-posten, har förlorat en del av sin betydelse, då allt större del av kommunikationen sker via andra tjänster.

I dag handlar det främst om att man skapar sig kanaler eller sammanhang på webben där relevant information rör sig. Ofta betyder det i praktiken miljöer där man kommunicerar med relevanta människor och följer för en viktiga traditionella medier. Det urvattnade mantrat om att man ska finnas där kunderna finns (läs: Facebook), är en tillplattad tolkning av samma sak.

Ur användarens perspektiv handlar det om att filtrera information genom att man använder sig av flöden och tjänster som bygger på olika slag av flöden. Det betyder i första hand att man identifierar relevanta informationskällor. I andra hand (hoppas man) att dessa källor ger möjligheter för omvärlden att sortera och sålla bland den information som publiceras och puffas genom flödena. Det innebär olika typer av taggning eller kanaler och tjänster som användaren kan använda för att automatiskt organisera informationen.

Enkla tjänster är förstås bloggar, medier, Facebook och Twitter. Andra är flödestjänster som hämtar data från dessa och i bästa fall sorterar den, såsom Readers eller Flipboard.

För att kunna sålla är metadata viktigt. Den kan bestå av taggar eller kategorier som helst är maskinläsbara, så att datorn kan göra en del av sållandet automatiskt. Metadata kan också beröra tidpunkt eller geografisk information. Det finns också viktiga mänskliga såll, såsom så kallade blänkare som delar med sig av relevant information via sina bloggar genom att sprida länkurval. Traditionella medier har så klart sina uppgifter också på webben.

Slutkaneten i detta inlägg måste ändå bli att vi behöver en dramatisk satsning på informationskompetens och digital delaktighet i Finland. Våra beslutsfattare verkar ofta vara fullständigt blinda för den resurs som biblioteken utgör i sammanhanget. Samarbetet mellan skolor och bibliotek borde mångfaldigas. Alla hinder borde tas bort för samarbete mellan skolbibliotek och andra bibliotek. Lärarna borde erbjudas massiv fortbildning i positiv anda om webb och datoranvändning. Specialbiblioteken och informationstjänsterna borde få ett starkt stöd för att kunna stärka sina ställningar inom sina organisationer, som integrerade delar av de olika verksamheterna.

Informationsförvaltningen måste uppvärderas drastiskt om vi ska ha ett fungerande informationssamhälle i framtiden. Det gäller inte teknik, det gäller innehåll! Men innehållet finns överallt där det finns information, den kan inte centraliseras eller köpas utifrån. Det är viktigt för alla och all verksamhet. Hela tiden.

Slutklippt?

2011-04-26T22:44:00.000-07:00

I går kom ett pressmeddelande på e-posten från Sibeliusmuseum. Det var ett väntat meddelande, för jag hade redan för några veckor sedan kontakt med dem. I meddelandet stod att Sibeliusmuseums pressarkiv med musikhistoriskt material drar ner på sin verksamhet på grund av personalnedskärningar.

Klippsamlingarnas tid börjar vara förbi. Yles omfattande pressklippsverksamhet har lagts ner. I dag hittar man informationen på nätet. Tror man.

Det är i och för sig helt riktigt och vettigt att man inte längre behöver klippa material ur dagspressen på många olika håll. Den offentliga diskussionen förs dessutom i dag inte längre endast i tidningspressen, så klippsamlingar blir inte på något sätt heltäckande längre. Hur till exempel företag numera bevakar media är för mig osäkert, och ännu oklarare är om man lyckas dokumentera material exempelvis från webben utan att bryta mot upphovsrättslagar.

Jag har nu jobbat i snart två månader på Brages Pressarkiv, varför jag naturligt nog funderat mycket över dessa frågor. Vi alla här är medvetna om den förändrade offentligheten och de starka drivkrafter som påverkar mediernas värld, vårt samhälle och vår kultur på dramatiska sätt.

Samtidigt ser vi att vi har en unik kompetens vad gäller informationsförvaltning. Jag hittade nyligen ett underbart citat av Clay Shirky: "It's not information overload. It's filter failure." För att klara sig bland medier måste man kunna orientera sig och filtrera. Det blir allt viktigare hur informationen är strukturerad och organiserad. Folk börjar vakna till vikten av metadata och systematiskt omhändertagande och sorterande av information, kuratering. Det mervärde man kan ge information genom att sålla och berika den blir allt viktigare.

Så fast man kanske slutar klippa, fyller mediearkiven en allt viktigare funktion i vårt samhälle. Att hjälpa folk att hitta revelant information är avgörande, både vad gäller forskare, beslutsfattare och allmänhet. För även om Google är bra, kan man missa mycket viktig information, om den inte är väl förvaltad.

Att förtjäna på innehållsproduktion

2011-04-20T00:47:00.000-07:00

Publikationssektorn söker fortfarande nya lösningar i den nya situation som uppstått. I princip råder inom mediebranschen en ägg-hönaproblematik gällande annonspengarna som ohjälpligt kommer att i framtiden behöva tas in också via webben. Vissa tecken finns redan på att annonsörerna faktiskt börjar flytta pengar till webben, men mediehusen har här hård konkurrens, varför de snabbt borde klara av att göra om sina koncept, i synnerhet i USA. I Finland är marknadsskiftet troligen betydligt trögare, vilket gör att medierna här i viss mån har råd att avvakta ännu ett tag.

Samtidigt borde man inte vila på sina lagrar, utan tiden borde effektivt användas så att man framöver faktiskt kan utnyttja sina resurser maximalt. I USA märks fortfarande kraftigt sjunkande upplagor, även om resultatkraschen bromsats upp, mest tack vare diversifiering av verksamheterna. Annonsintäkterna kommer troligen ändå aldrig att komma upp till papperstidningarnas nivå, varför man igen vänt sig mot betallösningar för digitala material. Det finns möjligen nu en viss mognad för saken redan. Också Google har ju numera utvecklat ett system för betalning, Google Checkout. Tidningarna borde kanske börja se sig själva mer som leverantörer och förmedlare av kvalitetsinformation på ett mer fördomsfritt och innovativt sätt än tidigare.

Försäljningen av e-böcker har i den anglosaxiska världen redan etablerat sig (f n ca 7% i USA), och läsplattor finns ny att få också i Finland. En hel del problem har uppstått kring lånande av e-böcker, vilket lett till debatt och handling både bland privatpersoner, företag (lånetjänster) och inom bibliotekssektorn. Amazon och en del bokförlag har tagit strid om saken. Generellt känns prisbilden fel i Europa. Folk förväntar sig visst att e-böcker ska vara billigare än traditionella böcker, eftersom man inser att kostnader för material, transport och lagring fallit bort. De facto är de ofta nu något dyrare, vilket påverkar försäljningen mycket negativt.

