Från scenen till affärslivet

Det finns en viss typ av tuffa affärskvinnor i Helsingfors historia och åtminstone fyra av dem har kontakter till Svenska Teatern i slutet av 1800-talet, vilket jag tycker är lite intressant. Överlag fanns det alltid funnits affärsverksamma kvinnor i staden. Historiskt sett var hantverks- och handelshushåll genuina familjeföretag, där fruarna ofta hade goda insikter i verksamheten och också deltog i arbetet. I synnerhet var förstås krogar och serveringar något som kvinnor kunde försörja sig på, till och med helt självständigt.

Efter att Helsingfors blev huvudstad 1812 drog staden allt mer konst- och kulturverksamhet till sig, den växande staden och den växande medelklassen blev en tacksam publik för konst och teater. Den inhemska utbildningen på området var ju  inte särskilt omfattande, vilket innebar att man i praktiken importerade mängder av artister och också reste ut i Europa ännu i början av 1900-talet. I synnerhet kulturlivet var alltså i praktiken väldigt internationellt. Till teatern var det ju naturligt att importera svenskar. 

En av dem som kom var Svea Gradin, som var skådespelare vid Svenska Teatern 1893 - 1894. Hon gifte sig redan följande sommar med direktör Knut Tilgmann. Men hon grundade också en framgångsrik smörgårsaffär på Norra Espen.

Signe Brander, 1907. Stadsmuseet.

Senare flyttade Svea sin populära affär från Norra Esplanaden till Bulevardens och Skillnadsgatans hörn, där hon under under 1910-talet drev en av stadens mest populära restauranger som fortfarande bar hennes namn.

Gradin 1913. Hotell och restaurangmuseet. 

Personalen på terassen, Eric Sundström 1913.
Hotell- och restaurangmuseet.

Det finns fina bilder på interiörerna i stadsmuseets samlingar

Förbudslagen 1919 åstadkom förstås besvär för restaurangbranschen och kanske var det därför Svea slutade med restaurangen. Den blev sedermera fast för alkoholförsäljning och stängde under namnet Gradin. Men Svea Tilgmann hade nya affärer. Hon öppnade Tesalong på Alexandersgatan 17 en trappa upp.  "Med energi och sakkunskap leder fru Svea Tilgmann sitt företag. Salongen har sin stora uppgift att fylla även därmed, att damer utan manlig eskort lugnt kunna intaga sina måltider där" kommenterades det  i tidskriften Våra Kvinnor 1925.

 Sveas tesalong, i bakgrunden järnvägsstationen. 
1920. Stadsmuseet.

Bertha Corander (1864-1955) var faktiskt född i Helsingfors och anses vara den första tådansaren i Finland. Hon gick i lära hos den tyskfödda Elise Littson som höll balettskola på teatern. Bertha uppträdde som yngre inte bara i Finland utan också vid Hamburgs stadsteater. När hon kom tillbaka hade hon en egen dansskola och jobbade också något tag med Apollo Brunnsteatrarna och Svenska Teatern. Länge fanns fröken Coranders dansskola på adressen Annegatan 8, i tredje våningen. Bertha Corander undervisade också i sällskapsdans och hon ordnade en kurs i tango redan 1913. Berthas syster Sigrid var också dansös och sedan företagare.

Bertha bodde med sin syster Siri, som också hade en egen affärsrörelse,
Signe Brander, 1909. Stadsmuseet.

I Elise Littmans trupp av smådansöser ingick också den lilla Emma Krüll. Högst sannolikt var hennes pappa musiker i teatersorkestern. Emma verkar ha förlorat både sin mamma och sin syster våren 1887 och hon försvinner från scenerna, kanske för studier, för att dyka upp igen 1894. Som modist. Samma  år gav hon upp sitt preussiska undersåteskap och blev finsk medborgare.

Hufvudstadsbladet 20.9.1894. Nationalbiblioteket.

