Sommarteater

Sommaren 1924 hade restaurangkungen, Fennias ägare Karl Edvard Jonsson (Calle) satsat utländska stjärnor igen efter några svaga år på Brunnshusteatern. Som bekant var det rikssvenska inslaget stort på de finländska proffsscenerna ännu vid denna tid. Särskilt unga förmågor från Sverige kom ofta över till Helsingfors och under somrarna satte man upp operetter från den gamla huvudstaden, där i synnerhet Oscarsteatern var en viktig samarbetspart.

Scenen vid Brunnshuset, i början Kleinehs teater, fanns redan på 1850-talet.
Den återuppstod kring sekelskiftet som Parkteatern och senare Brunnshusteatern.
Stadsmuseet.

Calle Jonsson på Brunnshusteatern. Bilden är troligen 
tagen för scenen demolerades 1918.
Foto: Kalle Holmström, Museiverket.

Det här året spelande man först Skönhetsdrottningen, en operett från Berlin. Satsningen verkar ha lönat sig och ha varit en framgång. Tyvärr var det inget bra väder och man var tvungen att spela inomhus, vilket gjorde föreställningen lite mindre till formatet. Det här var inte ovanligt i den finska sommaren. De svenska damerna i huvudrollerna emottogs positivt.

01.07.1924 Garm no 13 s. 3

Skådistrafiken över Östersjön gick ju ingalunda bara i den ena riktningen, utan finlandssvenska skådespelare och annat teater och filmfolk, t. ex. Mauritz Stiller, reste ju i andra riktningen. Också i denna uppsättning fanns finskbördiga män med, Georg Grönroos och Harald Svensson, som bägge också var verksamma i Sverige. Svensson gjorde bland annat Treville på Oscarsteatern i De tre musketörerna på 1930-talet.

Trots förbudslagen, som också Calle Jonsson fick problem med, fanns det gott om underhållning i Helsingfors på det glada 1920-talet. På landsbygden där man däremot inte kunde springa på bio, var teater ett populärt tidsfördriv inom många föreningar, inte bara ungdomsföreningar utan också marthaföreningar. Sjundeå marthorna spelade t ex på årsmötet i Aiskog i februari 1924 ett från marthornas tidning Husmodern uttaget teaterstycke ”Jag vill inte gifta mig” och en annan oidentifierad pjäs "Kaffetanden" senare på sommaren. Pjäser skrivna av Adèle Weman och Maria Nyström var populära bland många föreningar. Teatertraditionen lever fortfarande stark på svenska i Finland. En viktig del är förstås revyerna och det var också Cab Brunila och Börje Lampenius som på 1960-talet satte upp de första föreställningarna på Raseborgs sommarteater, i dag den största svenska sommarscenen i Finland. Fast det var inte revy, utan Kungen och Kristina, en historisk berättelse, där Mary Paischeff gjorde koreografin.

Och ja, allt detta är förstås en lång och krånglig åsnebrygga för en uppmaning till allmänheten att gå och se årets uppsättning av De tre musketörerna på Raseborg. Som mamma till en av huvudrollsinnehavarna vill jag lite skryta förstås: föreställningen är nog sevärd. Inte bara musik, sång och dans utan också de avancerade fäktningsscenerna förtjänar en eloge.

Tankar efter PIDfest

Gissa staden.

 

Det där med man ska dokumentera och publicera evidensen för sin forskning enligt FAIR-principerna (Findable, Accessible, Interoperable, Reusable) eller för att vi ska ha "spårbar och identifierbar information [som]...   tillförlitligt [kan] länkas nu och i framtiden" överhuvudtaget,  behövs det ännu rätt mycket målmedvetet arbete. Allra mest samarbete. Det var därför helt fantastiskt att igen träffa experter från hela världen efter några års avbrott på en gemensam konferens.

Det är alltid väldigt nyttigt med globala konferenser, för man blir snabbt påmind om hur lätt det är att bli insnöad i europeiska projekt och västerländska perspektiv. Och att glömma hur vi fortfarande har strukturer som är orättvisa mot kolonialiserade områden. Det vill säga väldigt stora delar av vår planet.

I mina egna presentationer lyfte jag fram nyttan av att fokusera på att metodiskt utveckla de sociala och administrativa strukturer som behövs för att bygga förtroende och beständighet. I Finland har vi gjort ett enormt arbete just kring detta. 

Inom den standardisering av teknologi som är nödvändig för att nå våra mål, har vi nämligen ett inbyggt problem: en standard som funkar för alla är så generisk, att den knappt kan ge en fingervisning om hur man ska implementera den. Slutresultatet är att vi har liten nytta av standardiseringen, eftersom förmågan att samverka förblir minimal. Alla gör ändå på olika sätt och interoperabiliteten förblir liten. Om man å andra sidan utvecklar en konkret och detaljerad standard blir upptagandet lätt litet, då standarden i slutändan i praktiken passar få eller ingen. Dessutom är det dyrt att ändra existerande system och funktioner så att de är förenliga med nya standarder. 