E-paranoia

2011-04-14T22:59:00.001-07:00

Petteri Järvinen uppmärksammade mig på ett beslut som nyligen fattas av justitieombudsmannen och som stöder ett tidigare beslut från dataombudsmannen, som i sin tur tydligen går tillbaka till JO. Det senaste beslutet visar än en gång hur absurt man förhåller sig till digital information i vårt så kallade informationssamhälle. Man kan ju inte bli annat än fruktansvärt knäckt. Är det faktiskt så här vi ska ha det i Finland 2011? Efter två regeringar med explicita program för utveckling av informationssamhället? Men en digital agenda under utveckling? Efter alla satsningar på it-kompetens och allt prat om e-förvaltning?

Besluten rör användningen av e-post inom hälsovården. Det är nämligen helt förbjudet att hålla kontakt med en patient med e-post i vårt land, trots att patienten har gett sin uttryckliga tillåtelse eller begärt att få till exempel en tidbeställning bekräftad på detta sätt. Det har bedömts att man inte kan garantera integriteten. Kom igen!? På vilket sätt bekräftar man personuppgifterna på den som svarar på riktigt när man ringer från labbet med resultat? Hur kan man försäkra sig om att papperskuvert inte öppnas av någon annan? Om till och med ett vårdförhållande i sig anses så känsligt, varför står det så på kuverten att de kommer från sjukvårdsdistriktet? Mycket större sannolikhet är det att mina grannar eller familjemedlemmar får syn på saken då!

Det handlar om mycket irrationella och ibland rent paranoida föreställningar om den digitala informationen som mindre kontrollerbar och mycket farligare än information som finns på papper. Dylika Wikileakstrauman borde ändå inte få förhindra att hälsovården ger bra service. Jag tror att folk till exempel mycket uppskattar sms från flygbolagen, trots att de kanske också innehåller känslig information.

Medietanken och upphovsrätt

2011-04-14T08:10:00.000-07:00

I det första på ett längre tag medvetet skapade "svenska rummet" i Helsingfors, det så kallade G18, ordnas på torsdag och fredag denna vecka en festival under rubriken Medietanken. En av drivkrafterna är Ingrid Svanfeldt, som arbetar med projektet Video i klassen, som går ut på digital storytelling i skolor. Projektet är viktigt. Dagens och morgondagens människor behöver inte bara kunna skriva och läsa text, utan borde kunna hantera en mycket större kommunikationspalett.

Torsdagseftermiddagen användes på bland annat upphovsrättsfrågor, medan kvällen och fredagen ägnas åt film. Viveca Still, upphovsrättsråd från Undervisnings- och kulturministeriet, talade ingående om frågeställningar som lärare stöter på i sitt arbete. Bland annat begränsas finska lärares arbete av tolkningen av klassrummet som ett offentligt rum. Å ena sidan visar sig lagen vara mycket vag och svårtolkad på många ställen. Vid tvister måste man i slutändan ofta antingen ty sig till specifika avtal som gärna ingåtts skriftligt i god tid eller beslut (fi) som bedöms från fall till fall.

I princip ligger ju ansvaret på den som använder material, samtidigt som det finns vissa gränser för vad som kan anses rimligt gällande hur noga man till exempel kan förväntas ta reda på om enskilda material som finns fritt på webben. Sunt förnuft måste ändå användas i varje vända. Lärare har ju ofta tillgång till trygga material och kan också långt använda sig av citaträtt. Det är trots allt förstås bra om lärare tar det säkra för det osäkra och föregår med gott exempel. I Finland är domar och ersättningskrav skäliga för enskilda personer som slutkonsumenter, till skillnad från hur man i USA använder ersättningar i avskräckande syfte.

Det var också roligt att se att upphovsrätten fick ett starkt stöd i den paneldebatt som ordnades. En av de starkaste förespråkarna för copyrightersättningar var i själva verket den yngsta debattören, en gymnasist. Piratpartistens största problem verkade vara diskrepansen mellan "folks allmänna rättskänsla" och lagen. Han har visserligen en poäng, men det gynnar nog inte saken att blanda in amerikanska rättsfall. Dessutom verkade panelisterna eniga om att det sakta håller på att etablera sig strukturer för både fria material och sådant man tar betalt för. Den största orimligheten i det nuvarande systemet är utan tvivel de absurt långa skyddstiderna.

Min personliga åsikt är att stora problem finns i att man inte beaktat kopieringens och användningens syften tillräckligt i lagen. Det finns inte heller ännu, enligt vad jag känner till, ett etablerat förfarande vid copyrightbrott som gjorts oavsiktligt eller i allmänhetens intresse. Detta drabbar forskning och kulturarvsorganisationer ganska illa, och därigenom hela samhället.

Själv är jag tveksam till automatiska heltäckande licenser för exempelvis övergivna verk. I stället kunde man lagstifta om en rimlig ersättningsnivå i fall en upphovsrättsinnehavare infinner sig och vill ha ersättning för material som publicerats på webben utan kommersiella intressen. Om regler fanns, kunde minnesorganisationerna faktiskt ta på riktigt ekonomiskt kalkylerade risker. Nu förhindrar osäkerheten mycket material från att publiceras, också sådant som tillhör kulturell allmänning eller vars upphovsrättsinnehavare skulle vara villiga att avstå från rättigheterna om de tillfrågades. Förhoppningsvis är kutymen i Europa på väg ditåt.

En motivering för allmän licensiering vore om inkomsterna gick till en stiftelse som faktiskt skulle understöda konstnärer och andra upphovsmän genom stipendier och understöd. Då kunde man kanske frikoppla den rena politiken från konsten, på ett liknande sätt som man frikopplat public media från riksdagen i Finland. I slutändan betalas ju ändå en stor del av upphovsrättskostnaderna av statliga organisationer, alltså med skattemedel. Men hur som helst är det någon som sitter och bestämmer vilken konst är värd att stöda. Det problemet är svårare att komma ifrån.

Om digitalbaserade material och långsiktigt bevarande

2011-04-12T08:13:00.000-07:00

I dag ordnades ett diskussion för representanter för tjänstemän, fotografer, arkiv och media på Undervisnings- och kulturministeriet. Ämnet var det bildarkiv för journalistiska fotografier som planeras i samband med Museiverket. Många viktiga frågor kom fram under inläggen. Fotograferna såg stora fördelar med ett professionellt arkiv för deras material. I första hand gäller det material som fotografer eller deras dödsbon själva donerar till arkiven, så det gäller kanske inte ännu digitala material.

Viktiga frågor är förstås de om upphovsrätt och tillgängliggörande. En planerad arkivering skulle erbjuda möjligheter till bättre kontroll av upphovsrätter och betalning av ersättningar. Detta förutsätter ändå att de finns ordentliga system för att hantera dessa. I förlängningen krävs standardiserad metadata för ändamålet. Överhuvudtaget är tillräcklig metadata en kritisk punkt då det gäller stora digitala material av den typen som dagens fotografer producerar. Samtidigt verkar inte fotograferna få tillräcklig utbildning i hur de ska hålla ordning på sina bilder.