Glogatan 3 något senare, då Emma redan flyttat sin affär.
Signe Brander, 1907. Stadsmuseet.

År 1898 blev igen en brytningstid för Emma, då hon gifte sig med bokhållaren Wilhelm Wickström. Också hennes kompanjon hade gift sig och Emma tog över verksamheten, men fortsatte under sitt flicknamn. 

Sorgehatt tillverkad av Emma troligen kring sekelskiftet.
Stadsmuseet.

Några år senare flyttade Emma Wickström sin butik till Norra Esplanaden 37 där den sedan kom att finnas i över två decennier. Det var först 1935 som hon fick allvarliga svårigheter och sålde sitt företag, som ännu en tid fanns kvar som Atelier Krüll, åter på Glogatan.

Emmas hattaffär 1903.
A.E. Bergius. Stadsmuseet.

Skepticismen behöver ingen falsk balans

 

UFO numera UAP.

Sedan Pentagon tvingades släppa sina material om okända flygande föremål 2021 har diskussionen utvecklats och enligt min mening lite spårat ur.  Det amerikanska försvaret kan kanske ha nytta av  avstigmatisering av dylika observationer  och rätt snabbt har det också uppstått ett kommersiellt intresse i att samla in information. Myndigheterna har också kontrat konspirationsteoretiker med öppenhet och kommunikation. Vid NASA höll man opportunt tungan väldigt rätt i mun i UAP-rapporten som kom för snart ett år sedan. Mycket handlar narrativen om att man vill förhålla sig sakligt  och ta observationer på allvar. Budskapet fyller en funktion både mot misstro (berätta vad ni ser) och mot rena konspirationsteorier (vi kommunicerar öppet). Man har lärt sig att ett överlägset tonfall snabbt slår tillbaka.

Det är ändå ett problem med det hela. Det har snabbt uppstått en konstellation där skeptikerna utgör en enögd ytterlighet som inte kan acceptera att det finns fenomen som vi inte kan förklara (t ex i The Economist och Last Week Tonight med John Oliver). Jag måste medge att jag är extremt besviken på att dylik falsk balans har genomslag inom journalistiken ännu 2024. Det är inget nytt med att kritiskt granska UFO-material och att utmåla granskningar av UFO-observationer som vinklade är helt befängt. Som om det nu idag plötsligt skulle ha uppstått någon ny seriös och objektiv forskning, och ännu värre, att skeptiker skulle vara oförmögna till objektivitet eller kritiskt tänkande är ju helt galet. Eller att myndigheter inte tidigare skulle ha använt vetenskapliga metoder i sina efterforskningar.

Forskning och skepticism bygger på samma metodiska, systematiska kunskapsbygge där man inte tar något för givet utan söker bevis. Det betyder inte att det inte kunde finnas saker vi inte kan förklara för närvarande. Däremot betyder det just precis att man med öppet sinne undersöker saker och inte gör antaganden i flera led som är långt utanför vad vi faktiskt kan belägga.

Tyvärr har vi dessutom just mist en av vår tids stora skeptiker, Daniel Dennett. Vad vi behöver är inte polarisering där forskare och vetenskapliga metoder utmålas som något extremt. En sådan diskurs bara  möjliggör det att kalla det alarmism att kommunicera forskningsresultat, i en tid då vi behöver lyssna på forskare noggrannare än någonsin. Det är inte någon god "medelväg" att tro på forskningen sådär passligt lite grann, och med andra örat lyssna på charlataner som kommer med "fakta" om vacciner eller s.k. klimatskeptiker, som ger en fribiljett att förstöra vår planet för kommande generationer.

Biljakt genom 1920-talets Helsingfors

 

Hufvudstadsbladet 28.4.1924.
Nationalbiblioteket

*

(Klicka på bilderna för större bild.)

