måndag 4 februari 2013

Spara webb

Kursen i digital humaniora jag håller har aktualiserat bevaringen av källmaterial som finns på webben. Ju mer man funderar på saken desto mer komplicerad blir den. Mina studenter har gjort jämförelser mellan olika arkiv och resurser. Till exempel visade det sig att det finns stora skillnader mellan det nationella webbarkivet och Internet Archive. Båda instanserna bevarar finska webbsidor, men det inhemska arkivet är inte tillgängligt på webben (vilket beror på att man i Finland tolkar  öppna arkivmaterial på webben som att "publicera" dem på nytt). Innehållet i de båda arkiven varierar vilket mina studenter också kom till (inlägg här och här).

Diskussionen blev också aktuell under dagens föreläsning, då vi talade om att hänvisa till webbsidor. Faktum är att webben förändras hela tiden. Dessa webbarkiv samlar inte heller upp de mer eller mindre samhällsviktiga debatter som förs till exempel på Facebook. Att hänvisa till webbsidor vissa datum är inte det samma som att hänvisa till specifika version, vilket gör att det normala sättet att hänvisa inte på något sätt garanterar att man någonsin kan bevisa vad man använt som källa, om man inte sparat en kopia ...

I dag hörde jag första gången en statlig arkivtjänsteman ta upp problematiken med sociala medier på allvar. Det verkar nämligen fortfarande annars vara helt utanför den riktiga, relevanta världen för de flesta arkiv. Jag har ingen aning om hur Riksarkivet hanterar sin egen Facebook-sida. Därmed inte sagt att Riksarkivet inte borde finnas på Facebook och att arkiverandet verkligen är en sekundär fråga. Tveksam är jag till att man kallar ett twitterkonto "inofficiellt" och undanber sig kontaktförsök. Bättre i och för sig än Statsrådet, som inte ens säger det, utan bara låter bli att svara (trots att man ringer upp och meddelat dem att man skickat en fråga per twitter). Man är alltså medveten om att det finns en värld där ute, men man försöker fortfarande ofta hålla sig till envägskommunikation. Ett lysande undantag är Helsingfors Byggnadskontor, som verkar vara den första offentliga instans i vårt land som fattar vad twitter handlar om. Om ni känner till andra exempel, berätta gärna!

Men visst blir det intressant, för borde inte exempelvis Riksarkivet och Nationalbiblioteket se till att både deras egna och andras texter på deras Facebooksida arkiveras? Kanske det gör det, har faktiskt inte kollat upp det. Men myndighetskommunikationen är inte ens det intressantaste, utan det är olika kommentarsfält, forum och diskussionsgrupper som "Väck SFP" där mycket samhällsrelevanta diskussioner faktiskt förs. Jag tänker mig att Brages Pressarkiv kunde vara åtminstone en instans som kunde försöka övervaka och samla in dylika material. Helst skulle detta kunna ske med ett lagstadgat mandat för att inte råka ut för onödiga juridiska bråk, om materialet inte ens återpubliceras.

2 kommentarer:

  1. Kanske kan den ansökan som svenska nationalbiblioteket skickat in till Wallenbergstiftelsen vara av intresse. Länkad sist i det här inlägget av Pelle Snickars: http://pellesnickars.se/index.php?id=316

    SvaraRadera
  2. Tack, intressant! Hoppas det går vägen. Lustigt att man måste ha privat finansiering får sånt, egentligen ...

    SvaraRadera