Det är ett problem som är gemensamt för det mesta av de massor av digitalbaserade material som i dag uppstår. Arkiven kommer inom de kommande decennierna att konfronteras med stora donationer av osorterade ogallrade digitala material, som kanske dessutom kräver digital arkeologi, som har bristande metadata. Under den kollegiala evaluering som i höstas gjordes gällande digitala material bland den privata centralarkiven framkom problemet tydligt. Man fasar för kommande inramlande dokumenthanteringssystem etc. som införskaffats av organisationer och institutioner utan att konsulterna professionella arkiv.

Faktum är att långsiktigt digitalt bevarande angår oss alla, eftersom man måste beakta dess behov redan då materialen uppstår. Jag har tidigare skrivit ner några tumregler här. Gällande bilder måste man förstås ännu understryka vikten av beskrivande metadata: Vem? var? vad? måste finnas dokumenterat för att bilderna ska ha något värde som helst för eftervärlden utöver de rent estetiska aspekterna.

X, Y och Z

2011-04-11T07:39:00.000-07:00

När jag var liten och gick på födelsedagskalas hos mina kompisar bjöds vi ofta på tårta. Alla åt väluppfostrat upp det som bjöds, eller lämnade på tallriken det som inte smakade – lämpligt besvärade, möjligen med en mumlad liten ursäkt, då man steg upp från bordet. Jag kanske var ovanligt förskrämd, men det skulle aldrig ha kommit på fråga att be om att bli serverad något som inte stod framdukat.

Överraskningen var alltså ganska stor då mina egna barns kamrater ogenerat kunde kommentera festbordet och genast högljutt meddela att de inte gillar tårta. Nästan ingen gillar tydligen (längre?) tårta, lärde jag mig ganska snabbt. "Har ni inte glass? Varför har ni ingen lemonad?"

Dagens ungar väntar sig att bli bemötta med respekt. De anser sig ha rätt att säga vad de tycker om och vad de inte gillar. De är människor man inte kan leda med management by perkele. De sticker hellre än att göra något de inte ser poängen med. De har ett absolut krav på alla sysselsättningar att de ska vara meningsfulla. Dessa generationer är redan ute i arbetslivet.

Härom dagen tittade jag på ett gäng unga beväringar som väntade på tåget i solskenet. Jag funderade på hur man i armén hanterar dessa generationer. Antagligen inte särskilt bra, eftersom det är så många som avbryter sin militärtjänstgöring.

Men ligger felet i systemet eller i människorna?

Människor och system

2011-04-08T22:33:00.000-07:00

I vårt samhälle tenderar vi tänka att ju högre grad av organisation, system och kontrollerade processer vi har, desto modernare, effektivare och bättre är verksamheten. Att processer, personer och information som inte är väl inordnade i dessa system per definition är ineffektiva eller problematiska, är ett antagande, som sitter djupt i många organisationer där man planerar förändringar och utveckling. Vilket ju är det bestående tillståndet på allt flera håll. Ve den organisation som inte har minst fem utvecklings- eller omorganiseringsprojekt eller kanske till och med strategiprojekt på gång.

I detta tankesätt finns dessutom inbakad en idé om att man bör vara kund/brukarorienterad, vilket i värsta fall tolkas så att man listar tjänster som man tänker sig att folk behöver och sedan planerar informationssystem och organisation enligt det. Detta tillvägagångssätt fokuserar i själva verket helt på den egna organisationen, processen och systemen. Dessutom är det extremt lätt hänt att man i hasten glömmer bort att i stället fundera över vilka kompetenser som egentligen finns och vad folk vill arbeta med (dvs är duktiga på och motiverade att syssla med).

Det var därför mycket befriande och roligt att i går få höra Charles Leadbeater tala i Helsingfors vid Forum Viriums femårsseminarium. Man förstår väl hans framgångar som en av de mest inflytelserika personerna i Storbritannien och en återkommande rådgivare för stora företag och organisationer. Hans förmåga att klart lyfta fram det väsentliga och se förbi och över invanda tankemönster och allmänt accepterade s k sanningar är uppfriskande och inspirerande.

Leadbeater berörde också sitt pågående arbete, sin nästa bok. Det var då han kom in på detta med systemintensiva och svagt systematiserade miljöer. Han kompletterade denna vertikala axel med en horisontell axel med grad av empati, alltså hur mycket man faktiskt beaktar det faktum att människor i gemen är extremt ointresserade av system. Systemen ska vara osynliga, det är relationerna och människorna som är det viktiga.

Det är ganska givet att de mest kreativa sakerna händer på området med låg nivå av systemintensitet och en hög grad av empati. Medan de miljöer där man har mycket fokus på system och inget intresse för människor och relationer blir stendöda, förr eller senare.

Helt konkret betyder detta ett man måste tolerera en hög grad av öppenhet och osäkerhet om man ska skapa miljöer som fungerar bra och som engagerar. Metoderna måste vara iterativa och arbetet ske i närvaro av dialog med användarna. Leadbeater återkom alltså till sitt gamla credo: arbeta inte för folk, arbeta med dem.

Länkad data

2011-04-06T06:55:00.000-07:00

I går deltog vi från Brages Pressarkiv i ett seminarium om öppen data på Aalto-universitetet. Arrangör var Eero Hyvönens SeCo-grupp som stått för det mesta av utvecklingen av semantiska system och ontologier i vårt land. Seminariets huvudtalare var Jeffrey Jaffe, vd för W3C.

Jaffe förutspådde att utvecklingen av mediavärlden, kulturen, ekonomin och vårt samhälle kommer att fortsätta med lika dramatiska förändringar som under de senaste två decennierna. Webben är inte färdig än. Enligt honom är omvälvningarna ingalunda slut ännu. Han talade om webben som en öppen plattform, html5 som det gemensamma formatet för att integrera medier, om konvergens mellan olika medier (och i slutändan inställer sig frågan om det knappast är självändamål med flera helt separata medier?) och om betydelsen av mobilteknologi och spelindustrin som drivkraft i den tekniska utvecklingen.

Det intressantaste för oss "innehållsproducenter" (eller strängt taget metadataproducenter) var ändå frågan om länkad data, samt frågan om proveniens. Proveniensen blir allt viktigare då information allt enklare kan presenteras skilt från sin ursprungliga kontext. Hur kan man då bedöma eller hjälpa användaren att bedöma trovärdigheten och tolka materialet korrekt? Användare tenderar dessutom att fästa mycket uppmärksamhet vid annat än traditionellt källkritiska saker, då de bedömer trovärdigheten av information på webben. Frågan om metadatas proveniens har därför också ältats inom Dublin Core-samarbetet. Nu lyfts frågan upp även inom W3C.

Jaffe berättade att över tre procent av materialet på webben är försett med RDF-metadata som möjliggör användning av semantiska länkningar. Siffran är häpnadsväckande stor, och jag skulle gärna veta lite mer om hur man kommit till den.

Klart är i alla fall att webb 3.0 är på kommande. Så glöm portalerna. Länka data i stället.