1. Majstad. Stadsmuseet.

2. Östra Chaussén
(Olof Sundström, Stadsmuseet)

3. Östra Chaussén (Stadsmuseet)

4. Djurgårdsvägen (Stadsmuseet)

5.Djurgårdsvägen (Stadsmuseet)

6. Sportplan (Stadsmuseet)

7. Nordenskiöldsgatan 

(Eric Sundström, Stadsmuseet)

8. Västra Chaussén (Stadsmuseet)

9. Runebergsgatan (Stadsmuseet)

10. Runebergsgatan

(Eric Sundström, Stadsmuseet)

Tölö 1922 (detalj, Stadsmuseet)

11. Fredriksgatan 

(Signe Brander, Stadsmuseet)

12. Fredriksgatan (Stadsmuseet).

13.Albertsgatans och Lönnrotsgatans hörn  

(Runar Johansson. Stadsmuseet)

14. Albertsgatans och Lönnrotsgatans hörn 

(Roos, Stadsmuseet)

15. Sjömansgatan 

(Hjalmar Henriksson, Stadsmuseet)

Personerna och bilen på bilden har ingenting med brottet att göra.

Postmuseets samlingar. Licens: http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/4.0/deed.fi

Ett kunskapsstyrt Finland

I veckan kom ett välkommet beslut, då regeringsprogrammets skrivningar om kunskapsbaserad politik ledde till att Datarummet fick finansiering. Det finns potentiellt nästan oändliga mängder data och kunskap i samhället och man önskar ju att beslutsfattare inte fattar beslut baserade på endast känslor eller opportunism. Att kunna hitta, ta fram och använda data är centrala samhälleliga kompetenser om man överhuvudtaget vill förstå vad som har hänt, är på gång eller vilka effekter olika åtgärder har. Man kan förstås, om man vill, fatta beslut på rent ideologiska eller populistiska grunder, men det innebär nog stora risker, både för den egna framgången och för samhället i ett litet längre perspektiv. Kunskapsbaserad politik kräver emellertid att man har förmågan ett se litet större och mer komplexa helheter än att stirra på en enda faktor, som till exempel skuldsättning.

Traditionellt har vi i Finland ett högt förtroende på experter, då man systematiskt och ofta omfattande hör dem t. ex. vid lagberedning. Som en del av hela systemet är den akademiska forskningen och dess neutralitet av yttersta vikt. Samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning är också synnerligen viktiga, för att kunna förstå hurdan politik man ska göra för att uppnå olika mål. Att sådan forskning faktiskt kan vara neutral och ge kunskap och verktyg som hela samhället har nytta av, verkar ibland svårt för en del människor att förstå. Att det faktiskt finns saker som alla kan vinna på om man gör dem smart. Professorn i miljöpolitik  Janne Hukkinen är enligt mig en av dem som gjort ett särskilt värdefullt arbete här, inte minst för att han bemödat sig om att kommunicera flitigt på finska (se t. ex. denna video). 

Vetenskapskommunikation är ett gebit som kräver mycket kompetens, och som också Hukkinen var inne på i videon kan vara utmanande på många sätt. Jag själv noterar hur annorlunda forskardebatten ibland kan te sig forskarna emellan, jämfört med den bild som syns i media. Och därmed menar jag dystrare. Jag hoppas innerligt att beslutsfattare lyssnar noga, trots att de dominerade offentliga narrativen kan missa viktiga signaler på grund av att snävhet och påtryckningar. Det kräver extra visdom av beslutsfattarna att klara av analytiskt tänkande i den här situationen. Det torde finnas förutsättningar för det i vår nuvarande regering, där alla utom två ministrar har högre högskoleexamen, många dessutom just inom statsvetenskap. Därmed förstås inte sagt att man inte skulle ha förutsättningar till kritiskt eller analytiskt tänkande utan sådan examen, men en examen kan ses som ett mätbart bevis på en viss kompetens, hoppas jag.