Då det gäller att flytta eller samordna information finns goda tankar kring att låta folk göra som de vill och behöver, och i stället bygga ett nytt lager av tjänster och tekniker som kan länka samman de olika "bubblorna". Som idé tror jag absolut på detta, men min analys är att vi ännu verkligen kämpar med att våra lösningar och standarder är alldeles för generiska och de implementeras (om alls) på vilt olika sätt. Och vad värre är, inom forskningsinfrastrukturerna sker detta ofta på projektbasis, vilket effektivt saboterar långsiktighet och övergripande teknisk planering. Dessutom behöver detta lager ansenliga mängder förvaltning och en fungerande affärsmodell. Det är något som är svårt att organisera. Vem har mandat och vem har resurser (utom de förbenade projekten)?

I varje fall tror jag benhårt på de metoder vi valt i Finland för att tackla problemen.  De ger möjligheter att organisera arbetet utan att gå in på detaljnivå. Tillräckligt fokus sätts på samordning och strategi. Det betyder att  t ex forskningsfältet har möjlighet att organisera sig själv, bara man säkrar tillräcklig kompetens. Och nu talar vi inte om kompetens hos forskarna, utan om hela systemets, inklusive beslutsfattarnas, förmåga att styra digital kunskapsutveckling.

EU har beskrivit samordningen med en ofta framställd graf, som jag ritade om
för att förtydliga betydelsen av just  "governance", som ofta underskattas,
fast den i själva verket utgör grunden för allt.

Riksdagens hus

En liten notis i tidningen som utkom för 100 år sedan, berättar om en litet steg i en berättelse som löper genom många viktiga decennier av Finlands historia och som också satt sina spår i Helsingfors stadsbild. Tyvärr har nog också viktiga delar av den historien förstörts, något som det kanske är värt att betänka nu, då en ny rivnings- och tillbyggnadsvåg sköljer över vår lilla huvudstad. De monumentala och historiskt intressanta byggnaderna är inte för många.

01.06.1924 Hufvudstadsbladet no 150 s. 8.
Nationalbiblioteket.

År 1863 samlades Finlands ständer till lantdag på Georg Theodor Chiewitz (1815-1862) Riddarhus som lämpligen blivit klart året innan.  På 1880-talet började det ändå uppfattas som alltför trångt och 1891 kunde de ofrälse stånden samlas i det nya Ständerhuset, ritat av Carl Gustaf Nyström (1856-1917). Skulpturerna på gaveln tillkom först i början av 1900-talet då man fick behov att framställa relationen till Kejsaren.

Ständerhuset. K.E.Ståhlberg.
Museiverket.

Byggnaden fungerade förstås inte då enkammarlantdagen inledde sin verksamhet 1907. Då hittades en lämplig sal i Brandkårshuset. Huset var också ritat av en populär och uppskattad arkiktekt och Chiewitz elev, Theodor Höijer (1843-1910), och hade stått klart sedan 1889. Huset stod på tomten bakom Ateneum vid nuvarande Centralgatan. Höijer hade ritat både Ateneum, som byggdes ungefär vid samma tid, och Skohahuset, där Korvhuset nu står. Brandkårshuset revs 1967. Lantdagen samlades där ännu 1910.

Brandkårshuset, Signe Brander.
Museiverket.

Brandkårshuset, Daniel Nyblin.
Museiverket.

Brandkårshuset.
Stadsmuseet.

Man ville förstås ändå ha ett lämpligt riksdagshus och Eliel Saarinen ritade upp en plan för ett på Observatoriebacken i en tävling 1907. Också andra idéer diskuterades.

Bilden är Arkitekturmuseets, lånad från Yles sidor.

Men som annonsen överst antyder, kom krig och kriser emellan och man tog en nystart på 1920-talet då självständigheten var ett faktum och gjort frågan om riksdagens status än mer aktuell. Vid denna tid samlades riksdagen i Heimola vid nuvarande Universitetsgatan, där också besluten om Finlands självständighet fattades. Bilden nedan är tagen från Glogatan. 

Heimola var planerat av Onni Tarjanne (f.d. Törnqvist, 1864-1946) och uppfört 1911. Riksdagen samlades där från det att huset uppfördes tills det nya blev klart 1931. Huset revs 1969. Det tragikomiska är att Historiska institutionen verkade i det nya Heimolahuset när jag började mina studier. Åtminstone vi höll namnet Heimola vid liv ännu då.

Heimola. Stadsmuseet.

Heimola. Lahtis stadsmuseum.

Heimola. Museiverket.

Tävlingen som ordnades 1924 handlade ännu om var den nya byggnaden ens skulle stå, och beslutet kom att bli Arkadiabacken. Efter det återstod ännu ritningarna för själva byggnaden som valdes i en annan tävling. Inför fyllda tio år av självständighet murades äntligen grundstenen till det nya riksdagshuset i Tölö. Det var ritat av Johan Sigfrid Sirén (1889-1961) och blev klart 1931. En trevlig liten film om byggnadsarbetet kan ses på Yles sidor.

J.S. Sirén och Riksdagshuset.
Museiverket.