Det man kanske inte vill tänka på ...

2011-04-03T01:35:00.000-07:00

Vi är alla beroende av informationsteknologi vare sig vi vill det eller inte. Nyligen bytte man till exempel söksystem vid Lunds Universitet, med katastrofala följder. I det fallet gjorde ett systembyte att forskare blev medvetna om kvalitetsskillnaderna mellan olika tekniska lösningar. Under andra omständigheter kunde de dåliga sökresultaten ha förblivit obemärkta, eller föremål för endast diffusa och spridda klagomål, då enstaka kunder inte hittat material de vetat om att borde finnas. I själva verket presterar väldigt många söksystem svaga resultat. I och med att informationsmängderna ökar dramatiskt blir relevans och precision dessutom allt viktigare.

I Lund handlade det endast om referensinformation, om att man kanske helt missar annan forskning eller källor på grund av tekniska lösningar som någon annan gjort och som man som användare inte har någon insyn i, vilka val och prioriteringar som gjorts. Men för forskare inom humaniora, som också arbetar med hela textkorpusar och stora fulltextmaterial, såsom Det historiska tidningsbiblioteket, blir det allt viktigare att informationen är strukturerad på något sätt. Hurdant det sättet är och hur bra det motsvarar vår egen uppfattning om världen blir allt svårare att se.

Utan att bli tillfrågade är vi ju dessutom som personer representerade i en massa olika informationssystem, inte minst hos myndigheter men också sannolikt ett stort antal företag. Hur vi där blivit kategoriserade och tolkade och hur vi behandlas är i praktiken utom vår kontroll. Man har försökt skydda människor främst på två sätt: för det första har man rätt att få veta allt som står om en i ett register. Det är helt ok och adekvat.

Den andra metoden är däremot mer tvivelaktig: man har strävat till distribuerade separata system då det gäller personregister, som endast i undantagsfall får samköras. Det leder till att ingen kan ha en överblick på all information som finns om en enskild person till exempel inom hälsovårdens system. Frågan är verkligen vem detta gynnar. Om någon, annan än systemleverantörerna. Man kanske kan se fram emot en sammandrabbning här mellan dataombudsmannen och Finansministeriets nystärkta enhet för informationsförvaltning. Själv har jag svårt att se att rationalitet i systemen skulle försämra säkerheten för någon. Tvärtom skulle det göra det enklare för den enskilda individen att förstå hur saker hänger ihop och till exempel på vad olika myndigheters beslut baserar sig på. Men rädslan för ett Storebror-system sitter djupt. Samtidigt som företag som Google eller Facebook samlar vansinniga mängder av information om enskilda personer.

Ännu om forskare och digitalisering

2011-03-31T23:35:00.000-07:00

I går kväll ordnades på Glaspalatset i Helsingfors ett intressant litet seminarium under rubriken Kolmas Digitorstai. Seminaret som behandlade webbmaterial ur användarperspektiv arrangerades av en bibliotekarienätverk. På seminariet presenterade Outi Hupaniittu projektet Forskarnas röst och digitalt material - Tutkijoiden ääni ja sähköiset aineistot och en del preliminära resultat och intryck av den första enkäten som riktade sig till kulturarvsorganisationerna.

Det visade sig att endast en minimal bråkdel (inte ens en handfull) av organisationerna gjorde planering eller beslut om digitalisering (val av material eller metoder eller metadata och sökfunktioner) tillsammans med forskarna. Däremot uppgav en majoritet att de beaktar "användningen" – inte alltså efterfrågan – som det viktigaste kriteriet vid val av material för digitalisering. Det betyder att personalen i allmänhet beslutar om vilka material som skall digitaliseras utgående dels från vad som används mycket för att skydda materialet och förenkla användningen, och kanske dels att man också försöker lyfta fram material som man tänker sig att kunde användas mer.

Hupaniittu sade att hon upplever att det största problemet kanske ändå är forskarna, som är ointresserade av problemställningen. Hon upplever att det på till exempel arkiven finns en genuin vilja och ett uppriktigt intresse att gå forskarna till mötes.

Det är trevligt om det är så. Samtidigt måste jag säga att jag själv känner till flera forskare och forskningsprojekt där man fått kalla handen från kulturarvsorganisationer. Till och med fall då forskare erbjudit material till arkiv som man inte tagit emot det, trots att det kunnat utnyttjas till att berika innehåll och utveckla tjänster.

Antingen vet forskare helt enkelt inte till vem man skall vända sig för att förhandla, eller så får man svaret att man måste komma med egen finansiering för digitaliseringen. Det är anmärkningsvärt att de bäst integrerade samarbetena som jag personligen känner till sorterar under publikationsverksamheter hos SLS och SKS (fi). De stora kulturarvsinstitutionerna satsar sina egna resurser på massdigitalisering, där forskarna inte på ett enkelt sätt kan påverka valet av material eller utvecklingen av funktionalitet. Det finns främst strukturella problem just vad gäller resursallokering.

Det handlar inte, som Hupaniittu så riktigt påpekar, om att det inte skulle finnas god vilja på vardera hållet. Men det finns ingenstans i dag stöd för forskare med goda idéer som vill skapa rika digitala resurser som också direkt skulle bidra till forskningen. Delvis beror det sannolikt på att digitaliseringsprocesserna är rigida och anpassade för massdigitalisering och metadatastrukturer som inte tjänar forskarnas syften. Om man vill gå forskarna till mötes måste man vara färdig att lägga om också arbetsprocesser och utveckla en hel del teknik på deras villkor. Drömsituationen skulle vara att det fanns budgetmedel vikt uttryckligen sådan verksamhet, som skulle betalas till arkiv, bibliotek och muséer öronmärkta för att användas bara för forskarnas behov och inte för massdigitalisering. För det är ändå inom dessa organisationer den bästa expertisen finns. Forskarnas handfallenhet beror inte sällan på att de helt enkelt inte vet hur de ska gå till väga.

Portfolio

2011-03-30T23:15:00.000-07:00

I höstas lämnade jag in en ansökan om docentur till Helsingfors Universitet. Som det brukar för min del, har det strulat till sig. Denna gång var det inte (ännu) min lite okonventionella stil att skriva, som var problemet, utan att den ena granskaren hoppade av efter att ha fått veta vilket arvodet för den krävande uppgiften är (drygt 140 euro!). Jag kan inte annat än förstå hans protest. Det förklarar också varför en del utlåtanden jag sett haft så dålig kvalitet. Det är sannerligen en skamfläck för vårt Universitet. Hur kan man förvänta sig att forskningen skall hålla toppnivå, om granskningen värderas så lågt?

Till ansökan skulle man skriva en portfolio, dvs en löpande text där man presenterar de delar av ens cv man anser mest relevanta. Det fick mig att sammanfatta min vetenskapliga verksamhet, som trots att den kan verka splittrad har haft en gemensam nämnare, som jag nu fick en orsak att förklara.