Jag själv kan inte låta bli att undra om inte många nedskärningar som föreslås på litet längre sikt kommer att vara riktigt stolliga också rent ekonomiskt. Framför allt leder brådska lätt till dåliga beslut och ännu värre: svagt genomförande. Vårt samhälle och dess ekonomi är väldigt komplexa system. Det är till exempel inte alls omöjligt att man kan effektivera verksamheter på olika håll och kanter, men om man inte har ett gott ledarskap och får hela eller åtminstone största delen av en organisation med på förändringarna och på att hitta goda lösningar, kan nog slutresultatet lätt bli lose-lose. Det kräver nämligen tid och psykologisk trygghet att åstadkomma bra förändringar. Aggressiv toppstyrning kommer att slå tillbaka, om man väljer en sådan väg. Dialog framom ideologi är vad jag skulle önska, så att man kan hitta lösningar som objektivt sett är bra.

En urpremiär för ett sekel sedan

Det var på annandag påsk, den 21 april 1924, som Svenska litteraturveckan i Helsingfors inleddes med en matiné på Svenska Teatern. Först höll Olof Enckell ett föredrag om kritikens roll (där han uttryckte en åsikt om att kritikens nivå inte var särskilt hög för tillfället). Sedan lästes några dikter, och till sist uppfördes Runar Schildts enaktare Galgmannen från 1922 för första gången på svenska. 

Schildt (1888-1925) arbetare vid denna tid på kusinens förlag,
men hade själv bakgrund vid teatern. Museiverket. CC BY.

Runar Schild avled bara ett drygt år efter Galgmannens premiär. 

Bild från Suomen Kuvalehti. Nationalbiblioteket.

På scenen i april 1924 stod två skådespelare, eftersom det ursprungliga manuset har bara två roller: Överste Toll och Maria. Toll spelades av Albert Nycop. Det var lite publik i salen och mottagandet var tydligen svalt i salongen. Recensenten i Nya Argus som hade en del förbehåll mot uppsättningen, var gripen av Schildts strindbergska text: "... Schildt har sprängt sina gränser och gripit framåt; allt oväsentligt är bortbränt."

Albert Nycop (1877-1946) var verksam
både i Sverige och Finland under sin karriär.
Svenska Teaterns arkiv, detalj. SLS. CC-BY.

Överste Toll, dvs, Albert Nycop verkar ha varit mer uppskattad i Sverige där han studerat scenkonst, än i Finland. Pressen har påpekade inte sällan att han inte passade i olika roller eller spelade stelt, ihåligt eller tråkigt. Nycop var tydligen inte så bra på att ta negativ kritik heller. Den andra rollen spelades av en ung Göta Grönholm (1898-1970). Tidigare hade hon spelat Julia.

Fest på teatern. Arna och Göta delade på rollen som Julia.
Året var 1923 och byxor var inte något kvinnor klädde sig i (utom på teatern)
Veckans krönika. Nationalbiblioket.

Galgmannen blev ändå något av ett genombrott för Göta. Hon fick beröm i recensionerna för sin prestation och beskrevs som självfull och en konstnärinna av stora mått. Följande säsong fortsatte hon att spela mot Nycop i en pjäs av Jarl Hemmer,  Med ödet ombord. Igen fick Nycop sämre recensioner, medan Göta höjdes till skyarna.

Nationalbiblioteket.

Illustration ur Garm 1.2.1925.
Nationalbiblioteket.

Följande uppsättning, Bernard Shaws Jeanne d'Arc, gjorde sedan Göta Grönholm till en stjärna. Med tanke på det är det synd att det inte verkar finnas några porträtt av henne i teaterns arkiv och jag har fått jaga bilder i tidningsarkivet.

Igen fick Göta klä sig i byxor som Jeanne d'Arc.
Kanske gav det henne extra frihet att hon hade
ett personligt, snarare än bildskönt, utseende?
Nationalbiblioteket.