Som en röd tråd genom alla mina projekt löper kultursemiotikens teori och begrepp, även om det för mig har varit mycket viktigt att skriva alla mina artiklar och böcker ett sådant sätt att de öppnar sig via enskilda människors liv och värderingar. Det har ibland varit mycket utmanande, eftersom den semiotiska teorin i sig själv är mycket abstrakt. Som period har jag hittills i huvudsak fokuserat på 1700-talet, som erbjuder mycket material till studier i hur betydelser uppstår och förändras. I min doktorsavhandling (Behagets betydelser. Döttrarnas edukation i det sena 1700-talets adelskultur. Tryckt version Gidlunds, 2005) har jag mest explicit gått in på den teoretiska grunden inom detta sätt att analysera kulturen. Metoden baserar sig främst på Juri Lotmans tänkande.

Eftersom jag började min forskning med just adelskulturen på 1990-talet visade det sig med all tydlighet att den på den tiden mycket populära sociologiska teorierna (Bourdieu och Habermas framför allt) inte alls är särskilt universella, utan mycket bundna till den borgerliga kulturen. Den sociala reproduktionen och de kulturella strukturer och mekanismer som fanns på 1700-talet följer en helt annorlunda logik och det var den jag först gav mig in på att försöka förstå och beskriva, och också lyckades med hjälp av att analysera kulturens grundstrukturer, dvs hur betydelser uppstår. I motsats vad som ofta påstås visade sig dessutom den semiotiska metoden erbjuda goda redskap att beskriva uttryckligen kulturell förändring.

Som ett naturligt led i denna kulturcentrerade forskning intresserade jag mig för litteraturen som ett element i kulturen. Den behöver dessutom ett medium, som under 1700-talet var antingen handskrivet eller tryckt. Jag har studerat brevskrivandet som edukativ metod, men också användningen av tryckt litteratur. Ur semiotisk synvinkel är det av mycket stor vikt att också beakta hur själva mediet påverkar budskapet, varför bokhistoria också blivit ett för mig intressant forskningsområde. Denna forskning har fört mig långt utanför adeln, genom undersökningar i bokkultur i synnerhet i Helsingfors under 1700-talet (se t ex ”Kirjanomistus kulttuurihistoriallisen tutkimuksen kohteena. Helsinkiläiset ja heidän kirjansa 1700-luvulla.” Kirjakulttuuri kaupungissa 1700-luvulla. SKS, 2009, som bäst under översättning till engelska) Genom studier i informationsförvaltning skaffade jag mig kompetens att arbeta bland annat med gamla böcker och att konstruera databaser, och under arbetet med databasen Henrik, som jag planerade i början av 2000-talet, fick jag ett gott nätverk till inhemska bokhistoriker, som 2010 utmynnade i medlemskap i organisationskommittén för den 18 världskonferensen för den internationella bokhistoriska organisationen SHARP i Helsingfors med temat Book History from Below.

Mediets betydelse för kulturen är ett område som dessutom är mycket aktuellt och som jag också intresserat mig för under de senare åren, närmare bestämt hur den digitala kulturen påverkar historieforskningen (fi). Ämnet är mycket viktigt och jag uppskattar särskilt Luke Tredinnicks och Clay Shirkys verk om ämnet. Jag hoppas att i framtiden också kunna både forska i och undervisa om dessa saker. Den digitala världen påverkar både kulturen och forskningen på ett mycket genomgripande sätt eftersom många saker förändras då frågor kring auktoritet och integritet (i betydelsen trovärdighet) aktualiseras.

Ett annat spår min forskning fört mig in på har varit det stadshistoriska. Jag fokuserat bland annat på konstruktionen av det urbana rummets betydelser. Min andra (Fredrik Granatenhjelm. En man och hans minne, 2008) och tredje monografi (Affärer, allianser, anseende. Konsten att tillhöra eliten i Helsingfors ca 1740-1820, 2010) behandlar staden Helsingfors, eftersom jag efter adelsforskningen ville ta ett steg utanför den mycket egenartade och exklusiva adelskulturen. Jag har då behandlat hur sociala strukturer fungerade i staden, vilka strategier man under perioden 1740–1820 kunde använda för att tillförskansa sig social status i staden och hur frågor om heder och identitet påverkade människors liv. Till strategier för ökad status hörde nätverksbyggen, affärer och akademiska studier. Jag har också i dessa böcker utgått från historiska personer för att illustrera olika strategier och resonemang kring heder och tillhörighet. På det sättet har jag knutit an till dels en gammal kulturhistorisk tradition (t ex Gunnar Suolahti eller Kaarlo Wirilander), dels till den modernare annalesskolans kanske mer antropologiska historiesyn (jag uppskattar mycket Peter Burkes forskning).

Det framstod emellertid tydligt att man borde kunna utvidga källmaterialet och perspektivet för att kunna få syn på den stora fästningsbyggets (Sveaborg) påverkan i staden Helsingfors. Jag har varit mycket glad över att få vara med på ett hörn med att planera det av Panu Pulma ledda och av Finlands Akademi finansierade forskningsprojektet som fokuserar på dessa frågor. Vi arbetar för att också åstadkomma nya digitala resurser för forskningen i detta ämne. Arbetet inom Helsingfors stads historiekommitté har också varit en intressant uppgift som gällt just stadens historia under olika perioder.

För mig har det varit mycket viktigt att trots mitt intresse för kulturteori skriva historia på ett levande och medryckande sätt, som kan ge läsarna insikter om både det förgångna och om vår egen tid och kultur. Därför ville jag också ge ut min senaste bok på ett kommersiellt förlag. Det var för mig en viktig utmaning att kunna skriva seriös vetenskap och presentera forskningsresultat på ett sätt som är begripligt och tilltalande också för allmänheten.

Universitetsbiblioteket som blev Nationalbibliotek

2011-03-27T23:48:00.000-07:00

Det finns just nu, under de föregående och kommande fem åren, minst, en potentiell risk för förvirring bland forskande bibliotekskunder i Finland. Sedan vårt universitet grundades 1640 har det funnits biblioteksverksamhet i samband med undervisningen och forskningen. Sedan 1600-talet har man samlat pliktexemplar av allt som utgivits. Åbo brand 1827 förstörde tyvärr i praktiken hela samlingen, som inkluderade bland annat en hel del unika böcker som var krigsbyte från det trettioåriga kriget och senare inkomna verkliga rariteter som donerats av olika personer.

Efter branden flyttade både biblioteket och universitetet till den nya huvudstaden Helsingfors. Biblioteket verkade först i senatens lokaler tills Engels superba biblioteksbyggnad blev färdig på 1840-talet. Samlingarna påverkades förstås av de dramatiska händelserna. Samlingarna från svenska tiden är långt i från kompletta, medan verkliga skatter donerats från Ryssland.

Biblioteket gick länge under namnet Helsingfors Universitetsbibliotek (HUB), trots att det i praktiken var ett nationalbibliotek. Den rollen fick biblioteket formellt först 1997. Det innebar att man fick en tydlig uppgift att betjäna alla bibliotekssektorer.

På 2000-talet ville man sedan klargöra administrationen och 2006 döptes hela institutionen om till Nationalbiblioteket. I samma veva har Helsingfors Universitet grundat ett eget nytt bibliotek, Helsingfors Universitetsbibliotek, genom att sammanslå Studentbiblioteket (som ursprungligen ägdes av Studentkåren) med alla institutions- och kampusbibliotek. Nu byggs en fin ny byggnad i centrum av Helsingfors för ändamålet. Man kan följa med arbetet via planeraren Nicola Nykopps blogg (fi.)

Jag är övertygad om att det hela kommer att bli mycket fint och jag vet att studenterna mycket kommer att uppskatta de centraliserade samlingarna. Men som informatiker ställer jag mig lite frågande till hur universitetets personal skall klara sig utan sina närbibliotek. Troligen kommer det igen att uppstå allt fler inofficiella okatalogiserade – och därmed svårtillgängliga – samlingar på institutionerna. Christina Pikas menar att dylika omorganisationer inte ger inbesparingar, men vissa tjänster kan utvecklas bättre. Själv tror jag hårt på att hålla informatikerna så nära den specialiserade verksamheten som möjligt, för bästa möjliga kunskapsförvaltning.

Men nu måste man alltså verkligen lära sig att hålla reda på vad som är vilket bibliotek. Nationalbiblioteket hör dessutom fortfarande också till Helsingfors Universitet. Det är ett arrangemang som förordas i en färsk evaluering. Jag kan också understöda tanken, men det borde absolut finnas mycket mer forskningssamarbete mellan Nationalbiblioteket och Universtitetet. Bokhistoria är i dag ett extremt splittrat fält och Nationalbiblioteket borde absolut fungera mer målmedvetet som en sammanförande kraft. Man borde också vara färdig att satsa mycket mer resurser på forskning i de egna samlingarna och integrerat samarbete med forskare, digitaliseringsverksamhet och bibliotekarier. Som en del av Universitetet borde alla förutsättningar finnas att också betjäna forskare ännu mer flexibelt också vad gäller digitalisering och produktion av digitala tjänster.

I evalueringen påtalas också att man kraftigare borde koordinera och strukturera sitt arbete både internt och externt. Utvärderarna avser främst arbetet med bibliotekssektorerna och samarbetet med övriga kulturarvsorganisationer gällande till exempel långsiktigt digitalt bevarande. Jag är lite förvånad över att man inte diskuterar innebörden av att Nationalbiblioteket är ett forskningsbibliotek och föreslår mer åtgärder kring detta. Särskilt som de utländska värderarna (Gunnar Sahlin och Wim van Drimmelen) båda basar för bibliotek där man satsat på bokhistoria.

Det är otroligt synd (och mycket problematiskt) att digitalisering så ofta diskuteras som en industriell eller mekanisk process, helt frikopplad från forskningsprocesserna. Får nästan lust att säga: "Herregud, det är ju ändå 2011!" Varenda kotte borde förstå att man måste ta ställning också till hur den digitala informationen ska struktureras och att det är extremt krävande och för forskningen centrala frågor, varför forskarna borde vara med i arbetet. Hela vägen.

Jag skriver detta väl medveten om att det finns ett mycket fint projekt (länkar inte till NB:s sidor eftersom där bara står på finska om projektet). Men jag önskar att fler dylika digitaliseringsprojekt skulle tillkomma, utan finansieringsproblem.

Identitetiologi

2011-03-26T23:34:00.000-07:00

Åsiktscementering är ett vanligt fenomen som starkt präglar vår tid. De som läst informationsvetenskap eller till vardags brottas med upplysnings- eller informationsverksamhet av olika slag känner företeelsen bra. I nittionio fall av hundra lämnar ett för den tänkta mottagaren ointressant eller olämpligt budskap, hur välformulerat eller sanningsenligt det än är, inte det minsta spår i världsåskådningen eller självuppfattningen. Då världen är så full av budskap som den är i dag, är det väldigt lätt att gräva ner sig i sin egen åsikt och sålla bland alla meddelanden så att man tar till sig bara sådan information som stärker ens uppfattning om en själv och omvärlden. Att ändra uppfattning i en sak är ofta mycket svårt. Det kräver mycket psykologisk ansträngning och intellektuell energi. Lättare att gå på känsla.

Då det gäller politik handlar det om känslor, om vem man identifierar sig med, hurdan man vill vara. Fakta har beklämmande sällan något med saken att göra. Det är min teori. Politisk identitet och röstningsbeteende handlar numera sällan ens om intressebevakning eller egentliga sakfrågor. Åsiktsskillnaderna inom partierna är i allt fler frågor större än mellan dem. Tänk bara hur ofta ni hört någon säga: "ja, han/hon är nog en bra typ, men det är ju fel parti" och "det är ju ingen skillnad mellan partierna numera". De två påståendena är väl ändå i motsats till varandra? Man väljer parti enligt identifikation, det tror jag stämmer för väldigt många.

Vilka är då idealbilderna, gruppen man vill tillhöra? Så här ser jag det:

Samlingspartiet: vi är vinnarna, de vackra och rika. Även om jag inte är det just nu, kommer jag att bli sådan snart, eftersom jag är min egen lyckas smed. För att jag är smartare blir jag genom hårt arbete förmögen och välmående.

Sannfinländarna: vi är förlorarna, som drabbats av orättvisor och lurats av eliten. Inga av mina svårigheter är mitt eget fel utan allt beror på samhället/invandrarna/beslutsfattarna/minoriteterna/EU/storföretagen ... (fyll i lämplig syndabock).

Svenska folkpartiet: vi är de utsatta, som måste kämpa tillsammans. Jag är tolerant och liberal och jag tror på att ett språkparti är den enda lösningen att försvara min livsstil och tjänster på svenska. Framförallt är det tryggare att kämpa tillsammans, även om det strategiskt sett vore avsevärt mycket bättre att infiltrera sig i andra partier och påverka saker redan i mycket tidiga beredningsskeden i alla partier.

Kristdemokraterna: vi är de som står upp för den kristna moralen. Jag är upprörd av att samhället utvecklas enligt nya värderingar som hotar traditionella beprövade trygga traditioner som bygger på respekt för andra och auktoriteter. Jag känner mig hotad av värdenihilism och ett kallt samhälle där människan lämnas ensam. Vi måste ta hand om varandra och följa gemensamma regler på alla livsområden. Det skapar lugn och ordning.

De gröna: vi är de intelligenta idealisterna. Jag är rationell och har en stark moral. Pengar är ett verktyg inte en målsättning. Jag är ärlig och tänker långsiktigt och handlar etiskt. Jag kommer aldrig att bli accepterad av alla, eftersom jag är för radikal och okonventionell. Det passar mig bra att vara udda och provokativ.