Ur Våra Kvinnor 1925.
Nationalbiblioteket.

Vart försvann då den skådespelande professorsdottern Göta Grönholm? Hon reste till Sverige och bildade där familj med den också finskbördige arkitekten Gunnar Hoving. Först arbetade Göta i Helsingborg och senare i Göteborg. Hon jobbade vid Svenskis under en period då man redan under Nicken Rönngrens ledning börjat införa finlandssvenskan som scenspråk, vilket innebar att hon under den första tiden i Sverige jobbade hårt med att träna bort detta "sjungande."

Bild ur reportage i Helsingfors-journalen 1931.

Där kan man hitta flera foton av Göta.

Nationalbiblioteket.

Bild ur Allas Krönika 1933.
Nationalbiblioteket.

Telis kök

Bland min morfars mors papper hittade jag ett fotografi av ett kök. På baksidan står Telis kök. Det är svägerskan Ottilia Fagerströms kök på Estnästgatan 10. När bilden är tagen vet jag inte, men huset byggdes 1910-1911 och som man kan se, är det inte gas i köket utan en vedspis.

Trähuset som revs undan det nya stenhuset.

Estnäsgatan 10 till höger, fotograferad av Signe Brander 1909. 

Detalj.Stadsmuseet. CC BY.

Estnäsgatan 10. Stadsmuseet. CC-BY

Ottilias granne, snickaren Gustav Bohm (1838-1919?),
På bilden nedan troligen fotograferad av sin dotter Olga.
Stadsmuseet. CC-BY 

För mig var bilden av köket ändå ett mysterium. Varför hade Hanna sparat denna bild?  Fotot låg i ett litet kuvert med texten "Emil i Borgå". De flesta bilderna var tagna på Rosa och Johan Askolins tuberkulossjukhus i Borgå.

Emil Ulriksson var min morfars far. Jag visste att han dött som ung, men av fotona förstod jag att han dött av tuberkulos. Och jag fick sedan veta, att när Hanna Eskman som ung kommit till staden från Esbo (där jag har en hel del rötter) för att arbeta hyrde hon in sig hos Ottilia och Gustaf Fagerström i Kronohagen. Det var nog där hon träffade sin Emil. De gifte sig 1915 och fick sju år tillsammans, innan tuberkulosen tog Emil.

Emil och Hanna Ulriksson

Gasverket intill järnvägsstationen

 

I dag fick jag lust att återvända till bilden jag utgick från förra gången. Men denna gång tänkte jag fokusera på förgrunden, mellan den nya järnvägsstationen och nuvarande Mannerheimvägen. Ungefär där Posthuset står idag, ser man en del industribyggnader som ännu ett par decennier tidigare var av stor betydelse Helsingfors. Det finns överraskande lite bilder och material av det här första gasverket i staden.

Området vid gasverket enligt karta från år 1878.

Gasverkets rök över staden. Vy över Henriksgatorna 1896 av August Juselius.
Museiverket. Detalj CC BY-licens.

Fotgängare vid gasverket 1908. Foto Roos. Stadsmuseet.

CC BY-licens.

År 1860 rådde det en liten tävlan mellan Viborg och Helsingfors om vilken stad som först skulle få gasbelysningen i gång. Båda städerna låg redan efter industristaden Tammerfors, men skam den som ger sig! I mars behandlades ärendet i magistraten och redan på hösten fylldes gasklockan på tomten i utkanten av staden. Staden, som redan bidragit med tomten, lovade betala för gatubelysningen. Gasen skulle först dras ner till den splitternya fina teaterbyggnaden och därefter österut mot stadens administrativa centrum längs Norra Esplanaden och Alexandersgatan redan samma höst.