Centerpartiet: vi är de enda riktiga finländarna med en lång historia i det traditionella finska samhället. Jag förstår vikten av att se hela landet som en helhet och kan beakta och respektera också regionernas och landsbygdens behov, för det är det sanna, äkta Finland. Jag kan förstå och tolerera både höger- och vänsterpolitiker, men det viktiga är att man förstår vikten av den gamla finska livsstilen och samhällsstrukturerna.

Socialdemokraterna: vi är det traditionella arbetarpartiet, som skapat och garanterar välfärdssamhället. Eftersom jag främst ser mig själv som arbetstagare också i framtiden, måste jag stöda arbetarrörelsen. I och med globaliseringen har tyvärr internationalismen erövrats av högern och kapitalisterna, så numera måste jag försvara Finland mot för mycket utländska kontakter och inflytande. Eftersom vi i princip uppnått alla våra målsättningar, är politiken i dag mest ett sätt att försäkra att storföretagen inte får för mycket att säga till om.

Vänsterförbundet: vi försvarar de utsatta. Jag hör till dem som anser att samhället är mycket orättvist. Alla människor måste vara lika värda och det måste återspeglas i de ekonomiska realiteterna.

Från upplysning till renässans

2011-03-19T02:52:00.000-07:00

Renässansen är populär. Den ger över hundra miljoner träffar på Google, jämfört med upplysningens futtiga 20 miljoner. Senaste höst utgavs en rapport av ett vises råd för digitalisering av kulturarvet i EU som bar namnet "The New Renaissance". Också i den finländska riksdagens framtidsplaner figurerar renässansens Florens som ett exempel på ett kreativt samhälle.

Upplysningens alltomfattande hyperrationella världsbild krackelerade under 1900-talet. Med ökande informationsmängder och allt fler synliga kulturer och subkulturer i den digitala världen har vi blivit tvungna att resignera. Det är omöjligt att veta allt, kategorisera allt, förklara allt. Upplysningen – och ganska intressant nog också romantiken – har fått träda tillbaka. De fungerar inte bra som tankestrukturer för att greppa den digitaliserade världen. I dag måste man finna sig i att inte ha koll på all information, det måste räcka med den relevanta informationen. Eller kanske den mest relevanta.

Vi genomlever en skarp brytning i kulturen och samhället. Jämförelsen med renässansen känns därför rätt. Vi ser hur gammal kultur återaktiveras och återanvänds i digital form. Den föds på nytt, tar nya former och föder nya insikter och nya tankar. Liksom de nya små bärbara böckerna spred gamla idéer under renässansen, sprider webben och de små bärbara datorerna i dag kultur och tankar på ett dramatiskt nytt sätt, med ny kraft. Det är denna kraft man inom EU hoppas skall driva fram också ekonomiskt välstånd i den allt hårdnande globala konkurrensen.

Mot den här bakgrunden är det helt logiskt att jag allt oftare stött på och också själv odlat resonemang där avgränsning och urval ses som fördelar, där man förr skyltat med att vara "heltäckande". En adekvat förändring av målsättningar, tänker jag. Men hur detta påverkar forskningen blir lite intressant att se. Framtidens forskare kanske blir allt mer good enough-forskare? Måste också forskarna få en allt större tolerans för osäkerhet? I stället för att entydigt bevisa sanningen, kanske vi allt mer kommer att fokusera på argumentationens kvalitet.

Vanligt valdravel

2011-03-17T23:23:00.000-07:00

Efter gårdagens stora finska "valdebatt" undrar jag verkligen över att man inte lärt sig: varför tycker producenterna av dessa program att de ska göra reality tv? Resultatet är otrivsam stämning, dålig ljudkvalitet, röriga bilder och dåliga kameravinklar och politiker som omedelbart på grund av konstellationen faller in i sina tradiga monologer. Snälla Yle: ge oss något vi inte kan se i verkligheten på de hundratals valtillställningar som annars också ordnas.

Ta bort publiken. Rada inte upp partiledarna som höns på en pinne, så att de inte kan tala till varandra. Försök skapa dialog i stället för att låta politikerna predika. Eftersom de flesta av dem inte själva kan det, borde diskussionsledarna hjälpa: be om kommentarer och understöd resonemang av de andra: "Ja, minister Katainen, vad anser ni om förslaget Timo Soini nyss gjorde ...?". Att deltagarna tillåts hacka på varandra är inte äkta dialog. Nu försöker man hålla en strikt tidtabell med kadaverdisciplin, det viktigaste verkar vara att mäta att alla får tillräckligt många sekunder att predika. Att publiken närvarar bidrar till fenomenet.

Om man inte vill återgå till sjuttiotalets studiodebatter, utan tänka moderna koncept, kunde man hellre tänka Min morgon och Strömsö. Försök skapa en mer intim och avslappnad stämning, där politikerna faktiskt kunde diskutera mer öppet och problemorienterat. Att till vilket pris som helst försöka pressa ja/nej-svar är slöseri av tid, tycker jag. Försök i stället avslöja värderingar, resonemang och argumentation bakom de olika ställningstagandena. Hur eller varför frågor är mycket mer givande. Att tvinga fram svartvita uttalanden bara gynnar populism.

Jag tror att man nog är verkligen proffsig på Yle, varför det är ganska häpnadsväckande att man gör så här dåliga politiska program. Just nu, när det vore särskilt viktigt att få lite kvalitet på diskussionen och inte låta en massa dumheter passera som sanningar.

Morgon i Helsingfors

2011-03-16T09:45:00.000-07:00

Morgonen i en stad har sin särskilda charm. Den nya dagen är full av förväntningar och åtaganden, människor som går genom staden till skolor, studier, arbete eller kanske för att handla eller träffa någon. I Helsingfors präglas morgonen av den fuktiga havsluften, vinden och framför allt den enorma ljusa himlen som spänner över staden.

Mina morgonpromenader genom Helsingfors centrum är för mig vandringar i stadens historia. Då jag traskar genom Kajsaniemiparken mot Kronohagen eller över Långa bron till Hagnäs, går tankarna till den svenska tidens Helsingfors. Redan då var Kajsaniemi grönt, till skillnad från den karga och bergiga Kronohagen. Området hette då Edbomska plantagen. I parken finns ännu i dag ett minne från den tiden, den hemlighetsfulla namnlösa Frimurarens grav. I den ligger Fredrik Granatenhjelm, välgöraren och artilleriofficeren, som bodde strax söder om den nuvarande parken. Trähuset han bott i var ett av stadens äldsta, då det revs i slutet av 1800-talet.

Ibland vandrar jag över Senatstorget. Det är ett av världens vackraste torg, tror jag. Här står Finlands favoritkejsare Alexander II, omgiven av Staten, Universitetet och Kyrkan. Det är den bildade borgerlighetens rum, tjänstemännens högtidliga borgar, maktens torg. Majestätiskt och monumentalt. Detta är den ursprungliga nationalismen, inspirerad av stora patriotiska tankar, som stolt och utan bävan anspelade på både det klassiska europeiska kulturarvet och på kejsardömets huvudstad S:t Petersburg. Här är morgonhimlen som störst och vackrast när solen stiger över Statsrådsborgen. Inga höga byggnader skymmer solstrålarna som först träffar Storkyrkans kupoler.