Det första privata gasverket hade fått en koncession på 40 år. I början användes trä för gastillverkningen och man anlitade tysk ingenjörskonst. Ingenjör Bergroth, som också studerat i Hannover anställdes efter ett par år som chef för verkstaden och snart tog han över ledningen för hela gasverket. Han inhämtade kunskaper i ett par omgångar från Tyskland och han bodde vid gasverket tills han 1884  begav sig till Baku för att arbeta för Alfred Nobel. Han återvände efter ett antal år och fortsatte sin framgångsrika karriär i hemlandet.   

Edvard Bergroth (1836-1917), mångårig chef för gasverket. 1864.
Han var också aktiv brandkårist och senare en av grundarna till TF.
Museiverket. CC BY.

De första fem gaslyktorna tändes redan 14.11.1860 vid nuvarande Svenska teatern och två dagar senare tändes den stora takkronan i den nya, fina teatersalongen med gaslampor. Teatern hade visserligen inte öppnat ännu, men i byggnaden fanns ett kafé, där restauratören Holmgren drog stor nytta av den nya moderna belysningen och drog fullt hus från morgon till kväll.

Nya teatern 1860 före branden. Museiverket.
CC-BY

Nya teatern efter branden i maj 1863. Museiverket.
Gasbelysningen hade knappast något med saken att skaffa.
CC BY. 

Lyktor sattes  genast i november 1860 upp längs Norra Esplanaden och de första övriga gaskunderna var butiker och konditorier. Belysningen var den första och viktigare användningen för gasen. Belysningen var av värde inte bara på gatorna utan också inom industri och handel, då ljuset drastiskt förlängde arbetstiden i den urbana miljön och ekonomin. Gasen var dyr och prissättningen var inte enkel, och man blev tvungen att förhandla om priserna. Också ett annat konkurrerande system, utvecklat av Alexander af Forselles, och som var baserat på terpentin erbjöds staden några år senare och lär också ha tagits i bruk längre bort mot Brunnsparken.  Vid gasverket övergick man till kol  som bränsle 1882.

Rengöring av gaslykta på Sjötullsgatan 1912.
Signe Brander, stadsmuseet. CC BY.

Vid sekelskiftet övergick gasverket sedan enligt planerna i stadens ägo och snart inleddes uppförandet av det nya gasverket i Södervik. Det var också en uppvisning i modern byggnadsteknik och en stor satsning för staden.  Men den var nödvändig, eftersom gasförbrukningen ännu var stor, trots att elektriciteten också redan vunnit terräng, inte minst just inom belysning.

Signe Brander, Gasverket i Södervik 1912. Stadsmuseet.

CC BY.

Tog man också steg för att använda gas i hushållen också för annat än belysning. Att skillnaden mellan att bära ansenliga mängder ved upp våningarna och att bara öppna en gaskran för varmt vatten eller matlagning är lätt att förstå, men det var ändå första början av 1900-talet som hushållsanvändningen gick om belysningsanvändningen i förbrukningen. En viktig biprodukt av gasproduktionen var koksen, som man kunde använda i de moderna centraluppvärmningssystemen. 

På Arthur Faltins bild från 1911, troligen från hemmet i Kronohagen,
ser man att vedspisen ännu var i användning i köket.
Museiverket. CC BY

I hemmen betalades gasen med gaspolletter som man
köpte i livsmedelsbutikerna och matade in i gasmätaren.
Gaspollet från 1925. Stadsmuseet. CC BY.

Gaslyktorna tändes manuellt. Intill Gamla kyrkan 1930. Stadsmuseet.

CC BY.

Det gamla gasverkets byggnader fick ge vika i början av 1930-talet då den nya Posthuset skulle uppföras och den sista gaslyktan släktes den 7 december 1941. Men fortfarande är gasen viktig inom industrin, till exempel inom bageribranschen som jag lite råkar känna till.

Foto Roos 1935, stadsmuseet. CC BY.

Det fanns en gasklocka också i Kampen ännu på 1960-talet.
Pekka Kyytinen 1966, Museiverket. CC BY.