Numera går jag också ofta genom Esplanadparken, där jag passerar Runeberg. Med nationalskaldens självmedvetenhet poserar han mitt i parken. Jag brukar gå bakom honom och se hur han blickar mot Kapellet och Havis Amanda. Det här är en annan fosterländskhet. Här i kvarteren har författare och konstnärer huserat, med en annorlunda kulturell borgerlighet. Senare i tid, på sitt sätt mindre högtravande och mer avspänd, men samtidigt med ett stort patos. Stora känslor finns också på denna plats. Romantiska, med nya tankar om fosterlandet, dess folk och natur. Den nationella särarten blev intressantare här, trots att staden fortfarande var kosmopolitisk, liksom konsten. Längs Esplanaderna samsas i dag nyrenässans, nationalromantik, empire och modernism.

Men ljuset är så exceptionellt fint om morgnarna i min stad. Fastän det finns moln på himlen lyser havet upp dem när de rusar över himlen. Jag undrar vad vi lämnar efter oss, vår generation, i denna stad.

Kulturkompetens högt i kurs

2011-03-14T12:06:00.000-07:00

Riksdagens framtidsutskott har beställt en publikation av innovationsprofessorn Antti Hautamäki och forskaren Kaisa Oksanen från Jyväskylä. Texten finns tillsvidare på finska Tulevaisuuden kulttuuriosaajat – Näkökulmia moderniin elämään ja työhön. Den behandlar betydelsen av kulturkompetens i framtiden.

I utskottets förord lyfter man särskilt fram behovet av allmänbildning. Denna allmänbildning inkluderar inte endast fakta, utan också en förståelse för värderingar. Man föreslår därför att kunskaper i kultur och historia bör betonas i grundutbildningen. Bland de allra viktigaste värderingarna och kompetenserna finns öppenhet och en förmåga till kommunikation. Likaså krävs modernt ledarskap och empowerment. Det ålderdomliga hierarkiska ledarskapet som omhuldas på många håll, dolt eller öppet, hör enligt utskottet till det förflutna, industriella samhället. I dagens värld, där handelsvaran är tjänster eller andra immateriella produkter, måste man ge upp tanken på total kontroll eller mätbarhet. Värde är inte alltid mätbart, det är något man måste lära sig att leva med. I morgondagens Finland opererar man allt mer med verksamhet som kräver kreativitet och förtroende för medarbetarna.

Det känns trevligt att läsa dylikt i ett politiskt papper i vårt land. Man vågar kanske till och med skönja ett slut på den patetiska taylorism man sysslar med på många håll.

Själva texten utgår från alla tänkbara och otänkbara tänkare som sysslat med modernism och postmodernism och är bitvis inspirerande. Ändå känns användningen av metropol-begreppet påklistrat och emellanåt blir texten en nästan outhärdlig räcka av floskler om nätverk och kreativitet.

Ett konkret och glädjande råd är att man framför allt bör vara inkluderande vad gäller olika kulturer och traditioner. På det området har vi ju faktiskt redan ett konkret projekt på gång, nämligen det Mångkulturella feståret. I stället för att skala bort kristna traditioner i skolorna kan man gå in för att fira många fester från olika håll av världen. Vad är roligare än det?

Några frågor till twittereliten

2011-03-10T22:47:00.000-08:00

Det är inte många veckor sedan filosofen Hannes Nykänen i finlandssvensk radio läste lusen av akademiska humanister för att inte ta sin plats i den offentliga debatten. Egentligen handlade det väl om att erbjuda välunderbyggd samtids- och samhällskritik. Stora delar av vårt samhälle styrs uppenbarligen av värderingar som verkligen borde synas i sömmarna. Resultat- och nyttotänkandet har gjort samhället historielöst och på många sätt omänskligt. Bildningen har tappat sitt egenvärde till förmån för specialisering och resultatorientering.

Kritikerrollen har i många samhällen burits av kretsar som kallats intellektuella. De har ofta bestått av bildade kreativa personer som förmått ta fram nya synvinklar och idéer. De har lyft fram frågor om värderingar, frågor om rättvisa och sanning. Ofta har de förmedlat sina tankar genom konst eller litteratur, ibland också genom politisk aktivism. Till exempel till sjuttiotalets vänsterrörelse hör de intellektuella vänsterpolitikerna, som med stor indignation talade om mänskliga rättigheter i ett globalt perspektiv. Ett omutligt engagemang för mänsklig värdighet för alla människor. Respekt, tolerans och rättvisa, må vara i delvis ohållbara ideologiska förpackningar. Det finns en del sådana personer som fortfarande är aktiva. Jag känner stor respekt inför dem. De har det som på engelska kallas zeal.

I grunden finns en vilja att respektera människan och att vilja förändra samhället mot det bättre. Jag har en liten känsla av att dessa gamla traditioner och värderingar nu tagit en ny form och kommit in köksvägen. För vad talar man om bland twittereliten? Jo, om frihet och respekt, om gott ledarskap, tolerans, om rättvisa och öppenhet …

Men är denna diskussion och förändringsvilja helt opolitisk? Eller lyckas man göra en intellektuell avledningsmanöver genom att helt föra debatten på individnivå i stället på för samhällsnivå? Hur mycket handlar #prataomdet om politik? Är det så att dagens intellektuella finns i webbeliten, som inte drar sig för att moralisera (i positiv mening)?

Jag tycker själv att diskussionen faktiskt väldigt ofta präglas av traditionellt "intellektuella" teman. Samtidigt saknas den gamla akademiska bildningen i debatten, man är helt osannolikt historielös. Webben lever något farligt med ett mycket kort mannaminne. Man lever i nuet. Det som hände för ett år sedan år ointressant, det som hände för tio år sedan fullständigt irrelevant. För att inte tala om det som hände för hundra år sedan. Och ändå beror precis allt i dag på hur det som hände innan gick till och slutade. Man riskerar att missa mycket om man inte håller i minnet att det funnits alternativ; att alla system, program, tjänster etc är följder av mängder av medvetna val och en massa slump. Rävarna vet och kan ju detta, de har följt med, men de återknyter inte särskilt ofta.

Och så måste jag ge Nykänen rätt: akademiska humanister är olovligt tysta, diskuterar för sig i egna forum. Vad är orsak och vad är verkan? Varför anses det inte självklart att man läst klassisk litteratur längre, eller man vet något om bildkonst eller klassisk musik? Om man inte förväntas vara bildad, kan man också ställa sig upp och kalla julen ett svenskt fornminne som bör beskyddas utan att skämmas. Eller kalla modern konst för onödig. Så korkade saker borde man inte täckas säga. Varför har vi skapat en sådant samhälle där man kan göra sådant?